Igår morse sprang jag en mil på 67 minuter. Kroppen kändes inte alls ok innan. Det kändes som om jag hade en förkylning på gång. Trots det gav jag mig iväg. Efter fem kilometer, kunde jag öka farten gradvis och sista kilometern blev den snabbaste med snittempot 6:12.
Min äldsta dotter Sara höll mig i sällskap på cykel. Det var väldigt trevligt med sällskap och tack vare det gick det lättare. Som vanligt blev jag euforisk efter passet och det höll i sig hela dagen. Underbar lyckokänsla som jag unnar alla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar