Backintervaller - check!

Min kollega Åsa ville att vi skulle springa backintervaller tillsammans. För det mesta säger jag ja, till det folk vill dra med mig på. Det gör ju att jag vågar tänja lite på gränserna, för vad jag orkar och vågar göra. Jag värmde upp en kort (väldigt kort stund) och mötte Åsa som varit duktig och värmt upp en längre stund. Så tog vi oss ann backen med stort B. Sex gånger sprang vi upp. Hon med lätta steg och närmast ljudlös andning. Jag kom ständigt bakom henne och lät som en överviktig, astmatisk sankt bernhardshund. Efter åt säger Åsa glatt "nu kör vi det här tillsammans en gång i veckan" och jag nickade flåsande och började genast fundera på vilka skäl jag kan ta till för att slippa, ha, ha.