torsdag 27 augusti 2015

Att vara anhörig vid utmattningssyndrom, del två

Jag har tidigare berört hur det kan vara att vara anhörig vid utmattningssyndrom. Det är tufft att vara drabbad och det är tufft att vara anhörig.

En svårighet som kan uppstå är det här med rutiner. När den drabbade är sjukskriven och går ensam hemma om dagarna, är det svårt att få struktur på tillvaron. Ofta sover de drabbade mycket. Det är kroppens sätt att återhämta sig, men kan upplevas enormt frustrerande för anhöriga. Det kan vara svårt att för den drabbade att följa familjens mat- och sovtider. Den drabbade sover och äter när det passar hen, vilket många gånger kan vara på helt andra tider. En del äter med god aptit, andra äter otroligt lite.

För många drabbade kan vardagliga uppgifter (som kan tyckas löjligt enkla för den anhöriga), såsom rasta hunden, diska, duscha vara uppgifter som känns oerhört motiga. Efter en uppgift kan den drabbade behöva lägga sig och vila/sova.

Att få besök av vänner, kan upplevas som en riktig mardröm. I värsta fall håller den drabbade masken och uppträder ungefär som vanligt. Efter besöket är den drabbade helt slut och behöver lång tid för återhämtning. Allra värst är det när många kommer på besök. Ju fler besökare, desto mer pratar man i munnen på varandra och det blir arbetsamt för den drabbade att koncentrera sig på samtalet. Ljudvolymen brukar också bli högre när det är fler besökare. Många drabbade är mycket ljudkänsliga och kan vara känsliga för mycket ljud resten av livet.

Som anhörig måste man acceptera sjukdomen och vara lyhörd och följsam. Den anhöriga måste stötta den drabbade och gärna förutse när situationer/händelser inte kommer vara bra för den drabbade. Många drabbade vill vara som vanligt och har själva svårt att acceptera sina begränsningar och om man då på ett diskret sätt kan hjälpa till att undvika situationer som "sliter" på den drabbade, underlättar det.

Det är viktigt att den anhöriga inte "dras ner" med den drabbade, utan med gott samvete genomför egna aktiviteter som ger kraft och glädje. För att orka utgöra ett stöd för den drabbade, måste man som anhörig hämta kraft.

Kom ihåg att det finns hopp!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar