Många i min närhet har varit eller är drabbade av utmattningssyndrom. Därför blir min högst personliga slutsats, att det är mer vanligt än vi tror. Tyvärr pratar vi så lite om psykisk ohälsa. Vi kan säga sådär förbigående att nu är hen sjukskriven och det kommer nog ta tid innan hen är tillbaka. Sen är det stopp på den diskussionen.
Alla jag känner som blivit sjukskrivna har det gemensamt, att de blivit sämre till att börja med. När de väl har släppt taget, slutat att "bita ihop" och går hemma blir de oerhört mycket sämre. Det är som om kroppen inte förstår att den inte längre behöver vara stressad, utan fortsätter att "speeda på". Ju längre kroppens signaler har ignorerats, ju längre tid tar det innan den här fasen är över.
Tänk dig att inte längre kunna köra bil, att inte kunna titta på tv, att inte kunna läsa, att inte kunna promenera, att inte kunna laga mat eller städa. Tänk dig att när du försöker göra det, får du sådana yrselattacker, att du är rädd att ramla omkull. Tänk dig att du har varit sjukskriven i ett par månader, utan att du upplever att du blir bättre. Vilken enorm frustration, rädsla och hopplöshet det skapar.
En anhörig som inte känner till något om utmattningssyndrom och som i värsta fall, inte tror på diagnosen, blir en besvärlig anhörig. En anhörig som hela tiden pressar på hen att försöka ta sig samman. Påfrestningen i ett förhållande är stor nog när man har kunskaper om diagnosen. Att vara anhörig är svårt. Det är svårt att vara tillräckligt förstående, att sätta förhållandet på paus på obestämd tid. Ovissheten är tärande, för båda parter.
Efter den djupa dalen, går kurvan långsamt upp, för den drabbade. Det har jag sett hos alla drabbade. Korta målsättningar behöver sättas, anpassade för just hen. Det krävs arbete för att ta sig upp: fysisk aktivitet (som är rimlig) och avslappningsövningar (helst två tillfällen per dag). Kroppen har varit så spänd under lång tid, att den till och med kan vara spänd under sömnen. Just nu försöker jag övertyga en vän, att genomföra avslappningsövningar varje dag. Det finns hur många som helst att välja mellan på Youtube. Min favorit heter "Din magiska trädgård".
Jag önskar att det fanns anhörigstöd till drabbade. Ju mer kunskap vi får, desto bättre blir det. Dessutom skulle de anhöriga (om de fick träffas en gång per vecka i grupp) kunna bekräfta varandra och ge tips. När den anhöriga förstår, känner att den kan ge stöd till den drabbade (istället för att i värsta fall tabba sig) kommer den drabbade uppleva lättnad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar