Gud vad skönt att det är fredag! Kanske får jag lite mer sömn under helgen. Mina vallningar har eskalerat i januari och nu är jag på gränsen till desperat. Det måste vända snart! Jag har nu lärt mig mönstret: först smyger de sig på, jag blir lite varmare några gånger per dag. Därefter ökar besvären i långsam takt: jag blir varmare och varmare och de håller i längre och längre stunder. Till slut når jag toppen och då är jag på gränsen. På gränsen att kontakta vårdcentralen och be om vilka piller som helst, bara jag får sova om nätterna.
Men jag vill ju inte ta hormoner. Jag är rädd . Rädslan är större än min desperata längtan efter ostörd nattsömn. Jag vill inte ens äta något preparat från hälsokost. Måhända att det är en orimligt stor rädsla. Den finns där och jag har accepterat att det är så. Kanske uthärdar jag störd nattsömn såpass bra, för att det är mitt eget val. Mina kompisar har gjort andra val och därför vet jag att man kan vara helt besvärsfri.
Snart vänder det säkert och fram till dess försöker jag slappna av, när de kommer. Försöker att se det som att min kropp ska göra sig av med vissa hormoner. Äggstockarna ska skrumpna bort och mjölkkörtlarna i brösten ska också skrumpna bort. Det är ju inte konstigt att hormonerna rusar runt i kroppen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar