Att hantera separationer

Häromdagen lyssnade jag  på podden "Kropp och själ i P1". Ämnet hette "En harmonisk skilsmässa". Mycket av det som togs upp fick mig att fundera. Även om jag endast har varit gift en gång, med min nuvarande man, har jag haft förhållanden, som tagit slut och jag har tidigare levt tillsammans med två andra män. Förutom att uppbrott har skett i olika parförhållanden, har jag även varit med om att vänskapsförhållanden tagit slut.

När jag lyssnade på podden insåg jag, att jag har varit usel på separationer och uppbrott. Länge utgick jag från ett ordspråk, som jag nu inte kan minnas exakt, men andemeningen var "välj dina vänner med omsorg, byt ut dem långsamt" . Alltså, när jag har upplevt att den här vännen är nog inget för mig, har jag långsamt, långsamt hört av mig alltmer sällan, för att till slut inte höra av mig alls. Vad sägs om det sättet att avsluta en relation? Uselt!

Ibland upplever jag att en vänskapsrelation kan vara starkare än en parrelation. Särskilt som tonåring, när ens bästa vän i princip vet allt väsentligt om en själv. Uppbrott i den åldern måste kännas riktigt tufft. Men hur ska en tonåring veta hur man kan avsluta en vänskapsrelation? Det är ju inte som att jag själv som förälder, någonsin har pratat med mina barn om det. Jag är övertygad om att barn och ungdomar skulle må så mycket bättre, om de fick veta olika strategier för hur man kan avsluta en relation, oavsett om det är en vän eller en partner.

Som barn eller ungdom, kan man få hjälp av en utomstående. Den utomstående måste vara neutral. Det fungerar inte att det är den enas kompis, syskon eller förälder. I skolan finns det flera som kan agera neutrala: klassföreståndare, lärare, skolsköterska, kurator, specialpedagog eller Studie- och yrkesvägledare är några exempel. Har man möjlighet kan man sitta på en avskild, lugn plats där man inte riskerar att bli avbruten eller störd.

Den neutrala, utomstående personen kan först "intervjua" varje part om dens upplevelse av situationen. Kanske känner sig den ena bortvald, kanske känner sig den andra inte längre intresserad av att ha ett utbyte. När den utomstående har fått klart för sig vad var och en upplever, kan man träffas alla tre. Den utomstående får agera samtalsledare och be den ena personen berätta hur den upplever situationen. Om den personen inte klarar det, glömmer något eller kommer av sig, hjälper den utomstående till. Därefter får den andre personen berätta sin upplevelse. Som neutral, utomstående kan man därefter normalisera, genom att berätta att det här är en naturlig process, att vi alla utvecklas och förändras. Det vi tyckte var toppen en dag, känns mindre intressant efter en tid och det är livets gång. Men det är bra om man kan göra ett gott avslut, så att inte människor såras i onödan.

Ingen vill vara elak och det är många gånger därför, man beter sig klumpigt. Man ignorerar, man säger att man inte har tid, att man har annat för sig, man hör av sig alltmer sällan. Allt detta är strategier man utför, för att den andre ska förstå, utan att man behöver vara "elak" och säga något. Faktum är, att många människor blir så mycket mer ledsna och förtvivlade, när man inte berättar som det är. Man behöver inte säga allt, men man kan säga det viktigaste, så att den andre lättare kan gå vidare i livet. För det värsta som kan hända är, att den andre personen får fantasier om, att hon/han har gjort något fel, att hon/han inte duger som kompis. Mycket kraft kan gå åt till dessa tankar och grubblerier och det kan sätta djupa spår.

Skolan är en naturlig arena för diskussioner om relationer och hur man bryter upp, tycker jag. Psykologi borde det undervisas i även i grundskolan, framförallt på högstadiet. Alla elever är dessutom ivriga att få veta mer om hur de själva fungerar, så de tycker det är ett intressant ämne. Så mer psykologi till folket och vi får färre människor som mår dåligt!

Tillbringat snart 25 år med den här mannen

Katta och jag har umgåtts till och från  i 30 år

Kinna är den vän jag har haft den längsta och mest frekventa relationen till

Från vänster; jag, Kinna och Katta (alla tre heter Katarina) i mina föräldrars Dux-soffa. Jag tor vi är 18-19 år här

Våra två kroppar: en intim och en social

Häromdagen lyssnade jag på ett intressant pod-avsnitt från "Kropp och själ i P1".  Det handlade om strandkroppen 2015. Sociologen Mary Douglas menar att vi har två kroppar: en intim och en social kropp. Den intima kroppen ser vi när vi är ensamma, till exempel när vi duschar. Den social kroppen visar vi upp när vi har klätt oss, sminkat oss och haft på oss smycken. Men på en arena, menar Douglas att våra två kroppar möts, och det är på stranden.

Jag kan verkligen hålla med om att jag har en intim eller jag skulle nog heller kalla den "privat kropp". När jag är ledig vill jag inte sminka mig ens med mascara. Helst går jag i bekväma kläder och har håret i tofs. Den sociala kroppen (eller jag skulle nog kalla den för "officiell") visar jag framförallt i jobbet. När jag arbetar tänker jag mycket på vilka kläder jag har och vilka signaler jag vill sända ut. För mig är det viktigt att människor känner att de kan lita på mig, att jag kan hjälpa dem. Naturligtvis vet jag inte om jag har de "rätta kläderna" på mig för att ge det intryck jag har tänkt. Men jag vet vad jag aldrig skulle sätta på mig för kläder och smycken på jobbet. Jag skulle aldrig ha kortkort kjol, djupt urringade toppar eller haremsbyxor. Jag vill inte ha stora "blingiga" smycken på mig.

Om vi återgår till podden, så tog den upp flera olika saker kopplat till strandkroppen. En sådan var att vi med "vanliga kroppar" borde lägga upp bikinibilder, men att det sällan sker. Istället är det de tränade, smala som lägger upp bilder. Många gånger skapar bilderna ångest över den egna kroppen. Man jämför sig och tycker inte att man duger. Man är aldrig så dömande och sträng mot någon annan, som man är mot sig själv.

I sociala medier har jag sett likande inlägg, fast då gäller de prestationer istället. Personer som tränar crossfit lägger upp dagens wod (som de som inte tränar crossfit begriper något av). Ju tyngre, ju hårdare pass, desto bättre. I löpgrupperna på Facebook, är det bara de som springer längst och snabbast som lägger upp tider och sträckor. Vi som springer kort och långsamt lägger inte upp information lika frekvent och om vi gör det finns inga detaljer om tid och sträcka.

Just nu struntar jag i att följa med i Facebook-flödet. Jag vill inte se alla tider och sträckor, jag vill bli inspirerad och få tillbaka löparglädjen! Tyvärr triggas jag av tider och vill förbättra mig, vilket gör att jag blir besviken när det går så långsamt för mig. Tidshetsen blir en stress för mig. Säkert peppar sådana inlägg många andra människor, men jag får avstå.

När mår man bäst, i den intima eller sociala kroppen? Jag tycker det är himla skönt att bara vara och se ut hur jag vill. Samtidigt är det roligt att klä upp sig ibland. Lyckas jag hitta rätt kläder, kan jag känna ett ökat självförtroende.

Det här är inte mitt "officiella jag" utan det "privata jag"

Att straffa sig själv

Tänk att jag är så hård mot mig själv. Aldrig att jag skulle vara så hård och dömande mot någon annan människa. När jag har ätit något sött kan jag tänka 'vad dåligt val du gjorde nu, att du är så dålig på att göra bra val, du har ingen karaktär, du är fet, ful slö" . I värsta fall kan jag tänka tankarna om och om igen: så det blir en rejäl mental bestraffning.

När jag arbetar med något hemma driver jag på mig så hårt, som jag aldrig skulle göra med en annan människa. Jag behöver inte ta pauser, jag orkar lite till, bli färdig med den här delen osv.

Nu har jag bestämt mig för att vara snällare mot mig själv och dämpa "överjaget". Det är svårt att skapa nya tankebanor om sig själv. Förhoppningsvis går det lättare om jag stannar upp och byter perspektiv och tänker "vad skulle du göra om det var din vän som var i den här situationen nu?". Aldrig, aldrig att jag skulle säga att du är fet och ful, eftersom jag inte tycker det om en enda vän. Aldrig att jag skulle säga "nu gör du klart det här och struntar i paus". Tvärtom försöker jag boosta mina vänner, vara rädd om dem.

Nu är det på tiden att jag accepterar hur jag är, ser ut och börjar respektera mig själv!

Ibland undrar jag

Vad är det hos mig som gör att människor tror de kan säga vad som helst?  Jag har fått höra att det är roligt att jag har blivit smal, men att det är synd att min byst har försvunnit. Själv tycker jag att jag har en byst som harmonerar med min kropps storlek (75B) och jag är supernöjd över att ha B-kupa. Tror du att jag svarade personen det (en kvinna för övrigt)? Nej, naturligtvis inte, eftersom jag tillhör den introverta, naiva (ingen vill väl mig illa) sorten, stod jag och gapade förvånat och stammade fram, äh, nja, um ungefär.

Än så länge är det endast kvinnor som kommit med kommentarer om min kropp. Å ena sidan är de positiva (börjar ofta positivt) sen kommer "tjuvnypet", typ du är inte fin om du blir smalare, eller du har ingen byst.

Jag gillar verkligen min kropp nu. Jag tycker om hur den ser ut och jag kan till och med tycka om att spegla mig näck. Jag tycker om känslan av hur höftbenen träder fram, känslan av styrka, att jag kan "gasa på" och ta i.
Jag saknar inte valkarna på ryggen, eller de vita halvmånarna som uppstod på övre delen av låren efter hängmagen när jag badat hett. Jag saknar inte att känna mig trött, fet och att inga kläder satt bra. Jag saknar inte att ständigt behöva dra i tröjan eller blusen, så att den dolde magen (som alla såg ändå).

Ingen ska fortsättningsvis ge min kropp negativa kommentarer utan att jag MARKERAR att jag SKITER I VAD DE TYCKER! Jag trivs och är nöjd och det är det som räknas!