Att vara anhörig vid utmattningssyndrom, del två

Jag har tidigare berört hur det kan vara att vara anhörig vid utmattningssyndrom. Det är tufft att vara drabbad och det är tufft att vara anhörig.

En svårighet som kan uppstå är det här med rutiner. När den drabbade är sjukskriven och går ensam hemma om dagarna, är det svårt att få struktur på tillvaron. Ofta sover de drabbade mycket. Det är kroppens sätt att återhämta sig, men kan upplevas enormt frustrerande för anhöriga. Det kan vara svårt att för den drabbade att följa familjens mat- och sovtider. Den drabbade sover och äter när det passar hen, vilket många gånger kan vara på helt andra tider. En del äter med god aptit, andra äter otroligt lite.

För många drabbade kan vardagliga uppgifter (som kan tyckas löjligt enkla för den anhöriga), såsom rasta hunden, diska, duscha vara uppgifter som känns oerhört motiga. Efter en uppgift kan den drabbade behöva lägga sig och vila/sova.

Att få besök av vänner, kan upplevas som en riktig mardröm. I värsta fall håller den drabbade masken och uppträder ungefär som vanligt. Efter besöket är den drabbade helt slut och behöver lång tid för återhämtning. Allra värst är det när många kommer på besök. Ju fler besökare, desto mer pratar man i munnen på varandra och det blir arbetsamt för den drabbade att koncentrera sig på samtalet. Ljudvolymen brukar också bli högre när det är fler besökare. Många drabbade är mycket ljudkänsliga och kan vara känsliga för mycket ljud resten av livet.

Som anhörig måste man acceptera sjukdomen och vara lyhörd och följsam. Den anhöriga måste stötta den drabbade och gärna förutse när situationer/händelser inte kommer vara bra för den drabbade. Många drabbade vill vara som vanligt och har själva svårt att acceptera sina begränsningar och om man då på ett diskret sätt kan hjälpa till att undvika situationer som "sliter" på den drabbade, underlättar det.

Det är viktigt att den anhöriga inte "dras ner" med den drabbade, utan med gott samvete genomför egna aktiviteter som ger kraft och glädje. För att orka utgöra ett stöd för den drabbade, måste man som anhörig hämta kraft.

Kom ihåg att det finns hopp!

Utmattningssyndroms djupa dal

Många i min närhet har varit eller är drabbade av utmattningssyndrom. Därför blir min högst personliga slutsats, att det är mer vanligt än vi tror. Tyvärr pratar vi så lite om psykisk ohälsa. Vi kan säga sådär förbigående att nu är hen sjukskriven och det kommer nog ta tid innan hen är tillbaka. Sen är det stopp på den diskussionen.

Alla jag känner som blivit sjukskrivna har det gemensamt, att de blivit sämre till att börja med. När de väl har släppt taget, slutat att "bita ihop" och går hemma blir de oerhört mycket sämre. Det är som om kroppen inte förstår att den inte längre behöver vara stressad, utan fortsätter att "speeda på". Ju längre kroppens signaler har ignorerats, ju längre tid tar det innan den här fasen är över.

Tänk dig att inte längre kunna köra bil, att inte kunna titta på tv, att inte kunna läsa, att inte kunna promenera, att inte kunna laga mat eller städa. Tänk dig att när du försöker göra det, får du sådana yrselattacker, att du är rädd att ramla omkull. Tänk dig att du har varit sjukskriven i ett par månader, utan att du upplever att du blir bättre. Vilken enorm frustration, rädsla och hopplöshet det skapar.

En anhörig som inte känner till något om utmattningssyndrom och som i värsta fall, inte tror på diagnosen, blir en besvärlig anhörig. En anhörig som hela tiden pressar på hen att försöka ta sig samman. Påfrestningen i ett förhållande är stor nog när man har kunskaper om diagnosen. Att vara anhörig är svårt. Det är svårt att vara tillräckligt förstående, att sätta förhållandet på paus på obestämd tid. Ovissheten är tärande, för båda parter.

Efter den djupa dalen, går kurvan långsamt upp, för den drabbade. Det har jag sett hos alla drabbade. Korta målsättningar behöver sättas, anpassade för just hen. Det krävs arbete för att ta sig upp: fysisk aktivitet (som är rimlig) och avslappningsövningar (helst två tillfällen per dag). Kroppen har varit så spänd under lång tid, att den till och med kan vara spänd under sömnen. Just nu försöker jag övertyga en vän, att genomföra avslappningsövningar varje dag. Det finns hur många som helst att välja mellan på Youtube. Min favorit heter "Din magiska trädgård".

Jag önskar att det fanns anhörigstöd till drabbade. Ju mer kunskap vi får, desto bättre blir det. Dessutom skulle de anhöriga (om de fick träffas en gång per vecka i grupp) kunna bekräfta varandra och ge tips. När den anhöriga förstår, känner att den kan ge stöd till den drabbade (istället för att i värsta fall tabba sig) kommer den drabbade uppleva lättnad.

Att vara anhörig vid utmattningssyndrom

När en anhörig blir drabbad av utmattningssyndrom, utbrändhet eller depression, blir man också själv drabbad. Tyvärr finns mycket lite anhörigstöd till oss. Det skulle verkligen behövas, men vi är väl en alltför stor grupp.

Genom åren har jag märkt att det tycks finnas två olika sätt att tackla utmattningssyndrom. En del som blir drabbade tycks hela tiden vara extremt oroliga för att de aldrig ska bli "normala" igen. De väntar ivrigt på tecken som tyder på att det börjar vända, att de är på gång att bli bättre. Dessa människor är motiverade och gör allt i sin makt för att bli friska. De surfar på nätet efter råd och tips, de går i samtal hos kurator, de motionerar och de pratar mycket om sin längtan att känna sig som vanligt igen.

Den andra typen tycks vara mer passivt accepterande. De tycks liksom ha gett upp. Det kommer ta tid och jag blir nog aldrig lika stark som tidigare, tycks de resonera. Passivitet är ledordet här. Det verkar vara svårt att vara fysiskt aktiv. Istället vilar man framför Tv:n, sover dåligt om nätterna och måste därför även sova dagtid. Har svårt att följa dygnsrytmen och äter också på konstiga tider (eller sällan). Alla rutiner tycks vara satta ur spel och dessa människor bär en tung offerkofta. Det är så otroligt synd om dem. De har ju förlorat allt, till och med dygnsrytmen.

För mig som anhörig är det allra svårast att tackla typ nummer två. Frustrerande svårt!

Utmattningssyndrom

Utmattningssyndrom eller utbrändhet är en diagnos som många av mina närmaste har fått. På rak arm kan jag genast räkna upp åtta personer i min närhet som har eller har tidigare fått den diagnosen. En faktor man upplever som utsatt är, att man har försökt allt (upplever man, även om det inte är så objektivt sätt) och att man inte längre har fler handlingsalternativ. Därför blir man utmattad (inom psykologin kan man ibland kalla det för inlärd hjälplöshet). Det måste vara en hemsk känsla: du kommer inte på fler handlingar som kan lösa situationen och du upplever dig som hjälplös. Särskilt jobbigt är det för personer som i vanliga fall är handlingskraftiga och vana vid att lösa problem.

Självklart är det fler faktorer som påverkar att man blir drabbad. Det kan till exempel vara kombinerat med en obearbetad förlust av en anhörig (dödsfall, skilsmässa, utflugna barn). Det kan också vara så att man är i en relation som inte fungerar, eller att man blivit drabbad av sjukdom eller andra bakslag. Livet är ibland mer komplicerat än vi mäktar med.

Sömn, vila, motion och nära relationer är bra förebyggande faktorer. De hjälper även när man blivit drabbad, tillsammans med samtalsterapi och medicin.