I våras gick jag i väggen med löpningen. Från och med mars månad fram till juni, försämrades mina kilometertider. Andningen fungerade inte och jag trodde det var astman som påverkade. När jag bara blev sämre och astmamedicinerna inte fungerade, sökte jag läkarhjälp. Snart kunde jag avskriva lungcancer, lungproppar och även astma som roten till besvären. Nej, istället var det stress. STRESS!
Hur kunde jag missa det? Varför körde jag på med tre löppass per vecka, oavsett hur tung och trög kroppen kändes? Så dumt! Ja, det är lätt att vara efterklok.
Sedan dess har jag provat och sprungit en mil och det gick bra, men var idiotiskt gjort och en alltför tuff start efter uppehållet. Dessutom kände jag mig stressad i flera dagar efteråt. Det var som om kroppen blev tvingad att springa, som om jag var på flykt. Så ingen mer löpning efter det, istället har jag styrketränat, promenerat och bidat min tid. Styrketräning i all ära, men jag gillar mer att springa. Luften, ljuset (om det är dagtid eller den årstiden) och enkelheten, att bara sticka iväg, när man känner för det.
Nu vill jag prova att springa igen. Om bara den där dumma förkylningen kan släppa! Tills den gör det, får jag lägga upp en plan för hur jag ska börja. Eftersom jag har svårt att komma igång med löpning, när jag börjat gå, tänker jag inte varva spring med gång. Nej, istället börjar jag med en tre kilometersrunda, har jag tänkt. Det får bli två löppass per vecka till att börja med. Tre till fem kilometer långa turer i början och sen får jag långsamt trappa upp. Det får bli min plan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar