Livet vid 50: Att hantera separationer

Häromdagen lyssnade jag på podden "Kropp och själ i P1". Ämnet hette "En harmonisk skilsmässa". Mycket av det som togs upp fick mig att fundera. Även om jag endast har varit gift en gång, med min nuvarande man, har jag haft förhållanden, som tagit slut och jag har tidigare levt tillsammans med två andra män. Förutom att uppbrott har skett i olika parförhållanden, har jag även varit med om att vänskapsförhållanden tagit slut.

När jag lyssnade på podden insåg jag, att jag har varit usel på separationer och uppbrott. Länge utgick jag från ett ordspråk, som jag nu inte kan minnas exakt, men andemeningen var "välj dina vänner med omsorg, byt ut dem långsamt" . Alltså, när jag har upplevt att den här vännen är nog inget för mig, har jag långsamt, långsamt hört av mig alltmer sällan, för att till slut inte höra av mig alls. Vad sägs om det sättet att avsluta en relation? Uselt!

Ibland upplever jag att en vänskapsrelation kan vara starkare än en parrelation. Särskilt som tonåring, när ens bästa vän i princip vet allt väsentligt om en själv. Uppbrott i den åldern måste kännas riktigt tufft. Men hur ska en tonåring veta hur man kan avsluta en vänskapsrelation? Det är ju inte som att jag själv som förälder, någonsin har pratat med mina barn om det. Jag är övertygad om att barn och ungdomar skulle må så mycket bättre, om de fick veta olika strategier för hur man kan avsluta en relation, oavsett om det är en vän eller en partner.

Som barn eller ungdom, kan man få hjälp av en utomstående. Den utomstående måste vara neutral. Det fungerar inte att det är den enas kompis, syskon eller förälder. I skolan finns det flera som kan agera neutrala: klassföreståndare, lärare, skolsköterska, kurator, specialpedagog eller Studie- och yrkesvägledare är några exempel. Har man möjlighet kan man sitta på en avskild, lugn plats där man inte riskerar att bli avbruten eller störd.

Den neutrala, utomstående personen kan först "intervjua" varje part om dens upplevelse av situationen. Kanske känner sig den ena bortvald, kanske känner sig den andra inte längre intresserad av att ha ett utbyte. När den utomstående har fått klart för sig vad var och en upplever, kan man träffas alla tre. Den utomstående får agera samtalsledare och be den ena personen berätta hur den upplever situationen. Om den personen inte klarar det, glömmer något eller kommer av sig, hjälper den utomstående till. Därefter får den andre personen berätta sin upplevelse. Som neutral, utomstående kan man därefter normalisera, genom att berätta att det här är en naturlig process, att vi alla utvecklas och förändras. Det vi tyckte var toppen en dag, känns mindre intressant efter en tid och det är livets gång. Men det är bra om man kan göra ett gott avslut, så att inte människor såras i onödan.

Ingen vill vara elak och det är många gånger därför, man beter sig klumpigt. Man ignorerar, man säger att man inte har tid, att man har annat för sig, man hör av sig alltmer sällan. Allt detta är strategier man utför, för att den andre ska förstå, utan att man behöver vara "elak" och säga något. Faktum är, att många människor blir så mycket mer ledsna och förtvivlade, när man inte berättar som det är. Man behöver inte säga allt, men man kan säga det viktigaste, så att den andre lättare kan gå vidare i livet. För det värsta som kan hända är, att den andre personen får fantasier om, att hon/han har gjort något fel, att hon/han inte duger som kompis. Mycket kraft kan gå åt till dessa tankar och grubblerier och det kan sätta djupa spår.

Skolan är en naturlig arena för diskussioner om relationer och hur man bryter upp, tycker jag. Psykologi borde det undervisas i även i grundskolan, framförallt på högstadiet. Alla elever är dessutom ivriga att få veta mer om hur de själva fungerar, så de tycker det är ett intressant ämne. Så mer psykologi till folket och vi får färre människor som mår dåligt!