Ikväll kände jag för att springa. Det riktigt spratt i benen på hemväg från jobbet. Underbar känsla det där! Min man hade lagat en jättegod gryta till kvällsmat. När jag hade ätit upp, bytte jag om och stack iväg.
Nej, nu spratt det inte i benen längre. Inte alls! Tvärtom var de tunga som betong. Flåset var helt ok och det kändes ju bra. Jag hade tänkt att springa fyra kilometer, men det blev tre. Det var det jag orkade med idag. Ärligt talat är jag supernöjd med den lilla springturen. För det första är jag glad över att jag kände lust att springa. Jag kände ingen nervositet den här gången, utan bara lust (Tack och lov!). Det var tufft och tungt, men jag klarade att springa utan något stopp, ännu en sak att glädja sig åt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar