Besvikelser

Jag blir besviken på människor som är falska. Mer än en gång har jag upptäckt att vissa människor spelar att har en omtanke, att de bryr sig. Men när det kommer till kritan, bryr de sig inte ett smack. Det är som om de beter sig vänligt, för att andra människor ska se och tycka att de är omtänksamma. Det blir som en "win win" situation för dem. De beter sig vänligt (förstås på ett synligt sätt) så att andra människor ser och kan ge dem positiv feedback på att de är omtänksamma, samtidigt som den som de varit vänlig mot (jag), sväljer det med hull och hår. Nu för tiden kan man ju dessutom lägga upp dessa omtänksamheter på sociala medier och få ännu mer cred.

Man kan ju tycka att jag som är 50 plus, borde begripa, när det där omtänksamma inte är genuint. Men det är först när vänskapen har prövats, som jag har begripit. Då har jag känt mig lurad och otroligt dum. Besviken är jag också. Tack och lov att jag har nära vänner i mitt liv, som verkligen är genuina!

Katta (en av mina genuina vänner) och jag

Här är min äldsta vän Kinna, som också är genuin

Liten joggingtur - check!

Vet inte varför, men jag bestämde mig bara att "nu ska jag ut på en tur!". Så fåtöljen fick vänta lite, för en gång skull. Det var ännu ljust ute när jag gav mig iväg klockan 18, men mörknade allt mer ju längre tid det gick. Jag var glad att jag hade mina reflexer på mig om benen. På en del ställen var det barmark (väldigt få fläckar) och på andra var det isigt eller slaskigt. Förvånansvärt många var ute och promenerade och några få sprang. Själv joggade jag oerhört långsamt. Halva sträckan gick tungt, innan det lossnade lite. Jag misstänker att det började släppa efter två kilometer ungefär. Mest kändes benen tunga, men det är klart att flåset var dåligt också. Eftersom jag inte vill stressa upp mig själv, hade jag ingen klocka på mig idag. Så jag vet inte hur långt eller hur långsamt jag sprang. Men jag vet att jag joggade i knappt 40 minuter och gissar att det blev knappt 5 kilometer. Sen gick jag en bit, joggade igen, gick en bit, joggade igen för att gå den sista biten (det var uppförsbackar mot slutet).

Nu är jag glad över att jag fick frisk luft, lite dagsljus och att hjärtat och benen fick jobba lite.

Hur svårt kan det vara?

Trettio minuters aktivitet per dag är ju försvinnande, ja närmast löjligt lite. Så lite att det borde vara otroligt lätt att genomföra. Så lätt är det dock inte. I varje fall inte för mig, som är inne i en riktig slö period just nu. Jag som varit så aktiv, är plötsligt omotiverad och som fastvuxen i fåtöljen.

Idag fick jag i alla fall till 30 minuters promenad i dagsljus, genom att ta en rast på jobbet och ge mig ut. Det var slaskigt, grått och tråkigt, men jag njöt av att röra på mig. Just där och då, tänkte jag att, när jag kommer hem, ska jag gå i 30 minuter till. Men när jag kom hem, trött och hungrig, lockade fåtöljen mer. Min man hade köpt gott frasigt bröd och chillisalami. Mums! Jag gjorde snabbt  ordning några mackor och intog dem i fåtöljen (förstås).

Katta och jag har ju pratat en hel del om hur viktigt det är att vara snäll mot sig själv och inte döma sig själv. Andra människor skulle vi aldrig döma lika hårt, som oss själva. Därför tänker jag peppa mig själv genom att vara nöjd med de där 30 minuterna som i alla fall blev av idag. Bättre lite vardagsmotion, än inget alls. Förhoppningsvis är det en början på en aktivare period.

Första söndagen i mars månad

Helgen har varit vilsam. Sofie, Katta och jag fikade på stan igår förmiddag. Jag letade förgäves efter lämpliga inneskor att ha på jobbet. Till slut åkte Katta och jag till Örebro. Tyvärr blev det samma usla resultat även där: inga skor funna. Istället hittade jag tre bastoppar och ett par billiga örhängen. Nöjda och glada åkte vi hem igen.

Det som bara skulle har blivit en fika, blev en hel förmiddag med prat och shopping. Så himla avkopplande! Vi pratade mycket om hur viktigt det är att acceptera hur man ser ut och göra det bästa av det vi har. Nummer två vi pratade mycket om, är att vi båda strävar efter att stressa minimalt. Livet är för dyrbart att stressas bort. Vi måste båda jobba på att vara mer "här och nu" och sluta stressa upp oss över faktorer vi inte kan påverka och försöka låta bli att smittas av stress. På många sätt är vi väldigt lika. Vi tycker båda det är skönt att vi kan vara öppna mot varandra. Det är skönt med vänner man kan lita på!

Jag har försökt att äta bra i helgen, för att boosta immunförsvaret. Det innebär att jag har ätit mycket frukt (bananer och grapefrukt) och grönt. Min snälla man lagar maten 99 gånger av 100. Själv har jag tvättat, städat och torkat ur kylskåpet  (så trist uppgift men välbehövligt). Lite vårkänslor har jag försökt att skapa (trots evigt snöande) genom att köpa snödroppar och påskliljor i kruka.

Sovit otroligt mycket har jag också gjort. I natt sov jag nästan 10 timmar och det är otroligt lång tid för att vara mig. Förmodligen behöver jag mycket sömn just nu, för att återhämta mig, bli frisk och stark igen. Nu ska jag läsa lite i min bok, innan jag kikar på "Så ska det låta" som är ett av mina favoritprogram på tv.

Dagens lunch: kalvfärsbiffar, ugnsbakad sötpotatis, rödbetor, tomater, broccoli och grön sparris. Till det tzatziki.

Minipåskliljor

Snödroppar, som jag tänker prova att sätta ut till våren, för att se om de möjligen kommer nästa vårvinter igen

Lycka och energi

Fyra dagar på ett nytt jobb och jag är både trött, glad och fylld av energi. Tänk att jag var så rädd att ta steget och byta jobb. Tänk att det har blivit så bra för mig! Nu arbetar jag på en mindre skola med färre elever och lärare, vilket har lett till minskad arbetsbelastning. Trots att det är så många nya rutiner, personer, dataprogram och platser jag ska lära mig, är jag mindre stressad på denna arbetsplats än min förra. När kommer hem från jobbet är jag trött av alla intryck, samtidigt som jag är fylld av energi. Bara den här förbenade förkylningen försvinner, kommer jag bli än piggare och gladare.

När jag åkte hem från jobbet såg jag en manlig löpare, som jag stirrade avundsjukt på. Han hade ett sådant fantastiskt steg. Det såg så himla lätt ut. Sen tänkte jag på mig själv, som inte ens kan promenera i rask takt utan att flåsa som en gammal hund. När ska jag må så bra att jag kan jogga utan att hela andningen brakar ihop? Längtan efter en rejäl springtur blir bara större och större. Jag vill kunna springa långpass; känna vinden, solen i ansiktet och höra fåglarna kvittra samtidigt som energin spritter i kroppen.

Jag ska inte gnälla! Det finns så många människor som verkligen har stora problem med sin hälsa. Mina stressymptom är ju skitsaker! Vardagen fungerar alldeles utmärkt för mig, trots flåsningarna och om jag inte envisades med att försöka springa nu och då, skulle jag inte märka av mina svårigheter. Andra människor har sjukdomar som påverkar deras vardag.

Egentligen är jag väldigt lycklig just nu. Lycklig över att jag trivs på mitt nya jobb, lycklig över att jag har fått en bättre livskvalitet med minskad stress och mer energi på min fritid.

 

Åldersrelaterade förändringar

Den 21/3 ska jag till tandläkaren och det oroar mig. Förutom att jag tycker det är oerhört obehagligt att gå till tandläkaren, är jag och min mun inte överens för tillfället. Dels spökar den där hörntanden fortfarande, dels känns inte miljön i min mun som vanligt. Den enda förklaring till förändringen i munnen, är (enligt mig) åldrandet. Helt plötsligt kändes det inte längre som vanligt i munnen. Fast jag har svårt att förklara vad skillnaden är, bara att det är skillnad. Först trodde jag att jag var torr i munnen, men det tyckte inte tandläkaren vid förra besöket. Jag antar att det är salivens sammansättning som har förändrats, så det blir annan miljö i munnen.

Ögonen känns inte heller som tidigare, utan är torra och blir därmed irriterade. Vissa stunder skulle jag kunna klia ihjäl ögonen. Men jag har köpt ögondroppar som hjälper till att fukta ögonen. De hjälper faktiskt bra. Tyvärr är även huden torr som fnöske. Jag smörjer in hela kroppen med HTH varje morgon efter duschen. Om jag inte gör det, börjar det klia och eksemen är ett faktum.

Det är knappt så jag vågar säga det, men vallningarna har faktiskt varit obefintliga på senaste tiden. Så skönt! Men jag kan inte räkna med att de är borta för gott, eftersom de tidigare har kommit och gått i skov. Det är bara att hoppas på det bästa.

Tisdagsbabbel

Ja, jag är fortfarande krasslig. En snabb promenad till optikern har jag genomfört  med mycket vånda och frusenhet. Promenaden var en ren plåga och jag förbannade mitt eget påhitt. Varför tog jag inte bilen istället? Med kontaktlinser i högsta hugg svischade jag snabbt hem utan att få upp kroppstemperaturen det minsta. Väl hemma slog jag mig snabbt ner i fåtöljen med två filtar omkring mig. Efter två timmars huttrande, tröttnade jag och tog en Alvedon. Långsamt steg värmen i kroppen och jag insåg att jag nog hade haft feber och därför frusit.

Snart ska jag lägga mig i sängen och läsa.  Den här veckan har jag börjat på mitt nya jobb och alla nya intryck gör mig yr av trötthet. Ingen information har jag fått, utan allt (och då menar jag ALLT) har jag själv fått ta reda på. Än så länge har jag greppat det primära såsom kaffe- och diskrutiner och var jag slänger skräp. Så mycket har jag lärt mig genom åren, att folk retar sig på dem som inte följer köksreglerna.

Lite konstigt är det att det inte finns några informationsblad för nyanställda. Fast typisk kommunal verksamhet. Privat sektor är så mycket bättre på detta! Tur i alla fall, att jag har många års erfarenhet bakom mig och inte är nyexaminerad specialpedagog.