Att handskas med övergångsbesvär

Det här med övergångsåldern är inget man pratar om sådär vid fikat. I dagens samhälle vill väl ingen så gärna erkänna att de åldras eller känner av åldrandet. När jag skulle fylla 46 började jag märka av övergångsåldern. Helst plötsligt fick jag vallningar såväl om dagarna som nätterna. Tidigare förstod jag inte vad vallningar innebar, men precis som med halsbränna, så förstod jag direkt vad det var frågan om när jag väl blev drabbad. Svettdropparna pärlade i ansiktet, mest på överläppen och om nätterna kunde jag vakna och bada i svett. Helt plötsligt kunde jag som alltid tidigare varit frusen, gå ut och gå med öppen jacka, utan mössa och vantar i minusgrader. Jag försökte att ta tid på vallningarna för att intala mig själv att de inte varade i så många sekunder, bara att härda ut! Men det var inte lätt. Mitt humör sjönk och jag blev nedstämd. Jag som alltid har varit så himla glad, kunde tjuta för minsta lilla. Slemhinnorna blev torra och plötsligt kunde mensen som tidigare kommit som ett urverk, dröja en vecka tio dagar.

Min mamma har alltid trummat i mig att ingen behöver lida i onödan av övergångsbesvär. Istället ska man gå till läkare och söka hjälp, för hjälp finns menade hon. Själv hade hon använt hormonplåster i många år. Jag bokade tid hos en gynekolog och beskrev alla mina besvär och fick hormonpiller utskrivna som jag skulle prova i tre månader. Jag skulle börja äta dem när jag hade mens.

Jag stegade iväg till apoteket för att köpa pillren. Ledsen, sa personalen, vi har inga sådana hemma. Besökte nästa apotek, men det var samma visa där. De ringde till grannkommunernas apotek, men de hade inte heller pillren. Så till sist bad jag apotekspersonalen att beställa dem. När jag stegade ut från apoteket grät jag av vanmakt och jag minns att jag ringde min bästa vän och snörvlade i telefon "förstår du hur mycket jag behöver de här pillren, när jag tjuter över en sån här sak". Det förstod hon förstås, eftersom det inte var likt mig alls. Så småningom kom hormontabletterna och jag fick äntligen mens och kunde börja äta dem. Genast lindrades besvären och till slut försvann de helt. Jag var lättad, äntligen hade jag fått hjälp. Efter lite drygt två månader var jag på återbesök hos gynekologen och han skrev nu ut ett recept för ett år. Jag gick iväg till apoteket och nu var det samma visa igen. Inga hormontabletter fanns hemma på någon av apoteken.

Jag beställde inga den här gången. Än idag kan jag inte fatta att de där sabla tabletterna var så ovanliga att de inte fanns på apoteken. Det gjorde att jag kände mig så himla udda. Var jag den enda människan i länet med övergångsbesvär? Mina jämnåriga kompisar hade inga besvär, så jag kände mig verkligen ensam.

Vid den här tiden promenerade jag fyra fem gånger per vecka. Jag läste en artikel där det stod att redan vid små viktförändringar påverkas hormonbalansen i kroppen. En överviktig man kan få bröst till exempel stod det. Vid den här tiden vägde jag runt 77 kilo (jag är 165 cm lång). Aha, tänkte jag, jag måste gå ned i vikt. Jag skar ned på socker (smågodis och kaffebröd) och började simma två gånger per vecka (förutom promenaderna). Jag märkte att övergångsbesvären blev bättre. Så småningom trappade jag upp träningen, provade vattengympa, TRX, boxning, bootcamp, crossfit, yoga och rodd. När jag tränade hårt 3-4 gånger per vecka, försvann övergångsbesvären. En veckas semester, som när vi var på Rhodos 2012, gjorde att besvären kom tillbaka veckan efter och det tog ett tag innan de försvann igen, när jag tränade 3-4 gånger per vecka igen. Inga vallningar, inga humörsvängningar, inga torra slemhinnor, men mensen kunde hoppa över en hel månad lite då och då.

Jag märkte att jag kunde träna 2-3 gånger per vecka och det räckte för att hålla besvären i schack. Dessutom fick jag vara strikt gällande kosten. Inga sötsaker och bara långsamma kolhydrater. Det kämpigaste var att inte kunna äta smågodis. Tiden gick och 2013 var jag i min bästa form sedan tonåren. Jag kände mig stark, kapabel och frisk.

Men det blev svårt att vara så strikt med kosten och jag började fuska. Vallningarna kom tillbaka, först smygande, nästan omärkligt, därefter blev de påtagliga och jobbiga. Jag vaknade om nätterna och sprang på toaletten i tid och otid. Vet inte om det också är ett övergångsbesvär. Dålig sömn, klarar jag inte särskilt bra. I februari i år, orkade jag inte längre, utan kontaktade kvinnokliniken. De tog tester på mitt blod och jag fick veta att jag hade kommit i klimakteriet. Jag fick hormoner utskrivna igen, en annan sort, eftersom jag inte längre hade mens. Efter mycket beslutsångest (alla dessa risker med hormoner alltså!). Sedan jag började med hormontabletter (Indivina) i februari, har jag sluppit vallningar, torra ögon och retligt humör. Att humöret blev så mycket bättre, berodde på att jag plötsligt kunde sova hela nätterna. Mitt humör blev så glatt att jag blev smått påfrestande för min omgivning. Sömnen är otroligt viktig för mig och det är något som jag har märkt ju äldre jag har blivit. När sömnen krånglar är det inte roligt alls!

Nu tycker jag att jag fungerar som jag alltid har gjort, utom att jag möjligen är jämnare i humöret. Numera blir jag sällan riktigt arg, eller brusar upp. Samtidigt är jag kanske inte riktigt så glad som jag var tidigare. Eller jag har inte tänkt på det förrän nu, men jag tror faktiskt att det är så.

Min äldsta dotter Sara har tagit detta foto, när vi promenerade vid Delsjöarna, Göteborg för ett par veckor sedan.