Backintervaller genomförda

Nej! Jag gillar inte backintervaller alls! De är jobbiga för både ben och lungor. Idag pep det i bröstet på mig och det kändes så tungt så tungt. Som tur var hade jag världens bästa draghjälp av Kinna. Hon springer inte alls (bara när jag övertalar henne) men tränar en massa annat. Jag sa omtänksamt till henne "du kan gå eller vila om du inte orkar med alla intervallerna (jag vill ju inte att hon ska ta ut sig så att hon aldrig följer med igen). "Vi får se hur jag orkar" , sa hon och spöade skiten ur mig, ha, ha, ha. Det är himla häftigt att hon kan vara så allround att hon bara springer sådär plötsligt. För det var hon som låg på, så jag fick jaga henne. Åtta intervaller blev det. Hon filmade mig också och min armpendling har blivit bättre. Hurra på den!

Nöjd och belåten efter dagens pass kom jag hem och blev ännu nöjdare då jag upptäckte att mannen lagade tacos. Mums! Plötsligt blev tisdagen en riktigt bra dag!

Onsdag och backintervaller

I vanliga fall brukar jag springa backintervaller på torsdagar med Åsa och Marlene. Men i morgon ska jag på äventyr, så det fick  bli ett pass idag istället. Vädret  var på min sida idag. Vindstilla och uppehåll och lite halvmörkt är bra förutsättningar, för mig som inte gillar att synas när jag springer. Jag valde att springa i backen vi har bakom vårt hus. Den är rätt vidrig, upplever jag. Den startar förrädiskt flackt, men blir brantare och brantare. En rejäl genomkörare blev det för rumpa och ben.

Åtta intervaller blev det. Fördelen med intervaller är att det är snabbt avklarat. Jag flåsar och svettas och känner att jag är nära max för vad jag mäktar med. Det går bra trots allt, eftersom det sker under en begränsad tid.

Idag har jag sjuk träningsvärk i armarna. Jag gjorde få armhävningar igår, men många repetitioner. Kanske är det det som ledde till en sådan rejäl träningsvärk?

Backintervaller - check!

Min kollega Åsa ville att vi skulle springa backintervaller tillsammans. För det mesta säger jag ja, till det folk vill dra med mig på. Det gör ju att jag vågar tänja lite på gränserna, för vad jag orkar och vågar göra. Jag värmde upp en kort (väldigt kort stund) och mötte Åsa som varit duktig och värmt upp en längre stund. Så tog vi oss ann backen med stort B. Sex gånger sprang vi upp. Hon med lätta steg och närmast ljudlös andning. Jag kom ständigt bakom henne och lät som en överviktig, astmatisk sankt bernhardshund. Efter åt säger Åsa glatt "nu kör vi det här tillsammans en gång i veckan" och jag nickade flåsande och började genast fundera på vilka skäl jag kan ta till för att slippa, ha, ha.

Backintervaller - check!

Eftersom vi är flera i familjen som anmält oss till Midnattsloppet i Göteborg (Sara, Sofie, Micke och jag) i augusti, måste vi börja träna och helst varierat. Därför bestämde Sofie och jag oss för att träna backintervaller idag. Jag är så fascinerad av Sofie, som aldrig har sprungit regelbundet, men ändå har så lätt för det. Vi värmde upp med tio minuters jogg och hon drog upp tempot direkt, så jag fick be henne sakta ner. Sen gick vi en stund, strechade vader/benhinnor och så sprang vi fyra olika backar. Sofie tycks flyga fram på lätta fötter och andning (som en svart blixt) , medan jag känner mig som en tung, flåsig klumpedunsa. Jag misstänker att hon har anlag för löpning och har mycket i sig gratis, medan jag inte har det.

Vi var båda enormt nöjda över passet. En bra början för oss. Det gäller att vi håller oss skadefria och inte går ut för hårt.

Body Balance och backintervaller

Kinna bokade in oss på ett Body Balance-pass ikväll. Trots att jag sov som en stock i natt var jag lika trött idag. Antar att jag är pollentrött. Så jag gäspade och gäspade i halvmörkret innan passet drog igång. Men sen var det slut på gäspandet och fullt fokus. Jädrar vad jobbigt det var, främst för benen! Efter passet kunde jag konstatera att jag är stelare än jag någonsin varit och har blivit helt kass på balansövningar. Herregud, när tappade jag balansen? En smula chockartat var insikten att åldern har tagit ut sin rätt. Nu ska här tränas balans!

Efter passet med gudomlig avslappning, tog vi några djupa andetag och körde backintervaller. Det finns en brant backe nära gymmet, så den blev det. Jag bad Kinna bestämma hur många gånger vi skulle köra. Hon funderade och så två. Jag stirrade klentroget på henne och bestämde att fem springer vi. Så blev det!

Nöjd, trött men glad åkte jag hem. Allra mest är jag nöjd över att jag bemästrade tröttheten och att min fina kropp ställde upp och orkade leverera, trots att immunförsvaret kämpar och tror jag är sjuk (o mina värsta kataatroftänkarstunder tror jag också det). Bra där kroppen!

Backintervaller

Sofie följde med mig på mitt backpass idag. Jag valde en rutt om drygt två kilometer, där det finns sex olika backar på vägen, så att säga. Egentligen finns det fler backar, det vimlar av dem helt enkelt. Det är bara att välja. Ofta tränar ortens olika fotbolls-VM och hockeylag i backarna. Ibland möter jag ett gäng cyklister också. Idag träffade vi bara på två löpare, som också körde backträning.

Sju intervaller blev det och tack vare rejäl dos av Bricanyl, kändes det helt ok. Inte perfekt, men ok i alla fall. Jag är jätteglad!

Tröga backintervaller

Trotsade regn och snöslask, bytte om och värmde upp med långsam jogg till en skogsbacke. Så gott som genast kände jag hur trög kroppen var. Efter en kvarts joggande stretchade jag, gick på hälarna, tårna och gjorde knäuppdragningar. Sen tog jag mig an backar. Jag har en skogstur om 2 kilometer som innehåller åtta backar. De flesta är rejält branta. Mellan backarna gick jag, för att få ner flåset. Fåglarna sjöng i regnet, det doftade blöt skog och jag försökte att få fäste i snöslasket.

Som jag fick kämpa i backarna! Hur jag än försökte,  klarade jag inte att trycka på. Det var som om jag sprang med bromsen i. Hemsk känsla! Jag funderade på vad jag ätit till lunch (pasta och kyckling) och såg ingen förklaring till kraftlösheten där. I natt sov jag helt ostört (jag njuter av varje natt, så tacksam!), så där finns inte heller någon förklaring. Antar att jag är i en svacka, eller så sitter tisdagspasset kvar i benen (jag fick dock aldrig någon träningsvärk), eller så håller jag på att bli sjuk.

Nåja, nu är dagens träning gjord och jag får acceptera att min kropp inte presterar på topp och att jag inte kan lista ut orsaken till det.

Bilderna är tagna på andra platser vid andra tidpunkter.

När kroppen och knoppen säger nej

Efter helgens bravader hade jag ingen lust att ge mig ut efter jobbet. Kroppen kändes seg, trött, stel och energilös. Jag frös, ville slappa framför tv:n. Men jag är ju en sån där knepig människa som gillar struktur och vanor. Nu har jag sprungit några måndagar, så då förlitar jag mig på rutinen/vanan. Det var bara att byta om och ge mig ut. Segt var det, men det gick. Uppvärmning, backintervaller och lite nedvarvning blev 5 kilometer spring i benen. När jag kom hem rullade jag lite på foamrollern. Som vanligt kändes det himla bra efteråt. Inte som efter milen (endorfinfylld) utan lite stillsamt belåten och kroppen känns mjukare, mer på min sida.

Det är inte så dumt med vanor och att gilla dem. Jag blir inte uttråkad av att springa samma runda eller att äta samma frukost. Det är helt ok för mig. Samtidigt gillar jag att springa nya rundor, att äta helt andra saker till frukost också. Det ena utesluter inte det andra. En del vill uppleva nya saker hela tiden. Det behöver inte jag. Jag är rätt nöjd med mina rutiner.

Personligt rekord på 5 kilometer

Idag hade jag planerat att köra backintervaller. Istället valde jag en backig runda. I vanliga fall väljer jag så flacka rundor jag bara kan. Backar är inte min grej och när jag springer backintervaller, går jag alltid nedför.

Men idag blev det istället integrerade backar i rundan (det lät väl fint!). Min plan blev att jaga på rejält i de fyra backar rundan innehåller, men utan att tappa fart.

Det slutade med att jag fick personligt rekord på 5 kilometer med tiden 30:53 (6:10 i snittempo). Den sista kilometern var snabbast om 5:44. Så nu går jag här i min lilla bubbla och är sjukt självbelåten. Det går att utvecklas, även om man börjar träna löpning först i 50-års åldern. Jag glömmer aldrig hur kämpiga de första löppassen var, hur jag flåsade värre än en gammal hund, hur jag tyckte alla stirrade på mig och hur kräkfärdig jag alltid blev efter varje tur. Men med envishet, mörkerlöpning (för då ser ju ingen...) och med hjälp av träningskompisar (det var ju mitt mål, att få någon att springa med), fixade jag det. Nu springer jag oftare per vecka, än mina kompisar. Det säger en hel del om hur biten jag är!

Backintervaller

Vilket underbart vårväder det har varit idag! Jag gick hem på lunchen och satt i solen och åt. Så himla härligt med fåglarnas kvitter och solen som värmde. Det ger kraft också till eftermiddagens möten.

Efter jobbet stack jag iväg på en kort tur om 3 kilometer. På sina ställen, var det riktigt isigt och andra ställen var kletiga och klaffsiga. Men det gjorde absolut ingenting! Bara skönt att få springa i spåret i skogen. Sen letade jag upp en någorlunda snöfri backe och sprang uppför den fem gånger. Jag älskar att springa i skogen!

När jag kom hem, bjöd min man på köttfärsbiffar och keso. Jag kände mig riktigt bortskämd. Nu är jag trött och väntar på att det ska bli läggdags.

Backintervaller avklarade!

Kinna och jag hade bestämt oss för att springa backintervaller ikväll. Vi värmde upp med långsam jogg och därefter satte vi fart. Backen är en gammal slalombacke. Brant och jobbig, med andra ord. Vårt fokus och mål, var att jogga till toppen. Springa handlar det inte om, istället fick vi jogga små, små steg och sega oss upp. Kinna orkade till toppen, jag orkade inte riktigt hela vägen. Trots att vi joggade så långsamt och med små steg, flåsade vi, så vi knappt kunde prata, när vi kom upp. Fem gånger hade vi bestämt att vi skulle upp till toppen och det klarade vi. Mitt mål är självklart att jag någon inom en snar framtid ska orka hela vägen till toppen!

Backintervaller

Jag har ju glömt bort att berätta att Kinna och jag sprang backintervaller igår. Vi sprang 8 x 45 sekunder. Backen var perfekt enades vi om. Lagom brant med ett flackare parti. Trots gårdagens värme (vi sprang vid ettiden) gick det utmärkt på grund av att vi befann oss i skogen. "Min skog" som startar bakom vårt hus.

Kinna berättade att hon inte springer på tid, utan för att komma ut och samtidigt träna konditionen. Mm, svarade jag. I början tänkte jag också så, men nu vill jag gärna kontrollera mina tider lite då och då, för att se om jag utvecklas. Eftersom jag aldrig har upplevt att ett löppass går lätt (det där flowet folk pratar om är en myt!), måste jag ha andra faktorer som peppar mig. När jag springer samma sträcka och det går lite snabbare, blir jag överlycklig, även om förbättringen är försumbar.

Det här med att fotografera sig själv med mobilen, är inte helt enkelt..

Syftet med backintervaller

Gårdagens backintervaller känns i rumpan idag. En arbetskamrat hade åsikter om vårt val av backe. Allt för branta backar ger bara styrka i rumpan, påstod han. Om man ska bli snabbare, måste man välja en flackare backe, menade han. I en för brant backe orkar man inte springa, menade han, utan det blir istället styrketräning av rumpan. Ja, jag köper det totalt!  Igår kändes det som jag stapplade med pyttesmå steg i slutet, där lutningen var kraftigt uppför.  Min stil liknade inte löpning alls.

Jag vill bli snabbare, därför kommer jag att välja en flackare backe nästa gång. Jag vill kunna springa med ordentligt steg, hela backen igenom.

Backintervaller

Halv nio ikväll värmde Ida, Therese och jag upp med 2 km joggingtur. Därefter sprang vi i backen på bilden. Fast den här bilden är tagen på toppen av backen. Målet var 10 omgångar. Ida klarade 10 med lätthet. Therese klarade 8 lika elegant. Jag klarade två hela och sju kortare. Benen stapplade de sista metrarna och när jag hade kört omgång nio var jag så nära att kräkas. Benen skakade och jag kände bara för att lägga mig ner och tjuta av trötthet.

Men nu är det gjort och den backen är bara några meter från vårt hus, så jag har alla möjligheter att träna på den och bli starkare. Puh!

Grymma backintervaller avklarade

Under natten sov jag otroligt och drömde att jag hoppade över backintervallerna. Som du förstår var jag så omotiverad, som bara jag kan bli ibland. Jag vaknade till och tänkte "nu hoppar jag av Röhnisch Running School, jag orkar inte med det".  Somnade om, drömde att jag tränade Trx istället. Vaknade strax före sju med en olustkänsla, vill inte! Gjorde i ordning frukost och tittade på gårdagens "Biggest loser". Kan dem, kan jag, tänkte jag och bytte om.

Jag promenerade till första backen och frös om händer och fötter. Första turen uppför backen kändes fötterna stela av köld och jag vickade till lite med ena foten, så där man kan göra, när man inte är uppvärmd (jag avskyr uppvärmning, det är bara så).  Under 90 sekunder sprang jag så fort jag förmådde uppför backen och det upprepade jag 7 gånger. Sen gick jag till nästa backe, där jag sprang 45 sekunder uppför x 7.

Här du provat någon gång att springa uppför en backe så snabbt du förmår under en viss tid, för att sedan upprepa det? Om inte, testa! Det är så himla jobbigt och jag beundrar verkligen dem som förmår att jogga nedför backen. Jag klarar inte det, utan går nerför.

Sammanlagt blev det en tur om knappt 8 km med räknat gång till och från backarna. Som vanligt blev jag lite kräkfärdig efteråt. Men nu är det gjort! 

Backintervaller

Backintervaller stod på schemat. 1 min x 5, 30 sek x 5 och 1 min x 5. Tio minuter uppvärmningsjogg i starten och 10 minuter nerjogg i slutet. Jag kunde välja att jogga eller gå nedför backarna, men i realiteten hade jag inget val. Jag blev så slut efter varje backe, att jag inte klarade annat än att gå. Jag höll jämna intervaller märkte jag, då jag kom exakt lika långt eller ett par meter längre. Jag upplevde att jag sprang allt långsammare, eftersom det bara blev jobbigare och jobbigare. Konstigt nog gjorde jag inte det. De två sista intervallerna kom jag längst.

Min maxpuls var rekordhög, nämligen 211. Det har jag aldrig kommit upp i tidigare. Så nu får jag ändra maxpulsen till 215 i inställningarna.

Jag är så stolt över mig själv! Tänk att jag klarar att springa intervallpass på egen hand!  Ikväll var jag helt säker på att passet skulle ta max 30 minuter. Det tog nästan exakt en timme. En timmes slit på egen hand. Det hade jag aldrig gissat eller vågat tro att jag skulle klara!
Nu kommer träningsvärken smygande i ben och axlar efter TRX-passet igår.  Trots det känns benhinnor och knän helt ok. Tur att jag har möjlighet att springa i spår och kan undvika asfalt, som är lite hårdare.

Backträning avklarad

Bytte om efter jobbet och utmanade backen bakom vårt hus. Så himla trögt gick det. Det var bara att bita ihop och kämpa på, men jag orkade inte att öka antalet från 8 till 10, utan joggade lite längre och i två andra backar också istället. Det blev en liten längre sträcka den här gången, men på usel tid. Suck!

Kompressionsstrumporna är invigda,men jag tycker inte att jag märkte av dem något. Kanske behöver jag en mindre storlek?

Kommer jag någonsin tycka att det här är kul?

Backintervaller

Idag har jag ont om tid för träning, så det fick bli backintervaller i 20 minuter. Det är bättre än ingenting i alla fall. Nu är det dags för en snabblunch och sen blir det en utflykt till landet :)

Backen ser inte mycket ut för världen

Men den är grymt jobbig och blir brantare och brantare...

Boxning och intervaller

Kvällens boxpass var inriktat på styrka. Så när jag gick hem med lätta fötter bestämde jag mig för att springa intervaller i favoritbacken. Det blev fem turer i backen. Pulsen var uppe i 175 när jag kom upp. När jag hade strosat ned var den nere i 110. Nu har jag hittat ett träd som jag kan träna chins i. Superbra, för jag kan inte ens göra en.

Nu känns det att jag sprungit, benen är trötta och mjuka och jag är supernöjd :)