Det här med att springa utan att flaxa med armarna...

Idag var det rena drömvädret ute, så det var lätt att snöra på sig skorna och ge sig ut på ett kortare pass. När jag springer kortare pass försöker jag att hålla ett lite högre tempo. Det tempo jag på sikt vill springa milen på. Idag gick det riktigt bra och snittempot blev den jag haft många gånger på milen förr. Det blev en runda om 3,6 kilometer och jag är supernöjd.

Under tiden jag sprang, försökte jag tänka på armpendlingen. Jag försöker tänka mig att armbågarna ska "gå ihop bakom ryggen" för att öppna upp bröstet och att armarna inte ska gå som krokar framför bröstet. Jag vet inte om jag lyckas, utan får be någon filma mig igen, för att se hur det ser ut. Jag vill springa ekonomiskt. När jag för armarna framför kroppen liksom i krokar, rör sig hela bålen. Det tar onödig energi. Det är bättre att jag håller still bålen och bara pendlar med armarna. Jag tycker att när jag får in pendlingen med den högra armen, känner jag en skjuts och hjälp av pendlingen. Det är ju bra.

Här nedan ser man hur jag flaxar med armarna. Det är Katta som har tagit fotografierna.

Så var det torsdag

Ja och på torsdagar står det backintervaller på mitt schema. Idag blev det 10 med gåvila mellan. Efter 20 minuter var vi klara och joggade ner i långsamt tempo. Fyra kilometer blev det sammanlagt. Så skönt att ha det gjort och ha två vänner som "drar" och peppar.

När jag kom hem testade jag att göra excentriska chins. Det gick bättre än jag trodde att hålla emot. Jag ska nog försöka lägga in den övni gen några gånger per vecka.

Nu har jag tränat hyfsat regelbundet sedan mitten av juni. Det känns riktigt bra! Men det absolut bästa är att jag promenerar så mycket. Idag har jag gått mer än 26 000 steg. Det är ju kanonbra!

En löptur mellan skurarna

Idag fuskade jag och åkte bil med min kollega Marlene hem. Tack vare promenad till jobbet, kort promenad på förmiddagen och en springtur, kom jag i alla fall upp i 21 000 steg idag. Så det är helt ok att fuska lite i regnvädret, tycker jag. När jag sprang hade jag som mål att springa lite snabbare än under "långpass", men inte så snabbt som under intervaller. Utan att titta på klockan, satte jag fart och kände efter i kroppen hur det kändes. Jag bedömde att jag höll en fart jag skulle orka hålla i 4 kilometer. Så trummade jag på. Hela tiden försöker jag tänka på mina armar, så de inte ska åka framför kroppen och skapa en onödig rörelse i bålen. Det kändes bättre, men jag får be någon filma mig, för att se om det ser bättre ut. Efter fyra kilometer tittade jag på klockan och såg att jag hade hållit 30 sekunder snabbare kilometertempo, än under mitt senaste "långpass". Det var bättre än jag vågat hoppas på.

Ny träningsplan

Idag träffade jag PT-Sara igen. Vi gick igenom hur min träning har utvecklats sedan jag började styrketräna i juni. Det ser väldigt bra ut faktiskt. Jag har ökat vikter eller repetitioner på flera övningar. Segast har det varit med armhävningar och situps. 

Sen planerade vi ett upplägg för de kommande veckorna.  Vissa delar är kvar och andra är helt nya. Som alltid blir jag så peppad av att träffa henne. Tänk dig att prata med någon som bara fokuserar på dig och hur din kropp kan bli starkare. Det ger en speciell känsla som boostar självförtroendet. Jag känner mig väldigt peppad att träna för att se om de nya övningarna kommer ge det resultat vi hoppas på.

Jag kommer jogga mer, men hålla i styrketräningen också. Men jag har bestämt mig för att träna styrka hemma med trx, kettlebell och gummiband. Överkroppen har jag ett särskilt upplägg för varannan dag. Jag behöver öka intensiteten där, för att få resultat. Det blir spännande att se om det ger resultat. 

Jogga versus styrketräning eller?

För tre år sedan var jag igång med jogging och började alltmer få snurr på det. Sedan dess har jag fått lära mig att jogging bryter ner kroppen och styrketräning bygger upp kroppen. När man som jag är snart 53 år, är man inte speciellt intresserad av att bryta ner kroppen. Speciellt inte när man har ett stressigt arbete också. Därför borde jag slå jogging ur hågen. Men det tänker jag inte göra. Envis som en åsna, kan jag vara och det är jag när det gäller jogging. Det jag gör nu, syftar till att så småningom i alla fall jogga ett par gånger per vecka.

Utan att vara medveten om det, har jag faktiskt gjort helt rätt. Jag förbereder kroppen för framtida, tyngre belastning. Det är ju ett tag sedan nu jag joggade regelbundet.  Så att promenera till och från jobbet, är ett sätt att förbereda kroppen inför kommande joggingturer. Att styrketräna är ett annat sätt att förbereda kroppen. Efter fyra veckor med styrketräning, kommer jag addera två joggingturer per vecka. Eller, addera och addera - jag kommer byta ut två promenader hem från jobbet till jogging hemåt. På sätt och vis blir det ingen skillnad, då det är samma sträcka som tidigare, med den skillnaden att jag lufsar fram lite snabbare än när jag går. Om tre veckor är det förhoppningsvis halkfritt underlag utomhus och då passar det perfekt att smyga igång.

Styrketräningen kommer jag fortsätta med, som tidigare. Det kan hända att jag styrketränar samma dagar som jag joggar. I alla fall till att börja med. Fyra veckor med jogging hem och med en ökning per vecka av längden, så vecka ett joggar jag 3 km två gånger, vecka 2 kommer jag jogga 3,5 km/gång och vecka 3 joggar jag 4 kilometer per gång och vecka 4 satsar jag på att komma upp i 5 kilometer.

Vad är målet då, kan man undra? Jag vill springa Midnattsloppet i Göteborg igen. Mitt mål är att klara att springa det snabbare än förra året (oavsett om det är en minut snabbare). Men jag vill också vara skadefri efteråt OCH inte känna mig kräkfärdig och darrig efteråt. Visst ska jag känna att jag har tagit i, men inte vara sådär att jag känner att jag aldrig, aldrig vill göra om det. Utan jag ska helt enkelt må bättre efter loppet. Sammanfattningsvis är mitt mål med midnattsloppet: att vara snabbare än förra året, men må bättre efteråt och vara skadefri.

I slutet på april, början av maj, borde jag kunna börja träna seriöst inför loppet med tre pass per vecka. Ja, det känns bra med en träningsplan.

Jag och äldsta dottern Sara är glada (och lättade) efter förra årets lopp

Energirik hypokondrisk långsam löpare

Jag har varit otroligt pigg efter vår semesterresa. Två mornar i rad har jag vaknat fyra på morgonen och varit pigg. Trots det har jag legat och dragit mig till halv sex innan jag har gått upp.

Jag har även varit fylld av energi dagtid och har fått mängder av arbetsuppgifter färdiga. Ja, det är så jag blir chockad över mig själv. Som vanligt  (det kan vara så att jag faktiskt lider av hypokondri) börjar jag undra om det här är normalt.  Tänk om jag har blivit bipolär och börjar gå in i den maniska fasen? Jag känner mig så energisk och lycklig. Det är vår i luften. Fåglarna kvittrar och det är ljusare om kvällarna.

Nej, för oss som lider av lättare hypokondri, blir det knappast enklare att höra att en läkare saft "Det finns inga fullt friska människor. De som tror att de är friska, är inte tillräckligt undersökta än'. Det var avsett att vara ett skämt och jag skrattade glatt, när jag hörde det. Men skrattet fastnade lite i halsen och jag började undra om det faktiskt kan ligga lite sanning i det läkaren sa. Så börjar jag grubbla över vilka möjliga dolda sjukdomar jag kan ha just nu.

Crazy tankar man kan ha va!? Tänk att jag har så svårt att njuta av att jag mår bra och känner mig energifylld till tusen! Ja, förutom när det gäller löpningen då. Den går segare än segast.  Idag var jag ute på en tur igen. Kroppen känns tung, trög och stegen stötiga, stela och knäna vobblar (måste börja styrketräna!) Men jag fick ihop 4.5 kilometer  och det är jag superdupernöjd med. Mitt mål är nu att jag ska känna mig bekväm i kroppen, när jag springer.

På senaste tiden har jag lyssnat mycket på "Träningspodden med Jessica och Lofsan". Lofsan talade bland annat om att vi vuxna behöver bli bättre på att även göra de saker vi är dåliga på. Vi kräver ofta att våra barn ska prova på olika aktiviteter, även om de inte klarar av dem så bra. Vi pushar dem att inte ge upp. Men själva är vi sämre på att genomföra saker vi inte är bra på. Det kan till exempel vara därför vi inte deltar i löpargrupper, eftersom vi inte vill jämföra oss med andra och märka att vi är sämre. Det här stämmer in väldigt bra på mig. Jag tycker inte om att göra aktiviteter jag inte är bra på. Jag vill inte löpa i grupp och tycker också det är jobbigt att löpa med någon som är så mycket bättre än jag. Det är också en anledning till att det går trögt med löpningen för mig just nu. Jag märker ju att det går i snigelfart. Det går så långsamt, att jag själv under passet funderar på vad folk jag möter tänker, när de ser mig.

Men nu har jag bestämt mig för att peppa mig själv, till att springa (ordet springa vill jag egentligen inte ens skriva, eftersom jag tycker det går så långsamt att jag bara borde kalla det för jogga eller gogga) och fortsätta springa/jogga/gogga trots att det går skitlångsamt och är skittrögt. Min snittid var 7:37 min/km idag. Så nu var det utskrivet så alla kan se vilken snigel jag är.

Backintervaller - check!

Eftersom vi är flera i familjen som anmält oss till Midnattsloppet i Göteborg (Sara, Sofie, Micke och jag) i augusti, måste vi börja träna och helst varierat. Därför bestämde Sofie och jag oss för att träna backintervaller idag. Jag är så fascinerad av Sofie, som aldrig har sprungit regelbundet, men ändå har så lätt för det. Vi värmde upp med tio minuters jogg och hon drog upp tempot direkt, så jag fick be henne sakta ner. Sen gick vi en stund, strechade vader/benhinnor och så sprang vi fyra olika backar. Sofie tycks flyga fram på lätta fötter och andning (som en svart blixt) , medan jag känner mig som en tung, flåsig klumpedunsa. Jag misstänker att hon har anlag för löpning och har mycket i sig gratis, medan jag inte har det.

Vi var båda enormt nöjda över passet. En bra början för oss. Det gäller att vi håller oss skadefria och inte går ut för hårt.

Morgonjogg

Sofie och jag gav oss iväg på en långsam joggingtur vid tiotiden på förmiddagen. Solen sken och snön gnistrade och det var hänförande vackert. Vi hade bestämt oss för tre kilometer och det klarade vi och spurtade till och med de sista metrarna. Benen kändes finfina, men flåset, herregud! Jag låter som en gammal, överviktig hund. Precis som i början av min "löparkarriär". Nåja, det är bara att träna, träna och åter träna. Så småningom blir det bättre.

Efter rundan gick vi knappt en kilometer hemåt. Nästan genast märkte vi hur snabbt vi blev nedkylda. Det gäller att springa hela vägen hem, när det är minusgrader ute. När jag kom hem skyndade jag mig att duscha och hoppa i spabadet. Så skönt!

Måndag

Ganska nöjd med dagens matintag. Det var väl bara lunchen som blev lite onyttig med pommes frites. Nåja! Steffanie och jag firade hennes första lunch som anställd skolkurator, med ett restaurangbesök och jag hade inte lust att vara förnuftig. Annars har jag varit duktig och skippat alla sötsaker.

Dessutom tog jag mig en kort joggingtur om 3 kilometer efter jobbet. Att ge mig ut och träna kvällstid har aldrig varit ett bekymmer för mig. Den disciplinen har jag. Tack och lov!

Igår tog jag fram mina vinterträningskläder. Det var då jag kom ihåg hur mycket jag har tränat i snöslask, regn och kyla. Nästan nostalgisk plockade jag med kläderna och insåg, att jag måste börja springa regelbundet igen. Strunt samma i tider, sträckor och krav! Jag vill springa för att känna mig stark i benen, för att det är bra träning och för att jag faktiskt kan springa, utan att bli skadad eller känna smärta. Gud vet hur länge kroppen hänger med på det jag vill? För övrigt vet jag ju inte vad jag kommer råka ut för i framtiden. Det kan vara bra att ha så bra utgångsläge som möjligt. En sak är säker, för varje dag åldras jag oavsett vad jag tycker om det.

Två pass löpning vill jag få till per vecka! En bra start tänker jag.

Liten springtur

Ikväll kände jag för att springa. Det riktigt spratt i benen på hemväg från jobbet. Underbar känsla det där! Min man hade lagat en jättegod gryta till kvällsmat. När jag hade ätit upp, bytte jag om och stack iväg.

Nej, nu spratt det inte i benen längre. Inte alls! Tvärtom var de tunga som betong. Flåset var helt ok och det kändes ju bra. Jag hade tänkt att springa fyra kilometer, men det blev tre. Det var det jag orkade med idag. Ärligt talat är jag supernöjd med den lilla springturen. För det första är jag glad över att jag kände lust att springa.  Jag kände ingen nervositet den här gången, utan bara lust (Tack och lov!). Det var tufft och tungt, men jag klarade att springa utan något stopp, ännu en sak att glädja sig åt.

Lycklig idiot...

På tisdag ska jag till läkaren igen. Uppföljning, tydligen och jag vet att han kommer fråga hur jag mår och om jag klarar att springa. Därför tänkte jag att jag måste prova att springa innan tisdag, för att kunna svara på den frågan. I eftermiddags började jag "varva upp". Lika bra att sticka iväg, tänkte jag. Nervös var jag, som om jag skulle springa ett lopp. Förstår inte varför, men det pirrade rejält i magen och jag ville helst inte springa alls. Men iväg kom jag.

Den första kilometern gick trögt och jag letade hela tiden efter en naturlig andning.  Andra kilometern gick lättare och vid tredje tänkte jag, fasen vad jag känner mig stark i benen. Lika bra att ta långpass rundan. Jag kan ju alltid gå, tänkte jag. Långsamt, stadigt, trummade jag på. Fem kilometer gick som hejsan och sex också. Sjunde kilometern var hemsk med uppförsbackar och motvind. Jag vägrade att gå utan tog små, små löpsteg. Efter sju kilometer gick det nerför men nu hade jag ont i fötterna. Det har jag aldrig känt av tidigare. Benhinnorna trodde jag att jag skulle få känningar i, men inte fötterna.  Kilometer åtta, nio och tio var en ren plåga för fötterna, men det gick! En timme och 15 minuter tog det.

Jag är så glad att jag fixade det! Men visst var det idiotiskt att ta en långtur efter ett så långt uppehåll. Korkat! Hoppas jag inte har ont någonstans i morgon!

Nu ska jag inte sätta några tidsmål och inga träningsmål. När jag känner för det, springer jag, oavsett dag, oavsett hur långsam jag är. Nu är det känslan och fettförbränningen jag är ute efter. Inget annat!

Kvällstur

Sofie och jag gav oss iväg på en joggingtur vid sjutiden. Det gick trögt förstås, men skönt att ha sällskap. Då går det lite lättare. Tre kilometer blev det. Efteråt kändes benen lite stela och benhinnorna ömmade lite. Jag fick inte träningsvärk efter joggingturen i söndags. Det var ju verkligen bra efter sex veckors uppehåll! Antar att alla knäböjningar i trädgården har gjort nytta.

Visst flåsade jag även idag. Men jag försökte att slappna av och ta långa andetag (svårt!). Lite bättre var det i alla fall.

Plötsligt händer det!

Underbart vårväder idag. Solen sken, fåglarna kvittrade och jag svävade som på moln hela dagen. Klockan fyra smet jag hem, bytte till springkläder och sprang till min mans jobb, för att hämta vår bil. Mitt mål var att springa fortare än 7 min/km. Kilometertiderna blev: 6:25, 6:03, 6:20, 6:09 och på sträckan 4,6 km blev snittempot 6:12. Otroligt roligt, att jag har blivit snabbare på korta sträckor! Äntligen! Gissa om jag var lycklig när jag satte mig i bilen! När jag körde hem, kom jag plötsligt på, att jag inte ens kände mig "kräkfärdig", som jag brukar, när jag tar ut mig rejält. Det innebär ju, att jag skulle kunna ta i lite till. Faktiskt så njöt jag av springturen, av vårdoften, av solen i ögonen, av löparen jag mötte som log (tillbaka) brett, av lusten att springa. Jag njöt också av känslan av styrka och kraft, trots envis träningsvärk. Min kropp var på min sida idag och mitt humör sprudlar och klimakteriebitchen är ett minne blott.

Efter lite strech masserade jag benen genom foamrollern. Det känns gott och benhinnorna verkar "hålla".

Tuff eftermiddag

I eftermiddags tränade jag kettlebells. Vi värmde upp med rodd och sen  körde vi tabataintervaller och gjorde swingar, trusters,  kettlebell press och halv Burpees med kettlebell. Därefter fick vi köra swingar 40 sekunder och mountain climb 20 sekunder i tre varv. Hela överkroppen var rejält mör efteråt.

När jag kom hem åt jag rejält, duschade och bytte om till springkläder. Åsa hämtade mig och så gick vi 500 meter, sprang 2 kilometer, gick 1 kilometer och sprang 2 kilometer och gick 1 kilometer. Åsa har ett trilskande knä, så det är därför vi varvar gång och löpning. Som vanligt hade jag högre fart med sällskap, än när jag springer själv. Bra för mig att utmanas.

Små, små framsteg

Ikväll sprang Åsa och jag 7,3 km med snittempo 6:38 min/km. Lite längre och lite snabbare än förra veckan, trots att vi stannade vid två trafikljus. Dessutom hade vi motvind och kände oss sega (jag mest).

Jag är ständigt den långsamma som måste kämpa för att hålla farten. Ibland känns det lite hopplöst, men jag tröstar mig med att jag faktiskt gör små framsteg och att jag är tio år äldre och då tar det förmodligen längre tid att komma i form. Än så länge är jag skadefri (ta i trä!) och har inte ont någonstans. Bara det är ju glädjande! Kroppen håller, jag orkar mer och förbättrar snittempot.

Efter löpningen blev det lite armhävningar och bollövningar. I morse körde jag benböj, som vanligt.

Kort löppass en grå eftermiddag

Under förmiddagen blev det loppisrunda, "farsdagspresentjakt", pocketjakt och en snabbis till tippen med skräp. Sen blev det latmask-lunch: tre Wasa sportknäcke och några tomater. Lite slöande i fåtöljen och plötsligt kommer DET, nämligen sötsuget. Min hjärna började fantisera om kaffe och mandelkubb. Ok, tänkte jag, men först en kort springtur, för att förtjäna fikat.

Sagt och gjort! Planen var att springa en kort och snabb tur. Första kilometern kändes bra, trots träningsvärk i mage och ben. Därför mosade jag på med en till direkt. Därefter gåvila och långsam jogg en kilometer och så promenerade jag sista biten hem. Snittempot på de två första kilometrarna var 6:02. Det är jag jätte nöjd med. Nästa korta pass, ska jag prova att köra 4 x 1 kilometers intervaller, men med ordentlig gåvila emellan. 

När jag kom hem stod mannen och lagade mat. Inget fikasug fanns kvar längre. Hur jobbigt det än är att springa, är det så värt efteråt!