Idag hade jag planerat att köra backintervaller. Istället valde jag en backig runda. I vanliga fall väljer jag så flacka rundor jag bara kan. Backar är inte min grej och när jag springer backintervaller, går jag alltid nedför.
Men idag blev det istället integrerade backar i rundan (det lät väl fint!). Min plan blev att jaga på rejält i de fyra backar rundan innehåller, men utan att tappa fart.
Det slutade med att jag fick personligt rekord på 5 kilometer med tiden 30:53 (6:10 i snittempo). Den sista kilometern var snabbast om 5:44. Så nu går jag här i min lilla bubbla och är sjukt självbelåten. Det går att utvecklas, även om man börjar träna löpning först i 50-års åldern. Jag glömmer aldrig hur kämpiga de första löppassen var, hur jag flåsade värre än en gammal hund, hur jag tyckte alla stirrade på mig och hur kräkfärdig jag alltid blev efter varje tur. Men med envishet, mörkerlöpning (för då ser ju ingen...) och med hjälp av träningskompisar (det var ju mitt mål, att få någon att springa med), fixade jag det. Nu springer jag oftare per vecka, än mina kompisar. Det säger en hel del om hur biten jag är!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar