Tungt långpass

Nej, jag var inte pepp på långpass idag. Men jag vill ju få till tre löppass per vecka och långpass är ju viktiga att få till när jag strävar mot att klara en mil. När jag gav mig iväg visade solen sig lite. Det känns alltid bättre när den är framme. Igår singlade det ner lite flingor, så marken var täckt av ett fint lager snö. Under det lurade isen. Det gällde att vara försiktig och tassa med korta steg., vilket passade mig fint. De första fem kilometerna var tunga. Jag försökte ignorera känslan, men den tog över alltmer. Till slut försökte jag analysera vad det var som gjorde att det kändes tungt. Benen kändes tunga och andningen också, så sammantaget kändes allt tungt. Jag stannade en stund och hämtade andan och fotograferade lite. Men blev snabbt kall och fick fortsätta jogga. Från kilometer 6 till 8 varvade jag jogging med gång.

Skönt att det är gjort!

Äntligen milen!

I helgen har det varit full fart och jag har inte hunnit uppdatera bloggen. Igår morse sken solen och det såg helt underbart ut ute. Så jag satte på mig tights, en tunn långärmad tröja och en vindjacka och gav mig ut på en joggingtur. Nästan genast kände jag att det var kallt och blåsigt ute, trots solskenet. Men jag tänkte att det gör inget, för jag kommer ju bli varm. Visst blev jag varm i musklerna, men oj vad jag frös! Ganska snabbt gick solen i moln dessutom. Men jag hade börjat ta min "milrunda" så det var bara att fortsätta att knata på. Att börja gå, skulle bara göra att jag frös än mer. Så jag lyckades få ihop en mil och det kändes ärligt talat helt underbart!

När jag kom hem tog jag en varm dusch och klädde mig sen i underställ (så dags då!), jeans och tjock tröja och gick ut och arbetade i trädgården. Min man satte dit de fyra sista små brädorna i verandataket och rensade alla takrännor. Plötsligt började det regna och vi gick in och åt lunch. Vilken tur att jag tog min långtur på morgonen!

Långpass och podcastlyssnande

Klockan åtta i morse var det mulet och nio grader varmt ute. Jag tog på mig mina tjockaste tights och min merinoull t-shirt från Ullmax (den är kanon!) och en tunn vindjacka. Jag brukar alltid lyssna på musik när jag springer, men idag hade jag bestämt mig för att lyssna på Träningsglädje talks och avsnittet "Det romantiserade livet". Oj, vad lätt det gick att springa med avsnittet i öronen! Inte en tanke gick till andning eller tunga ben. Jag bara lyssnade och benen trummade på. Linda från "Better Bloggers var gäst hos Sara. Det var ett mycket intressant avsnitt! Jag fattade genast sympati för Linda, som var så avväpnande ärlig.

 

Tretton kilometer blev det och snittiden blev lite bättre än förra veckan, trots att jag aldrig kollade på klockan. Solen tittade fram och jag njöt av lugnet, ljuset, värmen (fick binda jackan om midjan) och podcasten. Underbar start på söndagen!

Glad över att ha klarat 13 kilometer utan att få andnöd

 

För mig finns det inget bättre, än att springa i dessa omgivningar!

Lyckos den här familjen som bor så de har egen brygga!

Grönt, blått och en röd stuga, så idylliskt!

Längtar redan till nästa veckas långpass. Jag har lärt mig att njuta av dem nu!

Personligt längdrekord

Vaknade av regnets trummande. Så småningom  upphörde regnet.  Väl preparerad med Bricanyl, gav jag mig iväg vid åttasnåret i morse. För säkerhets skull hade jag också med mig Bricanylen i fickan på min löparjacka. De första tre kilometerna var bedrövliga, när det gäller andningen. Dessutom hade jag krampkänning i vaderna. Jag stannade, inhalerade och fortsatte att springa/jogga. Vad svårt det är att hålla andan, när man flåsar. Måste träna på att inhalera när jag joggar! Det var inte förrän vid sex kilometer, som andningen började kännas ok. Då var jag så lycklig över att jag klarade längre än 3-4 kilometer. Benen kändes pigga. Jag försökte fokusera på min löpteknik och inte tänka på andningen.

13 kilometer fick jag ihop i 7:24 tempo. När jag kom hem mådde jag bra. Inget illamående, huvudvärk  eller svaghetskänslor uppstod efteråt. Tänker att det är ett kvitto på att jag medicinerade ok och att tempot var ok utifrån min förmåga.

Mitt första långpass i maj månad. Skönt att styrkan finns i bål, rumpa och ben!

Personligt längdrekord

När jag gav mig iväg på mitt långpass idag, hade jag bara ett par saker i huvudet : långsamt tempo och långt! Jag hade ett så långsamt tempo att jag knappt blev flåsig alls. Mitt steg såg säkert oerhört löjligt ut, eftersom jag tog små, små steg. Jag stannade och fotograferade tre gånger. På ett ställe stoppade en dam mig och undrade om jag såg vattensnokarna som lekte tafatt med varandra. Hon tyckte  att två jagade varandra runt, runt och jag tyckte att det var någon typ av sten som i vågorna, gjorde mönster. Nej, hon var helt säker på att det var djur och ingen sten. Jag hade inte tid att diskutera sannolikheten för att vattensnokar leker tafatt på exakt samma ställe hela tiden,utan sa "vad spännande " och tog mig vidare. Det blev den längsta turen i mitt liv. Tolv kilometer och det trots att kroppen inte är helt hundra. Jag är nöjd! Tack vare min långsamhet är jag pigg. Efter lite mackor och vatten blir det dusch och därefter  lite plintgrävning.

Underskott på energi

Efter frukost gav jag mig iväg på veckans långpass. Planen var att försöka utöka till 12 kilometer. Men herregud, redan första stegen kände jag hur jobbigt och trögt det gick. Efter sex kilometer fick jag huvudvärk och jag ville bara en sak, sluta springa. Men det blev drygt en mil, innan jag gav upp. Då hade även illamående tillkommit och jag tänkte att nu håller jag på att bli rejält sjuk. Åt ett par mackor och drack ett glas juice, duschade och sen var det dags för loppisrunda. Därefter åkte vi till Biltema. Där köpte jag mig en 12 kilos kettlebell. Mitt i butiken började jag känna mig svimfärdig. Jag fick nästan panik, men klarade mig ut till bilen.

Min man påpekade att jag åt dåligt kvällen innan och att jag kanske behövde mer att äta. Så vi åkte till Max och jag köpte en hamburgare (GI-mål). Sen la jag mig i solstolen på altanen och sov en timme. När jag vaknade, kände jag mig normal igen. Skönt! Jag vet ju att jag har dålig ork och energi för träning på morgonen. Men jag har ju tyckt det varit skönt att ha det avklarat. När jag springer om mornarna, måste jag äta rejäl lunch och middag dagen före. Trist att jag inte klarar det annars. Men det är ju bara att acceptera att vi är olika och jag är typen som tränar bäst om kvällarna, även om jag är morgonpigg.

När jag väl kände mig ok, vårstädade jag altanen genom att putsa fönster, dammsuga och torka golvet. Min man bakade en sockerkaka. Det kändes ljuvligt att fika på en vårstädad altan. Snart är vi i april månad. Idag värmde verkligen solen och jag kunde identifiera sex olika fågelsånger (sju om jag räknar skatan jag hörde också). Det var ett himla liv på fåglarna, så härligt att höra. Jag är glad att vi bor så nära skogen!

Längdrekord

Det blev en tur till Sandviken.  Långsamt, trögt och motigt gick det. Hemma var det vindstilla,  men ganska snart märkte jag att det blåste kallt. Första fem kilometerna gick bra, sen blev det jobbigt. Vid sju kilometer tänkte jag "oj vad trögt det går jämfört med förra lördagen!". Men jag kämpade på i långsam takt. Det kan ju inte alltid gå lätt och jag kan ju inte alltid känna mig stark. Jag lär mig något om min kropps kapacitet varje träningspass. Idag har jag lärt mig att jag klarar mer än jag tror. För första gången i mitt liv sprang jag 11 kilometer.  Detta trots att kroppen ville stanna efter sju. Jag vet inte om jag någonsin kommer ha nytta av den här kunskapen, men nästa gång det är jobbigt vet jag att jag klarar att fortsätta. Mitt självförtroende gällande löpning har ökat och det är gott.

När jag kom hem bjöd mannen på kycklingsallad och egengjord dressing. Därefter åkte vi till Steffanie och fikade. Så dagen har inte bara varit nyttig. Vi åt muffins och semmeltårta.

Tio kilometer

Igår morse sprang jag en mil på 67 minuter. Kroppen kändes inte alls ok innan. Det kändes som om jag hade en förkylning på gång. Trots det gav jag mig iväg. Efter fem kilometer, kunde jag öka farten gradvis och sista kilometern blev den snabbaste med snittempot 6:12.

Min äldsta dotter Sara höll mig i sällskap på cykel. Det var väldigt trevligt med sällskap och tack vare det gick det lättare. Som vanligt blev jag euforisk efter passet och det höll i sig hela dagen. Underbar lyckokänsla som jag unnar alla!

Helgens långpass avklarat

Efter min "lyxfrukost" gav jag mig iväg på veckans fjärde löppass. Jag har aldrig klarat att springa fyra gånger på en vecka tidigare och nu hade jag planerat att springa långt. Ja, en mil är långt för mig. Ute var det mulet, blåsigt och regnet hängde i luften. Inte var jag glad när jag gav mig iväg strax före nio. Nej, motigt kändes det och inte blev det bättre av motvinden. Efter 500 meter var jag blossande varm och funderade på om jag hade på tok för mycket kläder på mig. Men sen kom jag till ett blåsigt parti och klädseln kändes rätt igen. Efter halva vägen slog endorfinerna till och jag log fånigt mot alla morgonflanörer som kom i täckjacka, mössa och vantar. Resten av turen gick i ett töcken av ren skär lycka. Benhinnorna höll, benen vobblade inte, utan kändes starka och det var roligt! Snittempot blev 7:17 och mina snabbaste kilometrar var nr 1, 9 och 10.

Jag känner mig så stark!

Gott Nytt År!

Årets sista träningspass blev en långsam springtur om en mil. Jag tycker temperaturen var perfekt, ett par plusgrader. Vissa partier var isiga och blöta, men den största delen bestod av pudersnö med gott fäste. Jag hade bestämt mig för att springa en mil, men trögt var det. Andra kilometern är ofta jobbigast, har jag märkt. Men jag bara fortsatte i samma långsamma tempo. Benhinnorna kändes inte av någonting och jag jublade inombords av glädje. Kanske, kanske är den besvärliga tiden över nu?

När jag äntligen hade uppnått målet, om en mil, var jag bara några hundra meter hemifrån. Plötsligt slog löparmagen till och jag fick kasta mig upp i skogen och huka mig bakom en trädstam. Tack och lov att det inte var några människor ute i skogen! Lite komiskt var det att sitta där, på spänn, bara några hundra meter från hemmet och inse att det blev ett märkligt slut på löparåret 2014.

Teknikens under

Idag skulle jag ta min långtur om en mil. Jag gav mig iväg och trodde att jag slagit på Endomondo-appen, men icke. Jag slog på den, trodde jag men efter ytterligare en bit, upptäckte jag att den inte var påslagen nu heller, grrrr! Jag uppskattar att jag hade kommit närmare 3 km, när jag äntligen fick på den. 7,2 km blev uppmätt i alla fall. Jag får väl springa samma sträcka till veckan och kolla.

Klockan var tjugo över tre, när jag gav mig iväg. Det höll på att skymma ute och det var vindstilla ute. Efter hand blev det mörkare och kallare. Dessutom blev det halt, så på vissa ställen fick jag "trippa fram". Min vänstra benhinna smärtade och det kändes tungt, tungt, tungt! Jag ville bara att passet skulle vara över.

Skönt att det är avklarat och att jag inte gav upp.