Att träna för känslan

Nu har jag jobbat i fyra dagar. trots att jag inte har arbetat hela dagar, utan slutat tidigare, är jag trött när jag kommer hem. Idag var jag sugen på att göra något efter jobbet, men kom mig inte för.

Jag borde ha tagit en promenad, men ville inte gå själv. Springa kan jag inte, eftersom jag fortfarande inte är riktigt frisk. Men det viktigaste för mig nu, är att hitta tillbaka till träningsglädjen. Att känna doften av skog, att njuta av att bara vara, när jag springer.

Hur lång tid tar det innan jag hittar känslan igen? Jag vill njuta av naturen och strunta i allt vad tid och sträckor heter! Då tror jag att jag kommer må mycket bättre igen.

Isen är bruten

Äntligen har jag provat att springa igen. Ja, springa och springa förresten, det var mer ett långsamt lufsande. Visst var det flåsigt. Så flåsigt att munnen blev snustorr. Dessutom svettades jag kopiöst.  Jag höll på i tjugo minuter, stannade och fotograferade tågrälsen jag tog mig fram på. Sen fortsatte jag i tio minuter till. Trettio minuters jogg och jag gick hem på darriga ben, nöjd över att ha brutit "springdvalan".

Jag var trött, men inte så jag behövde sova eller vila. Nu får jag bygga upp mig långsamt och låta bli att tänka på kilometertider, utan bara få in rutinerna igen.

Under turen testade jag mina nya hörlurar jag fått i födelsedagspresent. Det var fantastiskt bra ljud i dem. Den här gången lyssnade jag på ett av Sara Rönnes podavsnitt, om att springa långt.

Att våga prova

I morgon  har jag bestämt mig för att prova en kort springtur. Rädslan för att orken ska tryta, får inte hindra mig. Nyfikenheten övervinner rädslan, jag vill veta hur det känns.

I morgon är en ny dag och jag ska utmana mig själv. Det kommer säkert bli tufft, men jag tar ett steg i taget. Inga krav, varken på tid eller längd, bara en lugn jogg för att känna efter.

Inga proppar i lungorna

Igår eftermiddag var jag iväg först till vårdcentralen, där blodtrycket togs och jag fick göra spirometri. Sen var jag till lasarettet och fick lungorna röntgade. Blodtrycket var helt ok och spirometrin visade att jag har normal lungfunktion. När jag tog Bricanyl, förbättrades inte mina resultat, så det tyder på att jag inte har astma. Jag syresatte mig perfekt också. Det visade sig att jag inte har några proppar i lungorna heller.

Hypokondriker känner jag mig som. Pinsamt! Ändå undrar jag varför jag är flåsig, så fort jag anstränger mig? Jag inbillar mig ju inte det, även andra människor hör hur jag flåsar!

Jag funderar på om det kan vara att jag har pressat mig för hårt med löpningen. Det låter så fjantigt i mina öron, men sanningen är att jag hade en tuff vår på jobbet, samtidigt som jag körde tre löppass per vecka, oavsett hur utarbetat jag var. Dessutom pressade jag mig själv, jag ville ju ha bättre tider, hamna under 6 minuter/kilometer. Kanske "gick jag i väggen" gällande träningen?

När ska jag känna mig "normal" igen?

Somrig promenad

Vaknade vid sjutiden och kände mig rätt så pigg, för en gång skull. Min syster Petra och jag hade bestämt att vi skulle ta en promenad i Bullerdalen. Det är ju min absoluta favoritslinga. Jag har så många fotografier därifrån och trots det kan jag inte sluta att ta nya.

Min syster och jag

Vattendrag och gröna växter. Som vanligt är det spegelblank yta

Det är så himla vackert i naturen nu!

Hela tiden går man på dessa upptrampade stigar. Det är fler än vi som älskar att gå här. Varje gång jag går eller springer den här slingan, möter jag flera människor. Många har sina hundar med sig. Förstår att det måste vara himmelriket för hundar att gå i det här området.

 

Som vanligt kvittrade fåglarna. Men vi var glada att vi hade långbyxor på oss, eftersom myggen var närvarande. Drygt 11 kilometer gick vi i lugn takt och jag klarade det, utan att resten av dagen blev helt förstörd. Hade jag istället valt att springa tre - fyra kilometer, hade jag säkert fåt gått och lagt mig efteråt. Visst är jag trött nu, men inte så slut att jag måste lägga mig och sova.

Att ge kroppen rätt förutsättningar

Under lång tid har jag slarvat med kosten. Både min man och jag har varit så trötta efter jobbet, att ingen av oss har orkat laga mat. Ja, vi har inte ens orkat handla hem råvaror. Det låter ju inte klokt, eller hur?! Men, så har det varit för oss. Vad har vi ätit då? Snabbmat, såsom pizza, hamburgare eller ännu värre. En kväll åt jag mig mätt på jordnötsringar och ostkrokar. Dessutom har jag slukat allt sött jag kommit åt, dagtid. Jag lurar gärna mig själv, att tro jag blir piggare av sötsaker.

Självklart har jag ökat flera kilo i vikt. Men det är inte det värsta. Tröttheten och orkeslösheten gör mig mest frustrerad. Så gott som alla i min närhet tror att jag är utarbetad. Kanske är det så, även om jag själv tror att det är något annat. Hur som helst har jag bestämt mig för att sköta kosten bättre och boosta med hemlagat, frukt och grönsaker. Jag måste ge kroppen bättre förutsättningar! Självklart har den dåliga kosten bidragit till min trötthet.

Liten springtur

Egentligen skulle jag låta bli att springa. Någonting stämmer inte i kroppen. Jag är ständigt trött, flåsig, orkeslös med krampkänningarna i ben och fötter. Nu har jag kämpat i ett år för att klara tre löppass per vecka utan att få ont i benhinnorna och då kan jag inte bara släppa det. Så jag gav mig iväg i förmiddags. Tre kilometer av ren pina i 7 minuters tempo. Helt otroligt hur dåligt min kropp svarar. Efteråt grävde jag upp fyra blomplantor jag placerade om. Oj vad tungt det gick! Jag flåsade och kämpade.

Hoppas jag får en läkartid snart. Jag hade en i fredags, på exakt samma tid som Simon tog studenten. Därför fick jag avboka och be om ny tid.

Vilovecka

Inte ett löppass har jag genomfört den här veckan. Jag har inte kunnat uppbåda någon ork eller energi, för att träna. Det känns sorgligt och jag vet faktiskt inte vad det är med mig. Kanske är jag utarbetad och behöver vila? Trött är jag i alla fall och inte ens när jag får sova ut, känner jag mig pigg. Det är så olikt mig att vara så trött och energilös.

Att kämpa när kroppen inte levererar

Åsa och jag sprang ikväll. Först joggade jag en kilometer till hennes jobb. Sen sprang vi fem kilometer och från tredje kilometern började det bli riktigt motigt. Sista kilometern var vidrig, fullkomligt vidrig! Snittempo 6:30min/km. Det är svårt att tro att jag för två veckor sen sprang i 6 min/km. Ja, det känns nästan surrealistiskt att jag har känt mig stark när jag har sprungit. Frisk och stark, kände jag mig den lördagen den 14/3, när jag sprang en mil, med Sara på cykel som sällskap.

Jag förstår inte vad det är som gör att det känns och går trögt nu. Min kollega tror att det kan vara vårallergi, som gör att jag syresätter mig dåligt och därmed orkar sämre. För säkerhets skull, har jag ökat användandet på Pulmicorten (till dosen jag egentligen ska ta).  I vilket fall som helst, är det en läskig känsla när det liksom "surrar i benen" och de känns svaga, kraftlösa, ur spel.

I kontrast till den känslan är min oerhörda pigghet på jobbet. Jag är pigg, alert, glad som en lärka så mina kollegor närmast blir provocerade. Därför vill jag inte tro att det är något allvarligt fel på mig.

Bilderna är tagna i februari på Fuerteventura.

Kort, kämpig springtur

Jag har inte feber, inget halsont och är knappt snuvig. En springtur borde gå bra, men herregud vad segt det gick! Vid tre kilometer kämpade jag mot impulsen att gå. Ja, helst ville jag stå still. Det är nästan en vecka sen jag sprang senast och då tre tunga kilometer. Så därför var jag i alla fall tvungen att springa längre än det. Fyra kilometer fick jag ihop, vilket är acceptabelt. Men när ska kroppen kännas "normal" och vad är det som påverkar mig?

Jag får trösta mig med att jag håller igång löpningen, även om det är segt just nu.

När jag kom hem svingade jag lite håglöst med kettlebellen. Det är lite tungt med 12 kilo, men 25 svingar blev det. Ställde mig på alla fyra, kröp långsamt fram, gjorde en armhävning och "kröp" tillbaka, så att baksida lår stretchades. Tio armhävningar blev det, alltid något. Sen strechade jag benen och rullade på foamrollern.

Underskott på energi

Efter frukost gav jag mig iväg på veckans långpass. Planen var att försöka utöka till 12 kilometer. Men herregud, redan första stegen kände jag hur jobbigt och trögt det gick. Efter sex kilometer fick jag huvudvärk och jag ville bara en sak, sluta springa. Men det blev drygt en mil, innan jag gav upp. Då hade även illamående tillkommit och jag tänkte att nu håller jag på att bli rejält sjuk. Åt ett par mackor och drack ett glas juice, duschade och sen var det dags för loppisrunda. Därefter åkte vi till Biltema. Där köpte jag mig en 12 kilos kettlebell. Mitt i butiken började jag känna mig svimfärdig. Jag fick nästan panik, men klarade mig ut till bilen.

Min man påpekade att jag åt dåligt kvällen innan och att jag kanske behövde mer att äta. Så vi åkte till Max och jag köpte en hamburgare (GI-mål). Sen la jag mig i solstolen på altanen och sov en timme. När jag vaknade, kände jag mig normal igen. Skönt! Jag vet ju att jag har dålig ork och energi för träning på morgonen. Men jag har ju tyckt det varit skönt att ha det avklarat. När jag springer om mornarna, måste jag äta rejäl lunch och middag dagen före. Trist att jag inte klarar det annars. Men det är ju bara att acceptera att vi är olika och jag är typen som tränar bäst om kvällarna, även om jag är morgonpigg.

När jag väl kände mig ok, vårstädade jag altanen genom att putsa fönster, dammsuga och torka golvet. Min man bakade en sockerkaka. Det kändes ljuvligt att fika på en vårstädad altan. Snart är vi i april månad. Idag värmde verkligen solen och jag kunde identifiera sex olika fågelsånger (sju om jag räknar skatan jag hörde också). Det var ett himla liv på fåglarna, så härligt att höra. Jag är glad att vi bor så nära skogen!

När orken tryter

Vaknade vid åtta och gjorde mig en rejäl frukost med ägg, bacon och knäckebröd. Strax före tio gick jag till gymmet för att vara med på ett TRX-pass. Två instruktörer turades om att ge instruktioner hela passet. Det blev intensivt med bara fyra snabba/korta vätskepauser. Efter halva passet märkte jag att min ork egentligen var på upphällningen. Jag flåsade, skakade men envis som jag är gjorde jag varenda övning så bra jag kunde. Två övningar på slutet fick jag korta av (höll ut i 30 sekunder istället för 45). Under stretchen trodde jag att jag skulle kräkas eller svimma. När jag gick hem skakade benen och jag kände mig tjutfärdig och inte ett dugg "endorfinig".

Kanske åt jag för dåligt med kolhydrater till frukost? Kanske satt gårdagens joggingtur kvar för mycket i kroppen? Kanske är inte morgonträning min grej helt enkelt? Alla är ju olika. Jag vet att jag tidigare har märkt att jag känt mig "klenare" på morgonträningar, än eftermiddag, kväll. Kanske håller jag på att bli sjuk?

Det värsta är att hela dagen blir "drabbad" efter en sådan här ansträngning. Jag orkar ingenting resten av dagen. Får huvudvärk, vill bara äta och sova. Jag har ätit och druckit rejält hela dagen och nu ska jag ta en tupplur. Jag har kämpat (det var verkligen motigt idag) med värmepistolen och skrapat hela eftermiddagen. Ikväll är vi bortbjudna på mat. Det blir trevligt, bara kroppen återhämtar sig!  Imorgon blir det på sin höjd en promenad för mig...