Att hantera separationer

Häromdagen lyssnade jag  på podden "Kropp och själ i P1". Ämnet hette "En harmonisk skilsmässa". Mycket av det som togs upp fick mig att fundera. Även om jag endast har varit gift en gång, med min nuvarande man, har jag haft förhållanden, som tagit slut och jag har tidigare levt tillsammans med två andra män. Förutom att uppbrott har skett i olika parförhållanden, har jag även varit med om att vänskapsförhållanden tagit slut.

När jag lyssnade på podden insåg jag, att jag har varit usel på separationer och uppbrott. Länge utgick jag från ett ordspråk, som jag nu inte kan minnas exakt, men andemeningen var "välj dina vänner med omsorg, byt ut dem långsamt" . Alltså, när jag har upplevt att den här vännen är nog inget för mig, har jag långsamt, långsamt hört av mig alltmer sällan, för att till slut inte höra av mig alls. Vad sägs om det sättet att avsluta en relation? Uselt!

Ibland upplever jag att en vänskapsrelation kan vara starkare än en parrelation. Särskilt som tonåring, när ens bästa vän i princip vet allt väsentligt om en själv. Uppbrott i den åldern måste kännas riktigt tufft. Men hur ska en tonåring veta hur man kan avsluta en vänskapsrelation? Det är ju inte som att jag själv som förälder, någonsin har pratat med mina barn om det. Jag är övertygad om att barn och ungdomar skulle må så mycket bättre, om de fick veta olika strategier för hur man kan avsluta en relation, oavsett om det är en vän eller en partner.

Som barn eller ungdom, kan man få hjälp av en utomstående. Den utomstående måste vara neutral. Det fungerar inte att det är den enas kompis, syskon eller förälder. I skolan finns det flera som kan agera neutrala: klassföreståndare, lärare, skolsköterska, kurator, specialpedagog eller Studie- och yrkesvägledare är några exempel. Har man möjlighet kan man sitta på en avskild, lugn plats där man inte riskerar att bli avbruten eller störd.

Den neutrala, utomstående personen kan först "intervjua" varje part om dens upplevelse av situationen. Kanske känner sig den ena bortvald, kanske känner sig den andra inte längre intresserad av att ha ett utbyte. När den utomstående har fått klart för sig vad var och en upplever, kan man träffas alla tre. Den utomstående får agera samtalsledare och be den ena personen berätta hur den upplever situationen. Om den personen inte klarar det, glömmer något eller kommer av sig, hjälper den utomstående till. Därefter får den andre personen berätta sin upplevelse. Som neutral, utomstående kan man därefter normalisera, genom att berätta att det här är en naturlig process, att vi alla utvecklas och förändras. Det vi tyckte var toppen en dag, känns mindre intressant efter en tid och det är livets gång. Men det är bra om man kan göra ett gott avslut, så att inte människor såras i onödan.

Ingen vill vara elak och det är många gånger därför, man beter sig klumpigt. Man ignorerar, man säger att man inte har tid, att man har annat för sig, man hör av sig alltmer sällan. Allt detta är strategier man utför, för att den andre ska förstå, utan att man behöver vara "elak" och säga något. Faktum är, att många människor blir så mycket mer ledsna och förtvivlade, när man inte berättar som det är. Man behöver inte säga allt, men man kan säga det viktigaste, så att den andre lättare kan gå vidare i livet. För det värsta som kan hända är, att den andre personen får fantasier om, att hon/han har gjort något fel, att hon/han inte duger som kompis. Mycket kraft kan gå åt till dessa tankar och grubblerier och det kan sätta djupa spår.

Skolan är en naturlig arena för diskussioner om relationer och hur man bryter upp, tycker jag. Psykologi borde det undervisas i även i grundskolan, framförallt på högstadiet. Alla elever är dessutom ivriga att få veta mer om hur de själva fungerar, så de tycker det är ett intressant ämne. Så mer psykologi till folket och vi får färre människor som mår dåligt!

Tillbringat snart 25 år med den här mannen

Katta och jag har umgåtts till och från  i 30 år

Kinna är den vän jag har haft den längsta och mest frekventa relationen till

Från vänster; jag, Kinna och Katta (alla tre heter Katarina) i mina föräldrars Dux-soffa. Jag tor vi är 18-19 år här

Våra två kroppar: en intim och en social

Häromdagen lyssnade jag på ett intressant pod-avsnitt från "Kropp och själ i P1".  Det handlade om strandkroppen 2015. Sociologen Mary Douglas menar att vi har två kroppar: en intim och en social kropp. Den intima kroppen ser vi när vi är ensamma, till exempel när vi duschar. Den social kroppen visar vi upp när vi har klätt oss, sminkat oss och haft på oss smycken. Men på en arena, menar Douglas att våra två kroppar möts, och det är på stranden.

Jag kan verkligen hålla med om att jag har en intim eller jag skulle nog heller kalla den "privat kropp". När jag är ledig vill jag inte sminka mig ens med mascara. Helst går jag i bekväma kläder och har håret i tofs. Den sociala kroppen (eller jag skulle nog kalla den för "officiell") visar jag framförallt i jobbet. När jag arbetar tänker jag mycket på vilka kläder jag har och vilka signaler jag vill sända ut. För mig är det viktigt att människor känner att de kan lita på mig, att jag kan hjälpa dem. Naturligtvis vet jag inte om jag har de "rätta kläderna" på mig för att ge det intryck jag har tänkt. Men jag vet vad jag aldrig skulle sätta på mig för kläder och smycken på jobbet. Jag skulle aldrig ha kortkort kjol, djupt urringade toppar eller haremsbyxor. Jag vill inte ha stora "blingiga" smycken på mig.

Om vi återgår till podden, så tog den upp flera olika saker kopplat till strandkroppen. En sådan var att vi med "vanliga kroppar" borde lägga upp bikinibilder, men att det sällan sker. Istället är det de tränade, smala som lägger upp bilder. Många gånger skapar bilderna ångest över den egna kroppen. Man jämför sig och tycker inte att man duger. Man är aldrig så dömande och sträng mot någon annan, som man är mot sig själv.

I sociala medier har jag sett likande inlägg, fast då gäller de prestationer istället. Personer som tränar crossfit lägger upp dagens wod (som de som inte tränar crossfit begriper något av). Ju tyngre, ju hårdare pass, desto bättre. I löpgrupperna på Facebook, är det bara de som springer längst och snabbast som lägger upp tider och sträckor. Vi som springer kort och långsamt lägger inte upp information lika frekvent och om vi gör det finns inga detaljer om tid och sträcka.

Just nu struntar jag i att följa med i Facebook-flödet. Jag vill inte se alla tider och sträckor, jag vill bli inspirerad och få tillbaka löparglädjen! Tyvärr triggas jag av tider och vill förbättra mig, vilket gör att jag blir besviken när det går så långsamt för mig. Tidshetsen blir en stress för mig. Säkert peppar sådana inlägg många andra människor, men jag får avstå.

När mår man bäst, i den intima eller sociala kroppen? Jag tycker det är himla skönt att bara vara och se ut hur jag vill. Samtidigt är det roligt att klä upp sig ibland. Lyckas jag hitta rätt kläder, kan jag känna ett ökat självförtroende.

Det här är inte mitt "officiella jag" utan det "privata jag"

Att stå på sig!

Ibland blir jag frustrerad över min vän, som inte står på sig, som låter sig tryckas ner och förminskas. Hon är lika skör som gräset i vinden. När någon trampar i gräset, trycks det ner. Trampar man alltför ofta och mycket, blir det till slut lerigt och gräset dör.

Jag blir så ledsen när jag hör henne och ser henne. Hon bryts ner rakt framför mina ögon. Vad kan jag göra för att peppa henne. Inte är det mycket! För det mesta kan jag lyssna, när hon sätter ord på det hon känner och upplever. Det är som om hon tänker högt, när vi pratar.

När ens förhållande inte fungerar som det ska, gungar hela ens värld, tycker jag. Allt känns svajigt och man glömmer det inte för en sekund, oavsett om man är på jobbet eller någon annanstans. Det värsta är ( i mina ögon) om man har lagt över ansvaret på den andra parten och man hänger i luften och inte vet vart förhållandet är på väg. När man säger att partnern ska bestämma hur det ska bli. Då tappar man kontrollen och när man inte har kontroll över situationer (oavsett vad det gäller) mår man alltid sämre.

Det ironiska är att jag alltid har beundrat henne för att hon har stått på sig själv i olika situationer. Hon är en sådan person som lämnar tillbaka saker hon köpt som har gått sönder eller inte håller kvaliteten.  Hon står på sig i diskussioner om lön och arbetsvillkor. I de situationerna är hon som ett träd, stark och oböjlig. Till skillnad från mig, som är en riktig mes. Där är jag gräset istället.

Därför är det obegripligt för mig att hon har svårt att stå på sig inför mannen i sitt liv. Där är jag obeveklig! Aldrig att jag skulle låta mig köras över av min man! Vi har alltid diskuterat allt, stort som smått. Aldrig att jag skulle lägga över allt ansvar på honom att fatta beslut om vårt förhållande. Nej! Om min man tryckte ner mig, så att jag inte mådde bra, vore det en mycket bra anledning för mig att avsluta förhållandet.

Jag tror att det är min mamma som har påverkat mig.  Hon var en stark kvinna och en fantastisk förebild. Många gånger såg hon inga hinder, utan bara möjligheter. "Varför inte?" frågade hon många gånger, när jag tyckte hon svävade iväg lite för mycket. Hennes ständiga mantra till mig, när jag växte upp var "skaffa dig en utbildning och bli inte beroende av en karl". Hon lät mig förstå att det alltid går att klara sig själv, att man själv väljer hur man vill ha det. Hon var född 1934 och under 11 år var hon hemmafru.