Vilodag

Jag minns när jag senast sov en hel natt. Det var veckan Petra och jag var till Rhodos. Nu för tiden sover jag så dåligt, att det inte är klokt. En del människor känner inte en enda vallning under hela sitt liv och så finns det sådana som jag, som har vallningar under flera år. I åtta år har jag haft vallningar till och från. Numer kommer de sällan under dagtid, eller är så milda, att jag inte märker dem dagtid kanske. För om nätterna vaknar jag flera gånger av vallningar. I natt sov jag så dåligt, att jag inte trodde jag skulle orka gå upp i morse. Men det gjorde jag ju förstås. Trots sömnbristen fungerar jag som vanligt, upplever jag. Den enda skillnaden är, att jag är dödstrött vid 18-tiden om kvällen. Just idag hade jag tänkt att styrketräna hemma, men jag praktiskt taget somnade i fåtöljen och tog mig aldrig ur den igen.

Det blir nya tag i morgon och förhoppningsvis är jag så utmattad, att jag sover bättre i natt. Jag vet att kaffe, sockerintag, stress och brist på motion ökar vallningarna. Nu har jag dragit ner på sockret rejält och är jag ledig resten av veckan. Så förutsättningarna är bra, eftersom jag kan träna dagtid.

Fredagsfin

Nyklippt, nöjd och så är det fredag. En bra start på helgen! Min frisör heter Jennifer och är världens gulligaste! Förutom det, är hon en väldigt duktig frisör. Därför är jag nöjd, trots att hon har plattat mitt hår och jag tycker jag ser stel och grym ut i det. Kan hända att jag kände för att vara stel och grym ikväll, hi hi.

Efter frisörbesöket träffade jag Kinna, min äldsta vän, och fikade. Nja, fikade och fikade. Jag åt Club toast med pommes (det är ju i alla fall fredag) och hon varm macka. Sen satt vi och pratade och uppdaterade varandra. Nja, det var mest jag som uppdaterade henne på allt som händer i mitt liv. Hon uppskattade berättelsen om Panzer (katten som flyttat hit). Många av mina vänner tycker det är komiskt att jag har fått en katt på äldre dagar. Särskilt ironiskt är det ju eftersom jag är allergisk mot katter. Nu är det som det är och jag kan inte tänka mig att neka Panzer att bo här.

Så har jag hämtat ut de svindyra hormontabletterna som heter Eviana. När jag läser om biverkningarna blir jag som vanligt skräckslagen. Förutom olika cancertyper kan jag drabbas av depression, huvudvärk, blödningar, håravfall m.m.

Sammanfattningsvis kan jag säga att förutom att tabletterna är svindyra tycks de vara farliga.

Det är dyrt och riskfyllt att åldras...

Dyra tabletter

Äntligen slutade jag jobbet i så god tid, att jag hann till Apoteket. Det visade sig att de inte hade de hormontabletter jag skulle ha. Ja, det känner jag igen, sedan tidigare. Jag känner mig verkligen som den där udda personen, när de inte har medicinen hemma. Är jag den enda i den här staden som behöver hormoner? Man skulle kunna tro det i alla fall! Eller så avstår andra människor på grund av att de är så enormt dyra. Av en impuls frågade jag vad de kostade (de beställde hem dem så jag kan hämta dem på fredag). Jo, tabletter för tre månader kostar 538:- Ett års förbrukning av tabletterna kostar således 2.152:- Det är ju otroligt dyrt! Tyvärr var inte detta läkemedel subventionerat. Det finns andra (inte exakt likadana) liknande, som är subventionerade.

Men, jag kommer nog inte be om en liknande, mer prisvärd sort, eftersom jag inbillar mig att min läkare vet vad han talar om och att han har valt dessa med omtanke.

Min man hade lagat mat till mig när jag kom hem. Fisk, ris, broccoli och äggsås. Till efterrätt blev det två clementiner. Jag är galen i clementiner! Sen fick vi oväntat besök av min svärfar och det var trevligt. Ingen motion eller träning blev det idag. Jag nyser och det killar i halsen. Tyvärr är jag inte säker på om det är förkylning eller allergi. Det som talar mot allergi, är att jag känner symptomen även på jobbet. Men visst skulle jag kunna ta mig en springtur eller köra ett pass med TRX:n eller åtminstone promenera, om jag bara hade ork och lust. Det har jag inte nu och jag tänker att det kommer, så småningom.

September älskar jag, medan oktober känns lite tyngre med mörkret som kryper närmare eftermiddagarna.

För mig är det viktigt att få en dos dagsljus varje dag, för att må bra.

Ge mig hormoner tack!

Idag var jag till Kvinnokliniken igen. Jag trodde jag skulle klara mig utan hormoner, men det går inte. Jag har fått recept på nya hormontabletter, som jag inte minns vad de heter, just nu. Tydligen ska de bestå av östrogen och gulkroppshormon, om jag minns rätt. Förhoppningsvis ger de inte ångest som biverkning, vilket Indivina gjorde.

Gud vad jag avskyr att behöva utsättas för gynundersökning! Jag hade nästan ångest, innan det var över. Fy farao! När jag var gravid, tyckte jag inte att de här undersökningarna berörde mig. När jag närmade mig lasarettet, mådde jag fysiskt illa och hade hjärtklappning. Jag fick påminna mig om att jag bara skulle genomföra en enkel, rutinmässig undersökning. Vad är det att gnälla över?! Nej, just det, det finns människor som ska få sjukdomsbesked, som har det så mycket värre.

Nu är det gjort i alla fall. Min arbetsdag slutade strax efter 18, så jag hann aldrig ta ut tabletterna. Inte hade jag lust att träna eller motionera heller. Istället städade jag huset. Nu när vi har katt, måste jag dammsuga oftare. Igår kände jag av allergin (jag är ju allergisk mot katter). Dels killar det i halsen, dels nyser jag. Visst kan jag ta allergimedicin, men jag gillar ju inte att äta mer tabletter än nödvändigt. Helst skulle jag vilja slippa att äta tabletter över huvudtaget.

Att hålla sin träningsplanering

Helt otroligt vad snabbt jag har kommit in i träningsrutiner igen! Idag har jag planerad vilodag och jag övervägde att ge mig ut på en springtur, både en, två och tre gånger. Men jag sansade mig. Jag ska hålla mig till min planering, för att kroppen ska hålla och jag orka med alla veckans pass. Men lite vardagsmotion har jag fått till. Det blev 7500 steg och kunde ha blivit ännu fler, om jag inte hade bestämt mig för att färga håret. Eftersom jag färgar med henna, måste färgen sitta i ett bra tag. Så det blev ingen ytterligare promenad för mig. Det fick räcka med en lunchpromenad.

Idag insåg jag ännu en gång, hur bra jag mår, sedan jag bytte arbete. Den här arbetsplatsen är så mycket mindre än min förra, att jag kan ha ett lugnt tempo, men ändå göra ett gott jobb. När jag kommer hem från jobbet, känner jag mig energisk och rastlös, istället för slutkörd och passiv. Jag har ingen fungerande våg, men jag är ganska säker på att jag har minskat lite i vikt. Troligen är det för att stresshormonerna har sänkts samtidigt som jag rör mer på mig och äter mindre sött. Skönt om det är så att jag har minskat i vikt, då jag under snart ett år, har ökat flera kilo i vikt. Jag har inte orkat tagit tag i det tidigare. Nu har jag energi nog att ta tag i det!

Vallningarna har kommit tillbaka och jag vaknar några gånger per natt. Än så länge klarar jag av att vakna mellan en till tre gånger per natt, eftersom jag somnar om. Vi har väldigt kyligt i sovrummet (ett fönster är öppet) och det underlättar för mig. Dagtid känner jag av dem när jag dricker kaffe. Förhoppningsvis försvinner vallningarna, när jag tränar regelbundet och samtidigt minskar lite i vikt. Även en liten viktminskning har betydelse för hormonnivåerna i kroppen. Så det är bara att fortsätta att hålla i och följa den planering jag har gjort. Idag blev det vila.

Bild från förra våren

Har sådan springlust idag, att det är otroligt!

Att behandla övergångsbesvär

Det är precis ett år sedan jag tog ut hormontabletter och hade bestämt mig för att börja äta Indivina, för att slippa övergångsbesvären. Men jag blev skräckslagen när jag läste bipacksedeln om alla eventuella biverkningar. Så jag kämpade på utan hormoner. Ett tag kände jag mig som värsta bitchen och det var jag säkert också... Sen började jag med tabletterna i alla fall, eftersom jag inte stod ut längre helt enkelt. Det var nog i början av mars, jag började ta dem. Men i juni höll jag upp, när jag inte förstod vad som var fel med mig och både jag och läkaren misstänkte att det kunde handla om biverkningar. Jag flåsade för minsta ansträngning, var trött och energilös. Det visade sig att jag hade högt blodtryck och att flåsigheten och tröttheten berodde på stress. Men det var inte biverkningar av tabletterna och jag började äta dem igen, eftersom vallningarna kom tillbaka illa kvickt.

I början av januari  i år, började jag oroa mig för hur det skulle bli att börja jobba igen efter semestern. Jag upplevde sådana starka känslor av obehag/oro och liksom ångest och funderade över om det kunde vara hormontabletterna som var boven. Så jag slutade med tabletterna igen och det gick bra, fram till förra veckan, då jag sov sämre och kände vallningar igen. SUCK! Då tog jag tabletterna igen och vips kom de obehagliga känslorna tillbaka. Jag provade att ta dem på kvällen och tänkte att jag kunde sova bort obehaget, eftersom det kom strax efter jag tagit tabletten, vilket fungerade sådär. Jag är så trött på att krångla med kemiska substanser och skulle verkligen, verkligen vilja slippa det. För att undvika det, skulle jag behöva en stressfri värld utan socker. Ärligt talat, tror jag inte att jag fixar det. Så jag får väl ta en ny runda med Kvinnokliniken och se om det kan finns några andra hormoner...

Vissa stunder är det svårt att se det ljusa i tillvaron

Att vara ute i naturen får mig alltid att må bra och jag önskar att jag kunde tillbringa mer tid i naturen

Tänk, snart närmar sig våren med grönt gräs, ljusa nätter och ljumna vindar. Jag längtar!

Oro, ångest och hormoner

Som jag skrev i det här inlägget, hade jag en tung period av obehagskänslor under semestern. Till slut började jag fundera om det möjligen kunde vara så, att de här oros- eller ångestkänslorna var en biverkning av hormontabletterna jag äter (Indivina). Det var ju så underligt, att jag vaknade och mådde bra, men en stund efter frukost, bubblade obehaget upp i halsen och bröstet. Känslan höll sig sedan kvar resten av dagen, som typ en arbetsdag.

Först tänkte jag att det hade med jobbet att göra, just för att det höll i sig lika länge som en arbetsdag varar. Men det är ju inte alls likt mig, att må dåligt över jobbet. Jag brukar vara glad och fylld av energi och det var jag definitivt inte nu. Istället kände jag mig orolig och ledsen. Vad var det för fel på mig egentligen?

Sen började jag misstänka att det hade med hormontabletterna att göra. Jag  brukar, som nämnts,  ta dem till frukost. När jag googlade på biverkningar, läste jag att vanliga biverkningar är depression, nervositet, letargi och mindre vanliga är bland annat ångest. Hm, tänkte jag och slutade med tabletterna. Efter två dagar utan dem, försvann oron/ångesten och jag kunde känna glädje igen. Herregud vad skönt!

Kroppens hormonnivåer är inte konstanta, utan ändras lite. Min teori är, att de här tabletterna fungerar bra, när mina egna hormonnivåer är låga, behöver jag tabletten, för att slippa vallningar och för att kunna sova. När mina egna hormonnivåer är höga, måste jag sluta ta tabletterna, annars mår jag dåligt, vilket jag gjorde nu under julledigheten. Kanske finns det bättre tabletter som skulle fungera bra hela tiden för mig. Ärligt talat orkar jag inte krångla och gå till läkare igen. Som tur är kan jag sluta och börja med tabletterna när jag vill. Det är inga problem för mig, eftersom jag inte mår dåligt när jag slutar med dem. Tack och lov för det!

Tänk att kemiska substanser kan påverka mitt mående så mycket. I bäst fall, har jag kommit över fasen med vallningar nu. I värsta fall får jag börja med tabletterna igen, om vallningarna kommer tillbaka...

Nu känner jag igen mig själv igen: trygg och harmonisk och snar till skratt

Att handskas med övergångsbesvär

Det här med övergångsåldern är inget man pratar om sådär vid fikat. I dagens samhälle vill väl ingen så gärna erkänna att de åldras eller känner av åldrandet. När jag skulle fylla 46 började jag märka av övergångsåldern. Helst plötsligt fick jag vallningar såväl om dagarna som nätterna. Tidigare förstod jag inte vad vallningar innebar, men precis som med halsbränna, så förstod jag direkt vad det var frågan om när jag väl blev drabbad. Svettdropparna pärlade i ansiktet, mest på överläppen och om nätterna kunde jag vakna och bada i svett. Helt plötsligt kunde jag som alltid tidigare varit frusen, gå ut och gå med öppen jacka, utan mössa och vantar i minusgrader. Jag försökte att ta tid på vallningarna för att intala mig själv att de inte varade i så många sekunder, bara att härda ut! Men det var inte lätt. Mitt humör sjönk och jag blev nedstämd. Jag som alltid har varit så himla glad, kunde tjuta för minsta lilla. Slemhinnorna blev torra och plötsligt kunde mensen som tidigare kommit som ett urverk, dröja en vecka tio dagar.

Min mamma har alltid trummat i mig att ingen behöver lida i onödan av övergångsbesvär. Istället ska man gå till läkare och söka hjälp, för hjälp finns menade hon. Själv hade hon använt hormonplåster i många år. Jag bokade tid hos en gynekolog och beskrev alla mina besvär och fick hormonpiller utskrivna som jag skulle prova i tre månader. Jag skulle börja äta dem när jag hade mens.

Jag stegade iväg till apoteket för att köpa pillren. Ledsen, sa personalen, vi har inga sådana hemma. Besökte nästa apotek, men det var samma visa där. De ringde till grannkommunernas apotek, men de hade inte heller pillren. Så till sist bad jag apotekspersonalen att beställa dem. När jag stegade ut från apoteket grät jag av vanmakt och jag minns att jag ringde min bästa vän och snörvlade i telefon "förstår du hur mycket jag behöver de här pillren, när jag tjuter över en sån här sak". Det förstod hon förstås, eftersom det inte var likt mig alls. Så småningom kom hormontabletterna och jag fick äntligen mens och kunde börja äta dem. Genast lindrades besvären och till slut försvann de helt. Jag var lättad, äntligen hade jag fått hjälp. Efter lite drygt två månader var jag på återbesök hos gynekologen och han skrev nu ut ett recept för ett år. Jag gick iväg till apoteket och nu var det samma visa igen. Inga hormontabletter fanns hemma på någon av apoteken.

Jag beställde inga den här gången. Än idag kan jag inte fatta att de där sabla tabletterna var så ovanliga att de inte fanns på apoteken. Det gjorde att jag kände mig så himla udda. Var jag den enda människan i länet med övergångsbesvär? Mina jämnåriga kompisar hade inga besvär, så jag kände mig verkligen ensam.

Vid den här tiden promenerade jag fyra fem gånger per vecka. Jag läste en artikel där det stod att redan vid små viktförändringar påverkas hormonbalansen i kroppen. En överviktig man kan få bröst till exempel stod det. Vid den här tiden vägde jag runt 77 kilo (jag är 165 cm lång). Aha, tänkte jag, jag måste gå ned i vikt. Jag skar ned på socker (smågodis och kaffebröd) och började simma två gånger per vecka (förutom promenaderna). Jag märkte att övergångsbesvären blev bättre. Så småningom trappade jag upp träningen, provade vattengympa, TRX, boxning, bootcamp, crossfit, yoga och rodd. När jag tränade hårt 3-4 gånger per vecka, försvann övergångsbesvären. En veckas semester, som när vi var på Rhodos 2012, gjorde att besvären kom tillbaka veckan efter och det tog ett tag innan de försvann igen, när jag tränade 3-4 gånger per vecka igen. Inga vallningar, inga humörsvängningar, inga torra slemhinnor, men mensen kunde hoppa över en hel månad lite då och då.

Jag märkte att jag kunde träna 2-3 gånger per vecka och det räckte för att hålla besvären i schack. Dessutom fick jag vara strikt gällande kosten. Inga sötsaker och bara långsamma kolhydrater. Det kämpigaste var att inte kunna äta smågodis. Tiden gick och 2013 var jag i min bästa form sedan tonåren. Jag kände mig stark, kapabel och frisk.

Men det blev svårt att vara så strikt med kosten och jag började fuska. Vallningarna kom tillbaka, först smygande, nästan omärkligt, därefter blev de påtagliga och jobbiga. Jag vaknade om nätterna och sprang på toaletten i tid och otid. Vet inte om det också är ett övergångsbesvär. Dålig sömn, klarar jag inte särskilt bra. I februari i år, orkade jag inte längre, utan kontaktade kvinnokliniken. De tog tester på mitt blod och jag fick veta att jag hade kommit i klimakteriet. Jag fick hormoner utskrivna igen, en annan sort, eftersom jag inte längre hade mens. Efter mycket beslutsångest (alla dessa risker med hormoner alltså!). Sedan jag började med hormontabletter (Indivina) i februari, har jag sluppit vallningar, torra ögon och retligt humör. Att humöret blev så mycket bättre, berodde på att jag plötsligt kunde sova hela nätterna. Mitt humör blev så glatt att jag blev smått påfrestande för min omgivning. Sömnen är otroligt viktig för mig och det är något som jag har märkt ju äldre jag har blivit. När sömnen krånglar är det inte roligt alls!

Nu tycker jag att jag fungerar som jag alltid har gjort, utom att jag möjligen är jämnare i humöret. Numera blir jag sällan riktigt arg, eller brusar upp. Samtidigt är jag kanske inte riktigt så glad som jag var tidigare. Eller jag har inte tänkt på det förrän nu, men jag tror faktiskt att det är så.

Min äldsta dotter Sara har tagit detta foto, när vi promenerade vid Delsjöarna, Göteborg för ett par veckor sedan.

 

Att vara femtio plus

Alla åldras och det gör man gradvis. Själv märkte jag det rent konkret, först och främst för fem år sedan, när jag började få vallningar. Helt plötsligt blev jag varm, en värmekänsla som spred sig från huvudet och ner i kroppen. Under de första åren googlade jag mycket på vallningar och vad man själv kunde göra för att lindra. Motion, viktnedgång och minskat intag av kolhydrater, kaffe och alkohol, var några tips. Jag försökte och gick ner i vikt och tyckte att det hjälpte. Minskat intag av kolhydrater har också hjälpt. Men så gick jag upp i vikt igen och inte orkade jag låta bli kolhydraterna. Numera får jag vara glad om jag klarar att hålla mig från sötsaker. Sedan jag började med hormontabletter (Indivina) i februari, har jag sluppit vallningar, torra ögon och retligt humör. Att humöret blev så mycket bättre, berodde på att jag plötsligt kunde sova hela nätterna. Mitt humör blev så glatt att jag blev smått påfrestande för min omgivning. Sömnen är otroligt viktig för mig och det är något som jag har märkt ju äldre jag har blivit. När sömnen krånglar är det inte roligt alls!

Ja ett annat säkert ålderstecken, är just vikten, att den är så himla svår att rubba. Nej, nu blev det fel, eftersom att rubba den uppåt är alltid enkelt, men nedåt är en himla pärs! Jag antar att det är den minskade ämnesomsättningen, som blir när man är äldre, som hjälper till att försvåra (förutom mitt sötsaksintag och att jag inte kan springa just nu).  Förr i tiden kunde jag bestämma mig  i början av veckan, att gå ner två kilo till helgen och så blev det. När jag gnäller om min övervikt,  för yngre kollegor, får jag höra att de skulle vara överlyckliga om de såg ut som jag, när de är på sitt femtioandra år. Då blir jag sur och tänker att de skulle de inte alls vara och varför ska jag vara mer nöjd, bara för att jag råkar vara på mitt femtioandra år?

 

Balansen har försämrats, har jag märkt. Under mina ungdomsår, dansade jag klassisk balett och var otroligt säker på att stå på ett ben, göra piruetter. Nu får jag kämpa för det, men jag märker att jag kan träna upp det snabbt (än så länge). Stelare är jag också. När jag har suttit länge i fåtöljen på kvällen, är jag otroligt stel, när jag reser mig. Men det går ju också att träna upp. Om jag yogade lite oftare, skulle jag få både bättre balans och bli mjukare i kroppen.

 

Senaste dagarna har jag noterat att jag har fått sämre syn, men inte på nära håll, som andra femtioplusare får, utan på långt håll. Jag har linser med styrkan minus 6,5 och inser att jag måste gå iväg och göra ny synundersökning då jag förmodligen behöver ännu starkare linser. Suck! Det är säkert också ett ålderstecken.

 

Stresskänslig har jag också blivit alltmer. Jag tror det är åldern som har gjort mig mer och mer stresskänslig. Förr kunde jag njuta av att stressa på jobbet (låter inte klokt). När någon sa att den kände sig stressig, kunde jag känna att jag kunde "snäppa upp" tempot lite till och njuta av känslan, att bara kunna öka takten. Nu kan jag göra det kortare perioder, men om jag gör det under en längre period, får jag fysiska symptom som ett brev på posten. Jag har haft migrän, yrsel och nu senast, flåsade jag och orkade till slut inte med en enda fysisk aktivitet. Kanske hade det sett annorlunda ut, om jag hade haft ett mindre stressigt arbete? Faktum är, att omgivningen har svårt att inse att jag åldras och kanske inte orkar med samma tempo längre. De förväntar sig att jag ska leverera och det gör jag ju själv också. För att bryta den här trenden, skulle jag behöva byta arbetsplats och arbetskamrater. Det är något jag har funderat allt oftare på.

Sammantaget tycker jag i alla fall att det inte är någon större skillnad att snart vara 52 mot när jag var 32. Men mitt minne kan vara grumlat förstås, och i så fall är det väl en välgärning. Inombords känner jag mig likadan. Det är väl en sanning med modifikation, eftersom jag har en bättre självkänsla nu och kan bättre stå på mig själv. Jaget är något som förändras kontinuerligt och det är ännu svårare att läsa av. Men med hjälp av dagboksanteckningar och nära vänner, har jag insett att mitt inre jag, har blivit så mycket bättre med åren.





Bild från i somras, när vi gjorde en båttur med Pär och Helén.



 

 

 

 

Hallå klimakteriebitch!

Ingen träning idag. Inte ens vardagsmotion. Ännu en eländig natt med ständiga vallningar. Konstigt nog känner jag mig lika pigg som vanligt på jobbet. Möjligen är jag en aning mer irriterad än vanligt. Det är rätt bra ibland, för det gör att jag står på mig mer mot andra, något jag behöver bli bättre på.

Men lite konstigt är det att jag reagerar och agerar på annat sätt, än jag är van vid. Konstigt och lite läskigt. Den "väna" Katarina är istället rapp att bita ifrån. Vet inte vem som är mest förvånad, jag eller de människor jag jobbar med. Kanske håller jag på att bli en klimateriebitch? Inte nog med att kroppen förändras och fungerar konstigt, nu förändras personligheten också! Kan inte bestämma mig för om det är positivt eller negativt. Ingen (jag) vill vara en tyst tapetblomma (mes) men heller inte en oförutsägbar bitch med kort stubin. Känner mig lite oflexibel just nu, ingen trevlig känsla. Problemet är att jag så snabbt blir arg och att jag är sämre på att härbärgera den känslan. Istället blir jag impulsiv och reagerar snabbt och med kraft. En av mina kollegor så idag, att jag har "girlpower", som inte tar emot vad som helst. Tror ni någon hade sagt det till en karl, som inte tar emot vad som helst?  Nej, troligen inte! Kanske är det inte så dumt att vara en klimakteriebitch...

Hormonbehandling eller inte?

Idag hämtade jag ut hormontabletter. Jag är så trött på störd nattsömn. Jag svalde en tablett och läste bipacksedeln. Därefter vände jag mig till min man och sa, "nej, jag kan inte äta dem här".  Av alla biverkningar, var det risken för stroke, blodpropp och cancer, som fick mig att må illa av skräck. Vad är störd nattsömn i förhållande till det? Inte ett skit!  Nej, jag lever på hoppet: någon gång måste det ge med sig!

Men visst är det för jäkligt att de där hormonerna i kroppen, ska påverka så mycket! Först sker det i tonåren, sen vid graviditet och amning. Så övergångsåldern, denna fas där kroppen plötsligt inte beter sig som tidigare. När kände jag mig "normal" senast?  Det vete katten!

Egentligen borde jag prova att ändra kosten. En del utesluter socker och drar ner på kolhydrater. Andra slutar med gluten. Om jag vore det minsta intresserad av matlagning, kanske det hade varit en möjlighet. Men jag tycker det är urtrist. Blogginlägg med matrecept hoppar jag över. Tv-program med matlagning undviker jag helt. Bakning är jag däremot intresserad av...

Nej, så jag kör på mitt vanliga upplägg: inget socker söndag-torsdag, fullkorn och grönsaker, så ofta det är möjligt. Till det: vardagsmotion, två-tre löppass och ett-två styrkepass/vecka.

Botemedel mot vallningar

För mig fungerar jogging fantastiskt bra som botemedel mot vallningar. gånger i veckan joggar jag och inte ens särskilt lång stund varje gång. Fast, jag flåsar och kämpar, så det är inte lätt som en plätt för mig, men som sagt, det är ju inga långa stunder.

 

En annan fördel med jogging är, att jag känner mig så mycket piggare. Kanske jag så småningom kan förmå mig att jogga innan frukost till och med. I morgon är det dags för mig att jogga 5 km. Ida, Therése och jag ska ses klockan 9 på spåret. Det känns pirrigt, eftersom de är så himla snabba. Fördelen med att vi är tre är, att de kan prata med varandra och jag kan koncentrera mig på att andas (överleva). Eftersom klockan flyttas fram i natt, blir det till att lägga sig i tid i kväll.

 

 

 

Skogsturer är det jag gillar allra bäst! Doften, ljuden av fåglar, lugnet - underbart!

Vallningar och tips för torra ögon

I natt hade jag bara en vallning, vilket är himmelriket! Känner mig så utvilad idag, helt underbart! Det nya är nu, att jag vaknar några sekunder innan vallningen börjar (helt otroligt hur kroppen fungerar!). Därför kan jag parera dem snabbt (täcke av) och det slipper bli så obehagligt varmt (svettigt). Kanske är det joggingen som påverkar att vallningarna har minskat, eller så är det tillfälligt.

Annars känns mina torra ögon helt normala, tack vare ögondropparna jag köpte. Har man kontaktlinser, ska man kunna använda dropparna även när de sitter inne. Det fungerade inte alls för mig. Jag upplevde att linsen blev suddig av dropparna (har mjuka linser). Däremot fungerade det toppen, när jag tog en droppe per öga morgon (en stund innan jag sätter in linserna) och kväll (när jag tagit ut linserna). Halsen (svalget) är fortfarande torr och känslan är oerhört irriterande. Jag dricker mer vätska, tuggar sockerfria tuggummin i parti och minut, men inget hjälper. Jag ska prova att köpa sugtabletterna tandläkaren tipsade om (att det ska vara så svårt att ta sig till apoteket!).

Ögondroppar

Det här kliandet i ögonen beror troligen på att de är torra. Torra ögon är ännu ett symptom man kan uppleva i övergångsåldern. Tydligen kan man bli torr i halsen också, så min konstiga hals (känns som hårstrån har fastnat i halsen, hemskt obehagligt!) kan också vara ett symptom. Man kan även få problem med tandköttet.

 

Jag har i alla fall köpt ögondroppar "Systane ultra" som ska motverka torrhet. Provade och droppade i ögonen, men upplevde ingen skillnad. Idag har ögonen varit extremt torra och jag har blinkat som en tok och gäspat, för att få lite tårvätska. Kanske hjälper dropparna först efter en tids användning.

Hej fredag!

Gud vad skönt att det är fredag! Kanske får jag lite mer sömn under helgen. Mina vallningar har eskalerat i januari och nu är jag på gränsen till desperat. Det måste vända snart! Jag har nu lärt mig mönstret: först smyger de sig på, jag blir lite varmare några gånger per dag. Därefter ökar besvären i långsam takt: jag blir varmare och varmare  och de håller i längre och längre stunder. Till slut når jag toppen och då är jag på gränsen. På gränsen att kontakta vårdcentralen och be om vilka piller som helst, bara jag får sova om nätterna.

Men jag vill ju inte ta hormoner. Jag är rädd . Rädslan är större än min desperata längtan efter ostörd nattsömn. Jag vill inte ens äta något preparat från hälsokost. Måhända att det är en orimligt stor rädsla. Den finns där och jag har accepterat att det är så. Kanske uthärdar jag störd nattsömn såpass bra, för att det är mitt eget val. Mina kompisar har gjort andra val och därför vet jag att man kan vara helt besvärsfri.

Snart vänder det säkert och fram till dess försöker jag slappna av, när de kommer. Försöker att se det som att min kropp ska göra sig av med vissa hormoner. Äggstockarna ska skrumpna bort och  mjölkkörtlarna i brösten ska också skrumpna bort. Det är ju inte konstigt att hormonerna rusar runt i kroppen...

Utvilad

Ja, jag känner mig verkligen utvilad. Motion varje dag varvat med läsande och tv-tittande. Ibland sitter jag bara och tittar på ingenting och tänker på ingenting. Trist men avkopplande!

Enda smolket i bägaren, är vallningarna som byts av med köldfrossan. Tidigare blev jag svettig av vallningarna, det blir jag inte nu (tack och lov) men den här frossan har inte kommit så frekvent tidigare. I natt hade jag flera vallningar och en frossa. När jag fryser, fryser jag rejält och det varar längre än en vallning. Så gott som alltid slutar frossan med en vallning. Min man tycker det är komiskt när jag först ligger och fryser med täcket upp över huvudet, för att några minuter senare kasta av mig täcket på grund av värmen. Vad skönt det ska bli att slippa känna att kroppens temperatur "freakar ut".  För jag hoppas verkligen att jag inte ska ha det så här resten av livet!

På bilden ser ni två ljuslyktor jag har fått av Sara i julklapp. De är handgjorda och kommer från Göteborg.

Lyktor från Forma i Göteborg

Vallningarna är tillbaka

Visserligen är vallningarna inte av den allra värsta arten, men ja, de är definitivt tillbaka! Igår när jag satt hos frisören fick jag en vallning. Vi var i det där läget att det var dags att blåsa håret torrt. Där satt jag under plastcapen i kortärmad tröja och knäppt kofta. Tänk dig värmen som alstrades från mig under capen och värmen från hårtorken mot huvudet. Jag trodde jag skulle svimma av värmeslag! Sammanbitet stirrade jag på min spegelbild medan värmen och yrseln tilltog. Helst hade jag velat kasta av mig den där plastcapen, koftan och säga att jag går hem i blött hår. Men det hade ju inte frisören köpt, hon ville ju torka håret för att sedan klippa ur det (tunna ur) när det var torrt. Det enda jag kunde glädja mig åt var, att inte ett spår av vallningen märktes på mig. Mycket märkligt att vara överhettad, utan att bli röd i ansiktet, utan att en enda svettdroppe uppstod. Tyst satt jag där och led.  Jag vet ju att vallningarna ger med sig efter en stund. Ibland känns den stunden jädrans lång...

Öm i hårbotten

För tre veckor sen började jag känna mig öm i hårbotten på höger sida. Ja, det är inte hela sidan, utan ett område på kanske 3 x 3 cm. Det känns som när man gått med en för stram hästsvans en hel dag, eller som när man bränt upp benan en solig dag. Naturligtvis kunde jag inte låta bli att googla på "fenomenet". Det kan handla om stress, eller håravfall, eller båda delarna.

Nu funderar jag på om jag borde ringa vårdcentralen. Det kan ju vara stress och jag vill inte tappa håret. Jag tycker att jag har problem med minnet också, att jag har svårt att få fram orden när jag pratar. Det kan vara stress och det kan vara övergångsbesvären och det kan vara en kombination.

Hm, får se hur jag gör. Idag jobbade jag över och hann inte till mitt favoritpass på gymmet. Promenaden till och från jobbet får duga som dagens träning.

Slumpmässig sömnkvalitet

Vaknade bara en gång i natt och sov sedan till kvart över sju. Humöret är förstås på topp. Även om jag inte får en så här bra natt resten av veckan, lever jag på den här. Orken kommer att hålla i sig så mycket bättre hela veckan.

Den här känslan, att inte kunna styra sin nattsömn, har jag inte haft sen barnen var små. Känslan av att inte ha kontroll över sömnens kvalitet, är urjobbig.

Kan man ha kontroll över sömnens kvalitet? Ja, jag trodde jag hade det i alla fall. Tidigare visste jag att om jag var fysiskt aktiv under dagen, inte slumrade till på eftermiddagen, la mig vid 22-tiden, hade jag en utmärkt kvalitet på min sömn. Nu för tiden kan jag inte se något mönster i vad som påverkar min goda sömn. Det verkar helt enkelt vara slumpmässigt.

Jag hade precis kommit in i en period av trygghet, där jag tyckte jag kände min egen kropp och dess reaktioner, då PANG! Övergångsåldern slår till och jag blir lika osäker som jag var i tonåren, över hur min kropp fungerar och reagerar. Jag försöker att se det positiva, att lära känna kroppen på nytt, våra snäll mot den och mig själv när det blir svårt/jobbigt.

Tyvärr går det inte att komma ifrån att jag på samma gång blir självmedveten och lite självupptagen (precis som i tonåren). Det ingår i konceptet, när jag försöker att vara lyhörd på min kropp. Syftet med att vara lyhörd är förstås att återfå kontrollen igen, att upptäcka mönster, helst förebygga genom att hitta fungerande strategier. Alla vill väl ha en bra nattsömn, slippa värmevallningar, yrsel, torra slemhinnor och torr hud...

Yrsel - ett övergångsbesvär...

Under några dagar har jag kännt yrsel. Först tänkte jag att det berodde på stress, men nu har jag läst att det kan vara ett övergångsbesvär. Värmevallningarna har blivit lite värre dagtid de senaste dagarna. Värre på så vis att svetten bryter fram mer och jag måste säga att jag avskyr att inte ha kontroll över min kropp! Yrseln som kommer och går gör mig inte muntrare... Jag är hjärtligt less på övergångsåldern. Just nu har jag svårt att se det positiva med den.