Att stå på sig!

Ibland blir jag frustrerad över min vän, som inte står på sig, som låter sig tryckas ner och förminskas. Hon är lika skör som gräset i vinden. När någon trampar i gräset, trycks det ner. Trampar man alltför ofta och mycket, blir det till slut lerigt och gräset dör.

Jag blir så ledsen när jag hör henne och ser henne. Hon bryts ner rakt framför mina ögon. Vad kan jag göra för att peppa henne. Inte är det mycket! För det mesta kan jag lyssna, när hon sätter ord på det hon känner och upplever. Det är som om hon tänker högt, när vi pratar.

När ens förhållande inte fungerar som det ska, gungar hela ens värld, tycker jag. Allt känns svajigt och man glömmer det inte för en sekund, oavsett om man är på jobbet eller någon annanstans. Det värsta är ( i mina ögon) om man har lagt över ansvaret på den andra parten och man hänger i luften och inte vet vart förhållandet är på väg. När man säger att partnern ska bestämma hur det ska bli. Då tappar man kontrollen och när man inte har kontroll över situationer (oavsett vad det gäller) mår man alltid sämre.

Det ironiska är att jag alltid har beundrat henne för att hon har stått på sig själv i olika situationer. Hon är en sådan person som lämnar tillbaka saker hon köpt som har gått sönder eller inte håller kvaliteten.  Hon står på sig i diskussioner om lön och arbetsvillkor. I de situationerna är hon som ett träd, stark och oböjlig. Till skillnad från mig, som är en riktig mes. Där är jag gräset istället.

Därför är det obegripligt för mig att hon har svårt att stå på sig inför mannen i sitt liv. Där är jag obeveklig! Aldrig att jag skulle låta mig köras över av min man! Vi har alltid diskuterat allt, stort som smått. Aldrig att jag skulle lägga över allt ansvar på honom att fatta beslut om vårt förhållande. Nej! Om min man tryckte ner mig, så att jag inte mådde bra, vore det en mycket bra anledning för mig att avsluta förhållandet.

Jag tror att det är min mamma som har påverkat mig.  Hon var en stark kvinna och en fantastisk förebild. Många gånger såg hon inga hinder, utan bara möjligheter. "Varför inte?" frågade hon många gånger, när jag tyckte hon svävade iväg lite för mycket. Hennes ständiga mantra till mig, när jag växte upp var "skaffa dig en utbildning och bli inte beroende av en karl". Hon lät mig förstå att det alltid går att klara sig själv, att man själv väljer hur man vill ha det. Hon var född 1934 och under 11 år var hon hemmafru.