Träning och resultat

Under hela året, har jag loggat all min träning. Jag köpte mig en träningsdagbok, där jag fyller i vikt, antal repetitioner, set och när jag konditionstränar skriver jag upp hastighet, snittpuls och maxpuls. Samtidigt loggar jag in på jogg.se och lägger in vilken typ av pass jag tränat och hur lång tid. I början tyckte jag det var roligt att se hur många pass jag har tränat per månad. Fortfarande är mars månad den bästa månaden (som jag trodde) med 38 pass. Men april blev inte så dålig som jag trodde med 35 pass.

I april styrketränade jag mer än jag promenerade. Jag cyklade mer än jag joggade.

Totalt tränade 20 timmar och 38 minuter i april. I mars tränade jag 29 timmar och 10 min

men då var det många promenader till och från jobbet, som gav tid. Nu har jag cyklat,

vilket har gått snabbare.

Idag noterade jag vilka startvikter jag hade när jag styrketränade i början av april och jämförde med slutet av april. Det visar sig att jag har ökat tyngden på vikterna med 40 % både när det gäller marklyft och bänkpress. Frivändningarna har jag haft samma vikt sedan jag startade, men numera pressar jag dubbelt varje repetition, vilket ger en ökning om 50 %. Tänk att jag kan bli starkare, fast jag snart är 54 år! Sedan jag började med träningen har jag ökat vikterna med 75 % i både marklyft och bänkpress.

 

Förutom träningsstatistik, fotograferar jag mig själv (och filmar) för att se framsteg. Jag 

mäter mig också.

Till att börja med, var det peppande att se hur många pass jag fick till per månad. Det är fortfarande kul att se. Men det är ännu roligare att se att jag klarar av tyngre vikter eller fler repetitioner eller set. Den största utvecklingen sker ju för nybörjaren som jag. Det är ju likadant när man satsar på konditionsträning. I början kapar man tiderna och blir snabbare och snabbare. Men sen blir det svårare att utvecklas. 

Tips för hur man lättast gör träning och motion till en vana

Ikväll var det dags för träning igen och det går lättare och lättare att verkligen få till träningen. Jag tror att det beror på flera saker.

1. Träna det som är kul!
Om jag inte tycker träningen är rolig, så tar det emot och oddsen för att jag skulle vilja träna igen, sjunker. Är det kul däremot, vill jag göra det igen.

2. Sällskap är bra draghjälp
När jag har en träningsdate, drar jag mig sällan ur. Jag vill inte göra den andra besviken och så tycker jag det är så kul att träffas, att det blir ännu ett plus för träningen. Än så länge är jag inte tillräckligt tuff för att gå själv till gymmet. Det känns bara alltför läskigt, men jag hoppas känna mig mer och mer hemma. Så just nu är jag beroende av sällskap dit.

3. Träningsdagbok är ett givande redskap
Det är roligt att se framsteg i dagboken och att summera hur många timmar man har tränat. Jag har en papperskalender och en digitalt (på Jogg). På Jogg ser jag hur många timmar jag lägger ner per månad. I papperskalendern ser jag hur jag ökar vikter, kilometer och hastighet.

4. Klocka som bland annat registrerar steg 
Min klockan registrerar steg, kilometer, puls och hastighet. Resultaten motiverar mig till att förbättra mig. Det kan handla om att jag ska promenera snabbare, springa längre eller ha en viss puls under passen. Från början var det klockan som motiverade mig till mer vardagsmotion.

5. Gör upp en plan och börja smått och öka gradvis
Det är klart det inte är lätt att göra upp en plan, när man inte har tränat förut. Jag började med vardagsmotion (promenader). Jag satte upp ett mål som jag skulle nå varje vardag. Därefter utökade jag med att jogga ett par gånger per vecka.  Sen tränade jag styrketräning hemma, för att bygga upp och därefter på gym. Jag har också gradvis ökat antalet pass per vecka. Var snäll mot dig själv och klappa dig på axeln varje vecka du har klarat av att följa din plan.

Min motivation till träning

Det var först när min mamma blev sjuk och döende, som jag på allvar gick in för träningen. Till att börja med, var tanken på att bli stark, det som var min inre drivkraft. Att bli stark för att bättre klara att motstå framtida sjukdomar och åldrande. Jag såg min pappa bryta bäckenet och därefter aldrig återfå sin forna styrka igen. Så för att vara i bästa form för att möta sjukdomar och åldrande, tränade jag. I början promenerade jag, därefter blev det simning och vattengympa tillsammans med Maria. Sen gick hon på ett trx-pass och jag blev nyfiken och följde med. Trx var den träning jag verkligen fastnade för direkt. Jag gillar det här med kroppskontroll, som man måste ha i många av övningarna. Sen provade jag boxning, viper, yoga, bootcamp, rodd, zumba, tabatapass, kettlebells och spinning. Därefter blev det löpning och jag fick rutin på tre löppass per vecka, helt otroligt och något jag aldrig trodde om mig själv!

I början klarade jag inte att träna själv hemma. Men när jag började springa ,och la upp träningen själv, kändes det inte längre omöjligt att också träna styrketräning själv hemma. Nu har jag även provat att gå till gymmet, men tycker att det är smidigare att träna hemma. En anledning till det, är att jag själv kan styra över när och vad jag ska träna. Jag har en grov plan - tre löppass och två styrkepass per vecka. Mitt långsiktiga mål är att springa två lopp nästa år: ett på våren och ett på hösten. Mitt andra långsiktigt mål är att klara en chins. Just nu känns det omöjligt, men jag jobbar på.

Om jag inte hade gillat att springa och styrketräna, hade jag nog inte klarat att träna flera gånger per vecka på egen hand. Det är nog en viktig pusselbit till min motivation. Att känna hur kroppen blir starkare och starkare är en sådan häftig känsla som också motiverar mig. Sen mår jag ju så mycket bättre, när jag tränar, speciellt när jag tränar utomhus. Naturen är världens bästa energiladdare! Ibland får jag med mig någon att träna tillsammans med. När jag tränar tillsammans med någon, ger det också lite extra guldkant på träningen och motiverar mig än mer.

När det går åt rätt håll

Måndag igen, vad veckorna går fort! I natt sov jag sådär härligt gott utan att vakna av vallningar. Mitt humör blir på topp när jag får sova. Dessutom vaknar jag och känner mig pigg som en lärka. Snabbt gjorde jag mig i ordning och drog på mig termobyxorna. Till min förvåning kunde jag både knäppa knappen och dra upp gylfen idag. Nästa steg blir att kunna dra upp blixtlåset i fickorna också. Underbart att all min motion, träning och minskat sockerintag börjar ge resultat!

På glada ben gick jag i blåsten en omväg till jobbet. Solen gick upp och visade sig och gladde mig än mer. När jag börjar få resultat blir jag än mer taggad. Så det blev en omväg till jobbet, en lunchpromenad och en omväg hem från jobbet. Jag vet redan nu att jag ska åka bil två dagar av fem. Det gäller alltså att knåpa ihop fler steg under de andra dagarna. Just nu känns det enkelt.

Behandling av bänkskivor av trä

Dimma och gråväder idag också. Jag försöker peppa mig själv att göra saker hemma, men det går trögt. Idag behandlade jag bänkskivorna med ett oljevax, som heter Osmo Top-Oil. Det är en hårdvaxolja speciellt anpassad för köksbänkskivor.  Ytan ska få ett vackert utseende och vara motståndskraftig mot hushållskemikaler. Den ska vara vattenavvisande, slitstarkt och mycket tålig för spill av vätska. Den kostade 370:- men var väldigt dryg.

Jag använde plasthandskar och en microfiberduk som inte luddar. Själva behandlingen är snabbt avklarad. Det som tar tid är att plocka bort alla grejer. Jag passade på att putsa kaklet också. Det är ju också enklare när alla grejer är bortplockade.

En förebild, med det dyra oljevaxburken på köksön

Efterbild

Jogga versus styrketräning eller?

För tre år sedan var jag igång med jogging och började alltmer få snurr på det. Sedan dess har jag fått lära mig att jogging bryter ner kroppen och styrketräning bygger upp kroppen. När man som jag är snart 53 år, är man inte speciellt intresserad av att bryta ner kroppen. Speciellt inte när man har ett stressigt arbete också. Därför borde jag slå jogging ur hågen. Men det tänker jag inte göra. Envis som en åsna, kan jag vara och det är jag när det gäller jogging. Det jag gör nu, syftar till att så småningom i alla fall jogga ett par gånger per vecka.

Utan att vara medveten om det, har jag faktiskt gjort helt rätt. Jag förbereder kroppen för framtida, tyngre belastning. Det är ju ett tag sedan nu jag joggade regelbundet.  Så att promenera till och från jobbet, är ett sätt att förbereda kroppen inför kommande joggingturer. Att styrketräna är ett annat sätt att förbereda kroppen. Efter fyra veckor med styrketräning, kommer jag addera två joggingturer per vecka. Eller, addera och addera - jag kommer byta ut två promenader hem från jobbet till jogging hemåt. På sätt och vis blir det ingen skillnad, då det är samma sträcka som tidigare, med den skillnaden att jag lufsar fram lite snabbare än när jag går. Om tre veckor är det förhoppningsvis halkfritt underlag utomhus och då passar det perfekt att smyga igång.

Styrketräningen kommer jag fortsätta med, som tidigare. Det kan hända att jag styrketränar samma dagar som jag joggar. I alla fall till att börja med. Fyra veckor med jogging hem och med en ökning per vecka av längden, så vecka ett joggar jag 3 km två gånger, vecka 2 kommer jag jogga 3,5 km/gång och vecka 3 joggar jag 4 kilometer per gång och vecka 4 satsar jag på att komma upp i 5 kilometer.

Vad är målet då, kan man undra? Jag vill springa Midnattsloppet i Göteborg igen. Mitt mål är att klara att springa det snabbare än förra året (oavsett om det är en minut snabbare). Men jag vill också vara skadefri efteråt OCH inte känna mig kräkfärdig och darrig efteråt. Visst ska jag känna att jag har tagit i, men inte vara sådär att jag känner att jag aldrig, aldrig vill göra om det. Utan jag ska helt enkelt må bättre efter loppet. Sammanfattningsvis är mitt mål med midnattsloppet: att vara snabbare än förra året, men må bättre efteråt och vara skadefri.

I slutet på april, början av maj, borde jag kunna börja träna seriöst inför loppet med tre pass per vecka. Ja, det känns bra med en träningsplan.

Jag och äldsta dottern Sara är glada (och lättade) efter förra årets lopp

Dagen-efter-trött av styrketräning

Idag har jag varit så seg! Förutom lite dammsugning och nedtagande av takstolar (10 minuter som sagt) har jag inte gjort ett jota. Så vid två-tiden fick jag ta mig samman och ge mig ut på en promenad. Oj vad det var tungt att få igång kroppen.  Jag gissar att det är gårdagens styrketräningspass som känns i dag. Kinna och jag var till gymmet och hon lotsade mig bland alla maskiner. Det är som en djungel av obegripliga maskiner för mig. Hon frågade vad jag ville träna eller göra. Jag sa att jag ville testa bänkpress. Bänken stod i ett undanskymt hörn (väldigt bra, tyckte jag!). Jag testade att lyfta med endast stången (den väger 20-22 kilo trodde Kinna). Herregud, vad de första lyften var vingliga, trots den ringa vikten! Kinna uppmanade mig att stabilisera överkroppen, och då gick det bättre.

Sen tränade vi ryggen (filéerna på sidan) genom att pressa en pinne med tyngd i upp och ner med raka armar, framför oss. Det var en hemsk övning! Kinna såg genast att jag roterade axlarna och tog i med framsidan av kroppen, så jag fick halvera vikten, för att använda rätt teknik. Jag misstänker att det var den övningen som gjorde att jag har träningsvärk i ryggen och övre delen av magen idag. Vi använde också en slags "dragmaskin", där man drar liksom i två spakar och pressar ihop skulderbladen. Den övningen gick ok.

Kinna visade en vidrig axelövning med hantlar. Jag började med 6 kilos hantlar, men fick byta till 4 kilo, för att få in rätt teknik. Om jag klarar det, ska jag visa bilder på övningen med mina 2 kilos hantlar jag har hemma. Det var inte en enkel övning att få till korrekt. Man kan kortfattat beskriva den med att man pressar upp hantlarna ovanför huvudet.

Rumpan fick sig en omgång också en konstig maskin där man trycker bak en platta med benet.

Idag har jag en hemsk träningsvärk i "ryggfiléerna". Det känns nästan som om jag har problem med lungorna. I morgon är den säkert ännu värre.

När det tar emot att promenera, är det perfekt att ha kameran med mig. När jag letar motiv, tänker jag inte på att det är jobbigt.

Vattnet sprudlar fram och bildar isfigurer. Så vackert!

Jag önskar att jag ägde ett par längdskidor

Is, snö och vatten i en blandning

När jag hade promenerat i en halvtimme, började jag komma igång och känna energin flöda. Det påminner om hur jag brukar känna när jag joggar. I början är det tungt och segt och efter två kilometer brukar det kännas lättare. Idag har jag fått ihop 18 000 steg. Det är jag supernöjd med!

Att sträva efter att bli den bästa versionen

Ibland tycker jag att jag kämpar och kämpar med träningen, utan att komma någon vart. Dels blir jag inte snabbare eller uthålligare, dels blir jag inte smalare. Nu kan jag inte kräva det, när jag tränar så sporadiskt. För att bli snabbare, mer uthållig och gå ner i vikt, måste jag satsa på träningen och det gör jag inte fullt ut. När det gäller det här tycks jag ha gett upp, utan att ens försöka. Kanske är jag rädd att jag ska tappa orken igen, som jag gjorde 2015, när jag tog i och tränade alltför mycket? Kanske har jag inte ork att satsa fullt ut. Kanske tycker jag innerst inne att det räcker att kunna sticka ut på en tur då och då, utan press?

Ja, det låter ju inte klokt, att jag själv inte vet säkert vad det är som hindrar mig! När min mamma dog i cancer 2011 och min pappa kämpade med att träna upp sig efter sin höftoperation, hade jag en stor inre motivation och drivkraft. Jag ville bli så tränad, att det inte var någon tvekan om att jag var den bästa versionen av mig själv. För jag tänkte, att om jag tränar så mycket att jag är den bästa versionen av mig själv, är jag förberedd på åldrandet eller sjukdom. Kroppen har större möjligheter att slå tillbaka, om man är i sin bästa form, tänker jag.

Drivkraften och motivationen höll i sig i några år. Faktiskt ända tills jag "gick i väggen" 2015. Efter det gick det alltmer utför för mig, tycker jag. Vikten ökade och det gick tungt att springa, att börja om. Den där glädjen och lusten i träning har inte riktigt funnits. Jag skulle vilja känna lusten och glädjen i gruppträning eller ännu hellre i min egen hemmaträning. Just nu gör jag inte det. Ärligt talat känns det bäst att bara ta promenader. Det är tråkigt att vara i det här "slapp-diket". Jag vill känna mig stark och energisk!

Jag måste hitta tillbaka till min målbild: att bli den bästa versionen av mig själv. Mina tankar måste påminnas om att det är långsiktigt tänkande som gäller. Dels måste jag ge träningen en ärlig chans att bli regelbunden och en naturlig del av vardagen, på lång sikt. Dels måste jag påminna mig om att jag inte kan äta onyttigt varje dag, även om det onyttiga är aldrig så litet.

Så fort jag är frisk, ska jag ta tag i det här att sträva efter att bli den bästa versionen

av mig själv. Regelbunden träning och bra matvanor är A och O.

Att hålla sin träningsplanering

Helt otroligt vad snabbt jag har kommit in i träningsrutiner igen! Idag har jag planerad vilodag och jag övervägde att ge mig ut på en springtur, både en, två och tre gånger. Men jag sansade mig. Jag ska hålla mig till min planering, för att kroppen ska hålla och jag orka med alla veckans pass. Men lite vardagsmotion har jag fått till. Det blev 7500 steg och kunde ha blivit ännu fler, om jag inte hade bestämt mig för att färga håret. Eftersom jag färgar med henna, måste färgen sitta i ett bra tag. Så det blev ingen ytterligare promenad för mig. Det fick räcka med en lunchpromenad.

Idag insåg jag ännu en gång, hur bra jag mår, sedan jag bytte arbete. Den här arbetsplatsen är så mycket mindre än min förra, att jag kan ha ett lugnt tempo, men ändå göra ett gott jobb. När jag kommer hem från jobbet, känner jag mig energisk och rastlös, istället för slutkörd och passiv. Jag har ingen fungerande våg, men jag är ganska säker på att jag har minskat lite i vikt. Troligen är det för att stresshormonerna har sänkts samtidigt som jag rör mer på mig och äter mindre sött. Skönt om det är så att jag har minskat i vikt, då jag under snart ett år, har ökat flera kilo i vikt. Jag har inte orkat tagit tag i det tidigare. Nu har jag energi nog att ta tag i det!

Vallningarna har kommit tillbaka och jag vaknar några gånger per natt. Än så länge klarar jag av att vakna mellan en till tre gånger per natt, eftersom jag somnar om. Vi har väldigt kyligt i sovrummet (ett fönster är öppet) och det underlättar för mig. Dagtid känner jag av dem när jag dricker kaffe. Förhoppningsvis försvinner vallningarna, när jag tränar regelbundet och samtidigt minskar lite i vikt. Även en liten viktminskning har betydelse för hormonnivåerna i kroppen. Så det är bara att fortsätta att hålla i och följa den planering jag har gjort. Idag blev det vila.

Bild från förra våren

Har sådan springlust idag, att det är otroligt!

Energirik hypokondrisk långsam löpare

Jag har varit otroligt pigg efter vår semesterresa. Två mornar i rad har jag vaknat fyra på morgonen och varit pigg. Trots det har jag legat och dragit mig till halv sex innan jag har gått upp.

Jag har även varit fylld av energi dagtid och har fått mängder av arbetsuppgifter färdiga. Ja, det är så jag blir chockad över mig själv. Som vanligt  (det kan vara så att jag faktiskt lider av hypokondri) börjar jag undra om det här är normalt.  Tänk om jag har blivit bipolär och börjar gå in i den maniska fasen? Jag känner mig så energisk och lycklig. Det är vår i luften. Fåglarna kvittrar och det är ljusare om kvällarna.

Nej, för oss som lider av lättare hypokondri, blir det knappast enklare att höra att en läkare saft "Det finns inga fullt friska människor. De som tror att de är friska, är inte tillräckligt undersökta än'. Det var avsett att vara ett skämt och jag skrattade glatt, när jag hörde det. Men skrattet fastnade lite i halsen och jag började undra om det faktiskt kan ligga lite sanning i det läkaren sa. Så börjar jag grubbla över vilka möjliga dolda sjukdomar jag kan ha just nu.

Crazy tankar man kan ha va!? Tänk att jag har så svårt att njuta av att jag mår bra och känner mig energifylld till tusen! Ja, förutom när det gäller löpningen då. Den går segare än segast.  Idag var jag ute på en tur igen. Kroppen känns tung, trög och stegen stötiga, stela och knäna vobblar (måste börja styrketräna!) Men jag fick ihop 4.5 kilometer  och det är jag superdupernöjd med. Mitt mål är nu att jag ska känna mig bekväm i kroppen, när jag springer.

På senaste tiden har jag lyssnat mycket på "Träningspodden med Jessica och Lofsan". Lofsan talade bland annat om att vi vuxna behöver bli bättre på att även göra de saker vi är dåliga på. Vi kräver ofta att våra barn ska prova på olika aktiviteter, även om de inte klarar av dem så bra. Vi pushar dem att inte ge upp. Men själva är vi sämre på att genomföra saker vi inte är bra på. Det kan till exempel vara därför vi inte deltar i löpargrupper, eftersom vi inte vill jämföra oss med andra och märka att vi är sämre. Det här stämmer in väldigt bra på mig. Jag tycker inte om att göra aktiviteter jag inte är bra på. Jag vill inte löpa i grupp och tycker också det är jobbigt att löpa med någon som är så mycket bättre än jag. Det är också en anledning till att det går trögt med löpningen för mig just nu. Jag märker ju att det går i snigelfart. Det går så långsamt, att jag själv under passet funderar på vad folk jag möter tänker, när de ser mig.

Men nu har jag bestämt mig för att peppa mig själv, till att springa (ordet springa vill jag egentligen inte ens skriva, eftersom jag tycker det går så långsamt att jag bara borde kalla det för jogga eller gogga) och fortsätta springa/jogga/gogga trots att det går skitlångsamt och är skittrögt. Min snittid var 7:37 min/km idag. Så nu var det utskrivet så alla kan se vilken snigel jag är.

Starta om

När jag packade till resan, tog jag fram resväskan från källaren. I den hade jag packat ner alla mina sommarkläder, som jag hade i oktober, när vi var till Gran Canaria. Jag provade dem aldrig, utan strök och packade ner dem. Praktiskt, tänkte jag.

Väl där på plats och jag skulle sätta på mig mina beiga shorts, märkte jag till min fasa, att jag med nöd och näppe fick dem över höfterna. För att knäppa dem, fick jag dra in andan och de satt inte skönt, kan jag säga. På fem månader har jag lyckats lägga på mig flera kilo och det är inte ok! Inte alls!

Så nu försöker jag peppa mig till att äta bättre och motionera mer. Jag har inte sprungit på ett tag nu och det känns jätte trögt och motigt. Men det är ju bara att gilla läget och försöka att motivera sig. Igår åt jag inte en endaste smula sött eller fett och jag motionerade genom att ta en promenad, helt ensam på kvällen. Efter promenaden gjorde jag matlådor till mig och min man (kors i taket!). Idag har jag inte heller ätit en endast sötsak eller något som är fett. Det kan tyckas enkelt. Men jag har faktiskt blivit utsatt för frestelser. Min man satt och åt en påse smågodis igår kväll, som han hade köpt. Ikväll satt han ännu en gång med en skål godis. Inte vilket godis som helst, utan kolor... med papper på. Alla som känner mig, vet hur ljudkänslig jag är. Varje prassel påminner mig om att jag skulle kunna välja att ta en godisbit. Men jag är ståndaktig och håller emot.

Min plan är, att jag ska motionera varje dag och därefter lägga till pass med styrketräning och löpning. Under en längre tid, ja sedan nyår, har jag försökt att komma igång med träning, utan att lyckas få in det som en vana. Det blir utmaningen för mig nu, att få in träning som en vana igen.

Här är de shortsen som sitter som berg, numera

Nu är jag på väg åt rätt håll

Äntligen känner jag att jag är på gång med träning och motion! Träningsvärken känns skön från passet igår i armar och mage och idag har jag gjort flera bra val. Vardagsmotionerade till och från jobbet, var ett bra val. Bra lunch och mellanmål,  var ett annat bra val. Sen tog jag en rask kvällspromenad också. Nästan en mil har jag gått idag.

När jag får till träning och motion har jag lättare att avhålla mig från sötsaker. Det gör mig så glad och nöjd över mig själv. Nu är jag på gång med ett sundare liv!

Måndag

Ganska nöjd med dagens matintag. Det var väl bara lunchen som blev lite onyttig med pommes frites. Nåja! Steffanie och jag firade hennes första lunch som anställd skolkurator, med ett restaurangbesök och jag hade inte lust att vara förnuftig. Annars har jag varit duktig och skippat alla sötsaker.

Dessutom tog jag mig en kort joggingtur om 3 kilometer efter jobbet. Att ge mig ut och träna kvällstid har aldrig varit ett bekymmer för mig. Den disciplinen har jag. Tack och lov!

Igår tog jag fram mina vinterträningskläder. Det var då jag kom ihåg hur mycket jag har tränat i snöslask, regn och kyla. Nästan nostalgisk plockade jag med kläderna och insåg, att jag måste börja springa regelbundet igen. Strunt samma i tider, sträckor och krav! Jag vill springa för att känna mig stark i benen, för att det är bra träning och för att jag faktiskt kan springa, utan att bli skadad eller känna smärta. Gud vet hur länge kroppen hänger med på det jag vill? För övrigt vet jag ju inte vad jag kommer råka ut för i framtiden. Det kan vara bra att ha så bra utgångsläge som möjligt. En sak är säker, för varje dag åldras jag oavsett vad jag tycker om det.

Två pass löpning vill jag få till per vecka! En bra start tänker jag.

Att träna för känslan

Nu har jag jobbat i fyra dagar. trots att jag inte har arbetat hela dagar, utan slutat tidigare, är jag trött när jag kommer hem. Idag var jag sugen på att göra något efter jobbet, men kom mig inte för.

Jag borde ha tagit en promenad, men ville inte gå själv. Springa kan jag inte, eftersom jag fortfarande inte är riktigt frisk. Men det viktigaste för mig nu, är att hitta tillbaka till träningsglädjen. Att känna doften av skog, att njuta av att bara vara, när jag springer.

Hur lång tid tar det innan jag hittar känslan igen? Jag vill njuta av naturen och strunta i allt vad tid och sträckor heter! Då tror jag att jag kommer må mycket bättre igen.

Isen är bruten

Äntligen har jag provat att springa igen. Ja, springa och springa förresten, det var mer ett långsamt lufsande. Visst var det flåsigt. Så flåsigt att munnen blev snustorr. Dessutom svettades jag kopiöst.  Jag höll på i tjugo minuter, stannade och fotograferade tågrälsen jag tog mig fram på. Sen fortsatte jag i tio minuter till. Trettio minuters jogg och jag gick hem på darriga ben, nöjd över att ha brutit "springdvalan".

Jag var trött, men inte så jag behövde sova eller vila. Nu får jag bygga upp mig långsamt och låta bli att tänka på kilometertider, utan bara få in rutinerna igen.

Under turen testade jag mina nya hörlurar jag fått i födelsedagspresent. Det var fantastiskt bra ljud i dem. Den här gången lyssnade jag på ett av Sara Rönnes podavsnitt, om att springa långt.

Att våga prova

I morgon  har jag bestämt mig för att prova en kort springtur. Rädslan för att orken ska tryta, får inte hindra mig. Nyfikenheten övervinner rädslan, jag vill veta hur det känns.

I morgon är en ny dag och jag ska utmana mig själv. Det kommer säkert bli tufft, men jag tar ett steg i taget. Inga krav, varken på tid eller längd, bara en lugn jogg för att känna efter.

När formen är så långt borta

Som tur är, har jag ingen fungerande personvåg hemma, så jag har inte svart på vitt hur mycket jag har ökat i vikt. Ökat har jag i alla fall och det rejält. Knappt några byxor sitter som de ska. Jag avskyr den känslan och vet att jag måste ta tag i det.

Det känns som det var evigheter sedan jag sprang backinervaller. Evigheter sedan jag var i form, kände mig stark och motiverad att träna.

Nu måste jag ta tag i det och komma in i goda vanor.

Träningsvärken from hell

Det känns som det var evigheter sedan jag hade en sådan träningsvärk. Den sitter inte överallt, utan bara i vaderna. Så himla otippat! Antar att det är krampkänningarna jag hade igår, som påverkar en del. Naturligtvis är jag inte riktigt i form för 13 kilometer, vilket bidrar. Antar att det kräver lite mer att jogga i 97 minuter än i 24-25, som varit det jag mäktat med tidigare i maj månad.

 

Lite fascinerad är jag över att kroppen pallade 13 kilometer, bara sådär. Tänk, förra våren och hösten kämpade jag med onda benhinnor! Nu är det andningen. Tur att inte båda svårigheterna uppträdde samtidigt, alltid något att vara tacksam över!  Jag är oerhört tacksam över att mina knän håller (hittills i alla fall), peppar, peppar! I den här åldern, är man tacksam för allt på kroppen, som fortfarande fungerar ok. Nedbrytningsprocessen har trots allt pågått i många år redan.

 

Träning är ett ypperligt sätt att bromsa åldrandet, förebygga fallolyckor och framförallt för att må bra! Även om träningsvärken från helvetet, i en kort period, kan upplevas som drastiskt åldrande och rörelsebegränsande. Det går över!

Bilden är tagen på Fuerteventura i februari i år. Lycka! 

Härlig känsla att kunna stå på huvudet!

Lustigt det där, jag tycker jag sträcker så fint på benen....

När planen inte håller

Intervaller skulle jag ha sprungit idag, men det var bara att lägga ner. Huvudvärk och trötthet från hell gjorde att jag kapitulerade och sov en stund istället. Det är bara att inse att jag är helt slutkörd, efter en tuff vecka. Det handlar inte så mycket om att det varit späckat schema, som den känslomässiga stressen. I eftermiddags var jag på handledning och när jag ventilerade mina dilemman och fick nya strategier, släppte spänningen och huvudvärken kom som ett brev på posten.

 

Det är färre än 100 dagar kvar till Midnattsloppet och jag är lite stressad över min brist på utveckling. Jag vet att jag måste börja köra intervaller, annars blir jag inte snabbare. Men det har blivit klent med springturer under de senaste veckorna. Bara jag mår bättre, ska jag ta tag i träningen igen! Jag hoppas jag orkar med ett långpass i helgen och ett intervallpass till veckan.

Trött, men försöker ser pigg ut

Att det ska vara så svårt att hålla kameran rakt...

Att kämpa när kroppen inte levererar

Åsa och jag sprang ikväll. Först joggade jag en kilometer till hennes jobb. Sen sprang vi fem kilometer och från tredje kilometern började det bli riktigt motigt. Sista kilometern var vidrig, fullkomligt vidrig! Snittempo 6:30min/km. Det är svårt att tro att jag för två veckor sen sprang i 6 min/km. Ja, det känns nästan surrealistiskt att jag har känt mig stark när jag har sprungit. Frisk och stark, kände jag mig den lördagen den 14/3, när jag sprang en mil, med Sara på cykel som sällskap.

Jag förstår inte vad det är som gör att det känns och går trögt nu. Min kollega tror att det kan vara vårallergi, som gör att jag syresätter mig dåligt och därmed orkar sämre. För säkerhets skull, har jag ökat användandet på Pulmicorten (till dosen jag egentligen ska ta).  I vilket fall som helst, är det en läskig känsla när det liksom "surrar i benen" och de känns svaga, kraftlösa, ur spel.

I kontrast till den känslan är min oerhörda pigghet på jobbet. Jag är pigg, alert, glad som en lärka så mina kollegor närmast blir provocerade. Därför vill jag inte tro att det är något allvarligt fel på mig.

Bilderna är tagna i februari på Fuerteventura.