Lussekatter och blandsaft

Äntligen har jag bakat lussekatter. För att få plats med påsarna i frysen fick jag ta ut alla bär och koka saft. Mest var det röda vinbär och lite hallon. Drygt fyra kilo bär blev tre liter saft. Älskar doften av saftkokning! Som vanligt blev mina lussekatter gigantiska. Nåja, de blev goda påstår min man och Steffanie som smakade på dem.

Skönt att kunna stryka två saker på "att göra listan" inför jul. I morgon ska jag sy gardiner till min syster. Hm, hoppas symaskinen sköter sig. Det är mest det momentet som kan brista.

Skogspromenad och shopping

Sofie och jag startade dagen med en skogspromenad. I morse pratade de om amerikansk forskning som visade att när man vistas i skogen stärks immunförsvaret. Det kändes som en helt naturlig slutsats. Att vistas i naturen överhuvudtaget är så lugnande och avstressande. Jag älskar ju att promenera vid vatten, men även skogen är en favoritplats för mig. Fast när vi bodde på landsbygden älskade jag att gå på gärden,  att kunna se vidder framför sig och bara trumma på och gå. Det höga, saftiga gräset som svischade om benen vid varje steg. Plötsligt hoppade en hare framför en. Ja, det är speciellt.

Sofie och jag hade ju ett litet uppdrag i morse. Vi plockade blåbärsris, mossa och kottar som vi ska pyssla med på olika sätt. Jag hann inte pyssla ett dugg,  innan det var dags att åka till Örebro. Några till julklappar handlade jag. Men än är jag långt ifrån klar.

När vi kom hem bjöd min man på hemmagjorda hamburgare. Han hade till och med malt köttet själv. Oj, vad goda de blev! Han hade också gjort tre olika dressingar. Det var en mysig första advent. Sofie, Micke och Steffanie var här. Nu börjar jag verkligen längta till jul.

Lördag

Det blev en väldigt lyckad gårkväll med många skratt. Men herregud vad jag har varit seg idag! Jag har tvättat lite och jobbat. Annars har jag slappat framför tv:n och knappt rört mig. I torsdags var den första dagen på länge, som jag kände mig så gott som frisk. Jag hade kunnat ta en springtur, men valde att inte göra det, eftersom jag hade stressat hela dagen och varken hunnit med lunch eller fikapaus. Jag satt i mitt arbetsrum framför datorn och åt mackor. Den här veckan har verkligen varit maxad, med bjudning såväl måndag som fredag och en modevisning på onsdagskvällen. Så det var nog bra att jag avstod från löpning och att jag har slappat mycket idag.

I morgon blir det lite mer aktiviteter. Adventsstakarna ska upp i fönstren och jag ska shoppa lite julklappar i Örebro.

Bilderna har min dotter Sara tagit den 26/9

Tjejkväll

Just nu laddar jag för en riktig myskväll med några av de bästa jag har i mitt liv. Som vanligt lagar jag inte mat, eftersom jag är totalt ointresserad och därför är dålig på det. Min man ska också slippa laga mat ikväll. Fredagar är vi rätt slitna han och jag, så istället beställer jag hämtmat. Det går lika bra (i mitt fall bättre).

Varför ska man slita ut sig och stressa? Mina vänner vet att jag inte lagar mat och att min man lagar superb mat. Ingen av oss behöver bevisa något för någon. Istället inleder vi helgen med köpmat och slappnar av.

Jag har köpt bubbel som ligger på kylning. Något med jordgubbssmak,  både med och utan alkohol. Öl, vin, sötdricka och vatten bjuds det på till maten. Sen blir det snacks till efterrätt. Det är ju som sagt fredag.

Naturligtvis ska vi bada i spabadet. Ikväll blåser det något djävulusiskt, men det ska nog gå bra, om vi har mössor på oss. Snart kommer tjejerna och myset kan starta.

Ha en fin kväll!

Vardagsmotion som ger energi

Vaknade till en gråmulen, småregnig dag, men var glad ändå. Idag hade jag klipptid vid lunch. Så jag gick till frisören, en promenad om drygt 20 minuter åt vardera håll. Där fick jag rejäl vardagsmotion. Dessutom i dagsljus, som jag så väl behöver nu. Ett par nätter har jag lagt mig för sent, sovit dåligt, men ändå inte känt mig trött, märkligt nog. Kanske är det resan till Gran Canaria, som har gjort att jag faktiskt orkar mer i höst. Det kan också vara att vädret har varit bättre den här hösten än förra året, då vi knappt såg till solen under hela november.

 

Trots att jag känner mig pigg, är jag fortfarande inte frisk och det irriterar mig något oerhört. För jag vill ju komma igång med min löpträning. Men varje morgon känner jag mig genomförkyld och blir då riktigt ledsen. Nu har jag varit förkyld under flera veckors tid och det gör mig frustrerad. Som tur är, klarar jag med lätthet att motionera i alla fall. Alltid något!

Faktum är, att varje motionspass jag kan få till dagtid, betyder oerhört mycket för mig och mitt välmående. Sen gör det ju inte saken sämre, att promenader är avstressande för mig. Jag har nog beskrivit det hur många gånger som helt här. Mina axlar sänks, andningen blir på ett annat vis. Jag kan sucka djupt och så kommer en lugn, jämn andning och jag upplever att jag skulle kunna gå i samma tempo hur länge som helst. 

 

Just idag blev jag shamponerad, klippt och stylad i promenadpausen och det om något är ju också avstressande. Min frisör är världens sötaste och snällaste tjej. Förutom det, är hon fantastiskt duktig på att klippa mitt hår, förstås. Men vad det gör mycket att ha ett trevligt samtal med en trevlig människa, som inte är ute efter att förhöra, skvallra (som jag ibland har upplevt att andra frisörer har gjort). Istället har vi ett utbyte av erfarenheter och kan fnissa åt samma saker.

 

 

En helg i Stockholm

Strax före klockan åtta lördag morgon åkte vi till tågstationen. Drygt två timmar senare var vi framme och checkade in på hotell Sheraton. Sen gick vi på stan, åt lunch och var tillbaka på hotellet strax före halv två. Halv tre åkte vi taxi till Chinateatern och såg föreställningen "Jersey Boys". Den var verkligen bra! Jag kände inte till gruppen sedan tidigare, men kände igen låtarna. Det spratt i benen av danslust och musikglädje.

Efter föreställningen åt vi på en krog som heter Queens Head. Mysig miljö och god mat. Strax  innan klockan 22 gick vi tillbaka till hotellet, mätta och trötta.

I förmiddags slappade vi på hotellet och gick sen på stan fram tills tåget gick hem strax efter 14. Sammanfattningsvis var det en lyckad weekend med många upplevelser.

Nu förbereder vi en ny arbetsvecka. Jag har hängt fram morgondagens kläder. I morgon kväll får vi matgäster, så min man har gjort en köttgryta ikväll, som vi värmer i morgon. Vi vill att det ska gå smidigt i morgon.

Håller tummarna för att min förkylning försvinner den här veckan.

Resor: flykt eller ett symptom på utvecklad nyfikenhet?

Är det åldern eller är det jag som bara har ändrat mig ändå? Förr tyckte jag bäst om att vara hemma under semestern. Nästan så det var svårt att få iväg mig, även om jag tyckte det var roligt och avkopplande att komma bort hemifrån.

Numer hinner jag knappt komma hem från en resa, innan jag planerar nästa. Kanske är det ett slags flyktbeteende? Nej, jag väljer att se det som att jag har utvecklat min nyfikenhet på äldre dagar! Numer ser jag mig omkring och omvandlar allt jag ser till eventuella bilder. Det är som om jag tittar genom kameran, fast jag inte gör det. Sjukt! Möjligen är det ett tecken på att jag fotograferar alltför mycket...

I år har jag varit på flera resor. I februari var Sofie och jag till Fuerteventura.

Både Sofie och jag älskade Fuerteventura, trots att det var ovanligt kallt när vi var där.

Nästa resa blev till svärföräldrarnas stuga i Strömstad. Där är vi varje sommar och ibland även på andra årstider. Skönt att ha ett ställe att bara åka till, när man vill ha miljöombyte!

I Strömstad blev det mycket promenader, läsning och vila. Jag mådde inte så bra och trodde det berodde på att jag var fysiskt sjuk. Men det visade sig ju senare att jag var stressad. Förmodligen var jag mycket nära utbrändhet.

