Att vara femtio plus

Alla åldras och det gör man gradvis. Själv märkte jag det rent konkret, först och främst för fem år sedan, när jag började få vallningar. Helt plötsligt blev jag varm, en värmekänsla som spred sig från huvudet och ner i kroppen. Under de första åren googlade jag mycket på vallningar och vad man själv kunde göra för att lindra. Motion, viktnedgång och minskat intag av kolhydrater, kaffe och alkohol, var några tips. Jag försökte och gick ner i vikt och tyckte att det hjälpte. Minskat intag av kolhydrater har också hjälpt. Men så gick jag upp i vikt igen och inte orkade jag låta bli kolhydraterna. Numera får jag vara glad om jag klarar att hålla mig från sötsaker. Sedan jag började med hormontabletter (Indivina) i februari, har jag sluppit vallningar, torra ögon och retligt humör. Att humöret blev så mycket bättre, berodde på att jag plötsligt kunde sova hela nätterna. Mitt humör blev så glatt att jag blev smått påfrestande för min omgivning. Sömnen är otroligt viktig för mig och det är något som jag har märkt ju äldre jag har blivit. När sömnen krånglar är det inte roligt alls!

Ja ett annat säkert ålderstecken, är just vikten, att den är så himla svår att rubba. Nej, nu blev det fel, eftersom att rubba den uppåt är alltid enkelt, men nedåt är en himla pärs! Jag antar att det är den minskade ämnesomsättningen, som blir när man är äldre, som hjälper till att försvåra (förutom mitt sötsaksintag och att jag inte kan springa just nu).  Förr i tiden kunde jag bestämma mig  i början av veckan, att gå ner två kilo till helgen och så blev det. När jag gnäller om min övervikt,  för yngre kollegor, får jag höra att de skulle vara överlyckliga om de såg ut som jag, när de är på sitt femtioandra år. Då blir jag sur och tänker att de skulle de inte alls vara och varför ska jag vara mer nöjd, bara för att jag råkar vara på mitt femtioandra år?

 

Balansen har försämrats, har jag märkt. Under mina ungdomsår, dansade jag klassisk balett och var otroligt säker på att stå på ett ben, göra piruetter. Nu får jag kämpa för det, men jag märker att jag kan träna upp det snabbt (än så länge). Stelare är jag också. När jag har suttit länge i fåtöljen på kvällen, är jag otroligt stel, när jag reser mig. Men det går ju också att träna upp. Om jag yogade lite oftare, skulle jag få både bättre balans och bli mjukare i kroppen.

 

Senaste dagarna har jag noterat att jag har fått sämre syn, men inte på nära håll, som andra femtioplusare får, utan på långt håll. Jag har linser med styrkan minus 6,5 och inser att jag måste gå iväg och göra ny synundersökning då jag förmodligen behöver ännu starkare linser. Suck! Det är säkert också ett ålderstecken.

 

Stresskänslig har jag också blivit alltmer. Jag tror det är åldern som har gjort mig mer och mer stresskänslig. Förr kunde jag njuta av att stressa på jobbet (låter inte klokt). När någon sa att den kände sig stressig, kunde jag känna att jag kunde "snäppa upp" tempot lite till och njuta av känslan, att bara kunna öka takten. Nu kan jag göra det kortare perioder, men om jag gör det under en längre period, får jag fysiska symptom som ett brev på posten. Jag har haft migrän, yrsel och nu senast, flåsade jag och orkade till slut inte med en enda fysisk aktivitet. Kanske hade det sett annorlunda ut, om jag hade haft ett mindre stressigt arbete? Faktum är, att omgivningen har svårt att inse att jag åldras och kanske inte orkar med samma tempo längre. De förväntar sig att jag ska leverera och det gör jag ju själv också. För att bryta den här trenden, skulle jag behöva byta arbetsplats och arbetskamrater. Det är något jag har funderat allt oftare på.

Sammantaget tycker jag i alla fall att det inte är någon större skillnad att snart vara 52 mot när jag var 32. Men mitt minne kan vara grumlat förstås, och i så fall är det väl en välgärning. Inombords känner jag mig likadan. Det är väl en sanning med modifikation, eftersom jag har en bättre självkänsla nu och kan bättre stå på mig själv. Jaget är något som förändras kontinuerligt och det är ännu svårare att läsa av. Men med hjälp av dagboksanteckningar och nära vänner, har jag insett att mitt inre jag, har blivit så mycket bättre med åren.





Bild från i somras, när vi gjorde en båttur med Pär och Helén.