 När vi kom hem från Strömstad packade vi om väskorna och åkte till Branäs med Katta och Kent.


Det blev många promenader i slalombackarna. Det är så himla finns i Branäs. Tyst, lugnt och vackert. Precis det jag behövde som bäst just då, för att återhämta mig.

Sen blev det ett längre uppehåll till oktober, då vi var till Gran Canaria. Det var bra, men inte en ögonblicklig förälskelse som ledde till att vi vill tillbaka, inte alls.

Gran Canaria var inget för mig. Konstigt att jag inte gillade det alls. Det ligger ju så nära Fuerteventura, att jag trodde jag skulle tycka om det. Men nej! Jag tyckte inte det var tillräckligt vackert där.

Däremot planerar vi att åka till Fuerteventura i slutet av mars. Yngsta dottern får resan i examenspresent och mellersta dottern med pojkvän följer också med. Det ska bli riktigt roligt! Men jag måste erkänna att jag har googlat på resor som avgår strax efter jul. Tyvärr är det svindyrt att åka då, så det blir inget. Men det blir lite korta resor innan dess i alla fall. Närmast åker vi till Stockholm i helgen. Sen blir det Göteborg i början av året. Nu har äldsta dottern en egen lägenhet där, som jag kan våldgästa. Då är det enklare att åka dit oftare och utforska Göteborg med omnejd.

Att stressa ner

Onsdag och halva veckan har gått. Hittills har det varit en stressig vecka. Från att ha varit helt i balans under helgen, har jag gått till obalanserad på bara ett par dagar. Hur märker jag det? Jo, jag har den där jagade känslan i bröstet och korta, snabba glimtar kan jag känna mig oerhört ledsen.

Så, det var dags att ta itu med det! Syrran hämtade mig på jobbet och vi tog en liten shoppingtur. Vi köpte färg. Jag ska måla om ett hörnskåp och ett annat litet skåp som hänger på väggen. När våra inköp var fixade, åkte vi hem till mig, duschade och satte oss i spabadet. Det var mörkt ute och badet lyste bara upp av levande ljus jag hade tänt. Eftersom vi bara hade lyft av halva locket, höll sig vattentemperaturen på 39,5 grader och spabadet var helt tyst. Vi njöt i stora drag av mörkret, tystnaden, ljusen från staden och de levande ljusen. Tyst pratade vi om vikten av att kunna koppla av så här. Så skönt att inte vara nåbar på telefon eller mail. Så skönt att inte sitta och titta på tv, läsa bloggar eller surfa på nätet.

 

Så småningom sjönk vattentemperaturen och spabadet gick igång med sitt brummande. Då slog vi på bubblet och fick ryggmassage. Underbart! Efter 40 minuters badande steg vi upp, duschade och satte oss till bords. Min man hade lagat en supergod middag. Han gjorde egen majonnäs (så god!), stekte kyckling, bacon, rostade bröd och gjorde toasts med majonnäs, sallad, tomat, kyckling, bacon och till det serverade han pommesfrites. Tyvärr har jag varken bilder eller recept på maten.

 

Ikväll ska jag lägga mig tidigt, för att få lite extra återhämtning. Jag vill inte hamna i det stressade läget igen.

 

 

Att drabbas av julstämning

Plötsligt när jag stod i köket och diskade som bäst, insåg jag att jag hade drabbats av julstämning. Det anmärkningsvärda är, att det inträffade utan att jag spelade julmusik, kände juldoft/pepparkaksdoft eller att det snöade ute. Istället bara rann känslan över mig och genast fick jag impulsen att baka. Inte blev det något bakat inte, men jag inser att det börjar bli dags att sätta igång.

Matlagning är inte min grej alls. Jag är helt ointresserad av matprogram. Bakning däremot, det är min grej! Kan höra ihop med mitt starka intresse för sötsaker, hm. Min farmor var en mästare på såväl bakning som matlagning. Hon hade gått i hushållsskola i Stockholm. Hennes småkakor smalt i munnen. När jag bakar till kalas eller till jul, tänker jag ofta på henne och hennes kakor, som också blivit mina favoriter. De där kakorna hör barndomen till. Även om min mamma också bakade kakor, var aldrig hennes lika goda (förlåt mamma) som farmors. Däremot bakade mamma en fantastisk äppelpaj, som många vänner och släktingar brukar hylla.

Att baka är avkoppling för mig. Jag brukar sätta flera degar samtidigt och därefter lägga dem i kylen eller frysen. Sen bakar jag ut dem en annan dag. På så vis blir klarar jag av att baka flera sorter under samma dag. Då känner jag mig härligt effektiv och det känns bra att fylla på kakburkarna, vid någorlunda samma tidpunkt. I den här familjen riskerar kakorna annars att ta slut, innan jul.

 

Bruna bröd heter dessa smaskiga kakor

Det här är Mandelmusslor som kan fyllas med sylt och grädde

Syltkakor, som min man älskar.

Inge jul utan pepparkakor

Snart dags att baka lussekatter. Älskar både smak och doft!

 

Att komma igång med löpningen efter uppehåll

I våras gick jag i väggen med löpningen. Från och med mars månad fram till juni, försämrades mina kilometertider. Andningen fungerade inte och jag trodde det var astman som påverkade. När jag bara blev sämre och astmamedicinerna inte fungerade, sökte jag läkarhjälp. Snart kunde jag avskriva lungcancer, lungproppar och även astma som roten till besvären. Nej, istället var det stress. STRESS!

Hur kunde jag missa det? Varför körde jag på med tre löppass per vecka, oavsett hur tung och trög kroppen kändes? Så dumt! Ja, det är lätt att vara efterklok.

Sedan dess har jag provat och sprungit en mil och det gick bra, men var idiotiskt gjort och en alltför tuff start efter uppehållet. Dessutom kände jag mig stressad i flera dagar efteråt. Det var som om kroppen blev tvingad att springa, som om jag var på flykt. Så ingen mer löpning efter det, istället har jag styrketränat, promenerat och bidat min tid. Styrketräning i all ära, men jag gillar mer att springa. Luften, ljuset (om det är dagtid eller den årstiden) och enkelheten, att bara sticka iväg, när man känner för det.

Nu vill jag prova att springa igen. Om bara den där dumma förkylningen kan släppa! Tills den gör det, får jag lägga upp en plan för hur jag ska börja. Eftersom jag har svårt att komma igång med löpning, när jag börjat gå, tänker jag inte varva spring med gång. Nej, istället börjar jag med en tre kilometersrunda, har jag tänkt. Det får bli två löppass per vecka till att börja med. Tre till fem kilometer långa turer i början och sen får jag långsamt trappa upp. Det får bli min plan.

 

 

Att handskas med övergångsbesvär

Det här med övergångsåldern är inget man pratar om sådär vid fikat. I dagens samhälle vill väl ingen så gärna erkänna att de åldras eller känner av åldrandet. När jag skulle fylla 46 började jag märka av övergångsåldern. Helst plötsligt fick jag vallningar såväl om dagarna som nätterna. Tidigare förstod jag inte vad vallningar innebar, men precis som med halsbränna, så förstod jag direkt vad det var frågan om när jag väl blev drabbad. Svettdropparna pärlade i ansiktet, mest på överläppen och om nätterna kunde jag vakna och bada i svett. Helt plötsligt kunde jag som alltid tidigare varit frusen, gå ut och gå med öppen jacka, utan mössa och vantar i minusgrader. Jag försökte att ta tid på vallningarna för att intala mig själv att de inte varade i så många sekunder, bara att härda ut! Men det var inte lätt. Mitt humör sjönk och jag blev nedstämd. Jag som alltid har varit så himla glad, kunde tjuta för minsta lilla. Slemhinnorna blev torra och plötsligt kunde mensen som tidigare kommit som ett urverk, dröja en vecka tio dagar.

Min mamma har alltid trummat i mig att ingen behöver lida i onödan av övergångsbesvär. Istället ska man gå till läkare och söka hjälp, för hjälp finns menade hon. Själv hade hon använt hormonplåster i många år. Jag bokade tid hos en gynekolog och beskrev alla mina besvär och fick hormonpiller utskrivna som jag skulle prova i tre månader. Jag skulle börja äta dem när jag hade mens.

Jag stegade iväg till apoteket för att köpa pillren. Ledsen, sa personalen, vi har inga sådana hemma. Besökte nästa apotek, men det var samma visa där. De ringde till grannkommunernas apotek, men de hade inte heller pillren. Så till sist bad jag apotekspersonalen att beställa dem. När jag stegade ut från apoteket grät jag av vanmakt och jag minns att jag ringde min bästa vän och snörvlade i telefon "förstår du hur mycket jag behöver de här pillren, när jag tjuter över en sån här sak". Det förstod hon förstås, eftersom det inte var likt mig alls. Så småningom kom hormontabletterna och jag fick äntligen mens och kunde börja äta dem. Genast lindrades besvären och till slut försvann de helt. Jag var lättad, äntligen hade jag fått hjälp. Efter lite drygt två månader var jag på återbesök hos gynekologen och han skrev nu ut ett recept för ett år. Jag gick iväg till apoteket och nu var det samma visa igen. Inga hormontabletter fanns hemma på någon av apoteken.

Jag beställde inga den här gången. Än idag kan jag inte fatta att de där sabla tabletterna var så ovanliga att de inte fanns på apoteken. Det gjorde att jag kände mig så himla udda. Var jag den enda människan i länet med övergångsbesvär? Mina jämnåriga kompisar hade inga besvär, så jag kände mig verkligen ensam.

Vid den här tiden promenerade jag fyra fem gånger per vecka. Jag läste en artikel där det stod att redan vid små viktförändringar påverkas hormonbalansen i kroppen. En överviktig man kan få bröst till exempel stod det. Vid den här tiden vägde jag runt 77 kilo (jag är 165 cm lång). Aha, tänkte jag, jag måste gå ned i vikt. Jag skar ned på socker (smågodis och kaffebröd) och började simma två gånger per vecka (förutom promenaderna). Jag märkte att övergångsbesvären blev bättre. Så småningom trappade jag upp träningen, provade vattengympa, TRX, boxning, bootcamp, crossfit, yoga och rodd. När jag tränade hårt 3-4 gånger per vecka, försvann övergångsbesvären. En veckas semester, som när vi var på Rhodos 2012, gjorde att besvären kom tillbaka veckan efter och det tog ett tag innan de försvann igen, när jag tränade 3-4 gånger per vecka igen. Inga vallningar, inga humörsvängningar, inga torra slemhinnor, men mensen kunde hoppa över en hel månad lite då och då.

Jag märkte att jag kunde träna 2-3 gånger per vecka och det räckte för att hålla besvären i schack. Dessutom fick jag vara strikt gällande kosten. Inga sötsaker och bara långsamma kolhydrater. Det kämpigaste var att inte kunna äta smågodis. Tiden gick och 2013 var jag i min bästa form sedan tonåren. Jag kände mig stark, kapabel och frisk.

Men det blev svårt att vara så strikt med kosten och jag började fuska. Vallningarna kom tillbaka, först smygande, nästan omärkligt, därefter blev de påtagliga och jobbiga. Jag vaknade om nätterna och sprang på toaletten i tid och otid. Vet inte om det också är ett övergångsbesvär. Dålig sömn, klarar jag inte särskilt bra. I februari i år, orkade jag inte längre, utan kontaktade kvinnokliniken. De tog tester på mitt blod och jag fick veta att jag hade kommit i klimakteriet. Jag fick hormoner utskrivna igen, en annan sort, eftersom jag inte längre hade mens. Efter mycket beslutsångest (alla dessa risker med hormoner alltså!). Sedan jag började med hormontabletter (Indivina) i februari, har jag sluppit vallningar, torra ögon och retligt humör. Att humöret blev så mycket bättre, berodde på att jag plötsligt kunde sova hela nätterna. Mitt humör blev så glatt att jag blev smått påfrestande för min omgivning. Sömnen är otroligt viktig för mig och det är något som jag har märkt ju äldre jag har blivit. När sömnen krånglar är det inte roligt alls!

Nu tycker jag att jag fungerar som jag alltid har gjort, utom att jag möjligen är jämnare i humöret. Numera blir jag sällan riktigt arg, eller brusar upp. Samtidigt är jag kanske inte riktigt så glad som jag var tidigare. Eller jag har inte tänkt på det förrän nu, men jag tror faktiskt att det är så.

Min äldsta dotter Sara har tagit detta foto, när vi promenerade vid Delsjöarna, Göteborg för ett par veckor sedan.

 

Terrordåden i Paris

Jag kan inte skriva något som inte redan har skrivits, ändå måste jag skriva något. Sådan våldsamhet, så många döda helt i onödan och så många som är skräckslagna och har ångest nu. Det är svårt att föreställa sig hur kämpigt det är och hur de har det  i Frankrike nu. Däremot har jag mindre svårt att föreställa mig hur de främlingsfientliga i Sverige resonerar nu. Jag är rädd att flyktingar och invandrare kommer att få det ännu svårare att komma in i samhället, efter det här.

Jag är rädd att jag själv inte ska orka argumentera mot de främlingsfientliga. Det tar på krafterna att försöka omvända främlingsfientliga och alltför ofta får jag känslan av att de är orubbliga. Samtidigt är det så viktigt att stå upp mot dem, att faktiskt visa att jag har en annan åsikt, att de inte kan komma med sina schabloner oemotsagda. Det jag hoppas på är, att jag i alla fall ska så ett litet frö hos dem. Även om de inte längre vill diskutera flyktingpolitik med mig, så fortsätter jag att visa mitt ställningstagande, genom att behandla tiggare på ett respektfullt sätt och genom att ge dem pengar.

 

Jag fortsätter att kämpa mot de främlingsfientliga, med mina egna små metoder och medel. Hoppas att du också orkar det!

Träningsvärk - check!

Oj, oj vilken träningsvärk jag har efter gårdagens styrkepass. Ikväll har den blivit allt värre, trots att jag tog en kvällspromenad med Sofie för att mjuka upp mig. Det är inte helt lätt att resa sig från stolar eller gå.

Idag har det varit riktigt trist väder med mycket regn. Fast hittills har ju november varit en fin månad vädermässigt, så jag klagar inte. Idag är min förkylning bättre och i morgon är det fredag - UNDERBART!



Så här vackra färgsprakande löv hittade jag i söndags.



Mina pelargonskott frodas i fönstren och jag har svårt att knipsa av blomskotten, som man ska göra för att de ska växa sig kraftiga, istället för att bli rangliga. Jag älskar de där terrakottakrukorna. Dels tycker jag om  färgen, dels tycker jag om att de ser lite åldrade ut efter en tid, när fukten från blomvatten, tränger ut. Men krukorna påminner mig också om min barndom, innan det blev modernt med mer flashiga ytterkrukor.

Styrketräningspass - check!

Ikväll tränade Maria och jag igen. Idag var det rumpa och ben som fick sig en omgång. Förkylningen sitter i än och det kändes tungt att träna. Den första övningen (kallad musslan) var enkel. Man låg på sidan med gummiband runt knäna och lyfte på ett ben. Men det var också den enda övningen. Den absolut värsta övningen var då man låg på rygg med stöd av bänk på skuldrorna, skivstång med 32 kilo på höfterna och så skulle man trycka upp höften mot taket (typ jucka) 15 gånger och göra fyra repetitioner. jag orkade bara 7x4.

I morgon kommer träningsvärken vara grym i rumpa och lår, det känner jag redan. Jag är så tacksam över att Maria vill träna med mig! 

48 minuters promenad fick jag ihop idag. Det är jag också nöjd över. 

Bilden är tagen i somras. 

Tisdag

Idag trodde jag verkligen att jag skulle få till en timmes motion. Skit blev det av det! Istället vaknade jag och mådde uselt. Feberdarrig, röda kinder och huvudvärk, kämpade jag mig till jobbet. Möte och åter möte hela förmiddagen och halva eftermiddagen. Därefter APT där jag höll i en punkt och så möte igen. Tjugo över sex gick jag utmattad hem. Vilken dag! Strunt samma att jag inte orkade promenera mer än snabbaste väg hem! Jag klarade ju av arbetsdagen och det är verkligen gott nog!

Det visade sig att jag har varit fysiskt aktiv i 57 minuter, men det beror mest på att jag gick i kryptempo hem. Nu ska jag lägga mig tidigt och hoppas på att jag återhämtar mig under natten och mirakulöst nog vaknar frisk i morgon. 

Ännu ett styrketräningspass hemma

Måndag innebär träning med och hos Maria. Vi tränade rygg, armar och bål igen. Ryggövningarna gör vi med hantlar eller skivstång, vilket jag tycker är oerhört svårt. De har en "dragmaskin" en sådan där grej där man kan sitta framför och "dra" vikten nedåt (gud så svårt att förklara) och jag gillar dem bättre, när man ska träna rygg. Men vi körde också rodd i TRX:n och det är ju ok. Jag undrade hur länge det dröjer innan jag känner att jag behärskar vikterna och Maria påstår att det ska gå fort, men då är det dags att öka vikterna.

Dagens vidrigaste övning var plankan en minut x tre. Den är vidrig och under den tredje gången började jag må illa efter en halv minut. Jag klarade den i alla fall och det var ju bra!

Förkylningen sitter i och jag snörvlar för glatta livet. Ingen feber och ingen halsont och lite bättre med hostan (tacka sjutton för det, efter alla veckor med hosta!). Tyvärr klarade jag inte mitt motionsmål idag (promenad om 60 minuter) utan jag promenerade i drygt 30 minuter. Tidsbrist och regn, skyller jag det på. I morgon blir det bättre.

I brist på gymbilder, blir det en bild på nypon. Jag kommer ihåg när jag var liten och traktens killar hotade med att stoppa krossade nypon under tröjan, vilket ledde till en oerhörd klåda. Jag tycker nypon är vackra: så röda och glansiga.

Söndagspromenad

Solen sken och jag mådde lite bättre idag, så jag övertalade Sofie att hänga med på en fototur. Vi åkte till Degerfors och gick i skogen på stigar i närheten av Degernäs camping. Det var så vackert ljus, lugnt och stilla.

Naturligtvis går stigen alldeles intill vattnet.

Perfekt att få fotografera en utblommad växt med vattnet som bakgrund

Älskar färgerna och ljuset som är i naturen nu. Klockan var vid tolvsnåret när vi fotograferade och det var perfekt ljus då

Sofie, som också fotograferar

Jag lyckades få med en bild på denna man i motorbåt

Det blev lite vågor på vattnet, efter båtens framfart

Sofie testar att hålla linsen framför ögat,  som hon använder för närbilder, såg lite kul ut

Finfina stigar

Det ligger en golfbana där också. Gräset är fortfarande otroligt grönt, men det är kanske inte så konstigt, när det har varit så varmt hittills under hösten.

Sammanlagt promenerade vi drygt sex kilometer idag. Även om jag inte har provat att springa ännu, är det bra att jag promenerar så mycket som möjligt, som förberedelse.

Farsdags firande

Idag blev det lite extra mysigt förmiddagsfika med firande av mannen i huset. Sofie och jag promenerade till stan för att löpa färskt bröd. Vi var så tidiga att butiken ännu inte hade öppnat. S¨å vi tog en liten promenad och fick ihop drygt 3 kilometer.

Tänk att det är så varm och soligt fast det är den åttonde november! Vi kunde sitta på altanen och njuta i värmen

Det blev många presenter, mest strumpor (vilket han hade önskat), så nu behöver han inga nya strumpor på länge

Härlig start på söndagen!

Förkyld

Idag tog jag en rejäl sovmorgon. När jag vaknade halv nio, kunde jag konstatera att jag nästan hade sovit i elva timmar. Otroligt! Kan bero på att jag hade halsont och snuva, igen. Vad är det för fel på mig? Varför blir jag förkyld gång på gång?

Jag hade faktiskt planerat att prova att ta en liten springtur i skogen idag. Nu, när jag inte känner mig stressad i jobbet kanske det skulle gå.

Istället blev det städning för hela slanten idag. Tråkigt men nödvändigt. Faktiskt så har jag slagit in de första julklapparna idag.

Vädret har varit uselt idag: regn, dimma och mörker. Inget fotoväder alls, utan de här bilderna är tagna vid ett annat tillfälle i oktober. Just idag är jag inte pigg nog att ta mig ut ens på promenad. Nu ska jag slappa med en bok i fåtöljen och vänta på att "Så mycket bättre" ska starta. Det är kul att lyssna/titta på. Förhoppningsvis är jag piggare i morgon.