Att springa med kippande andning...

Äntligen har jag fått in lite Trx-träning! Axlar, armar, rygg och mage fick sig en omgång. Därefter småjoggade jag till spåret där Ida mötte upp. Vi började jogga, men farten höjdes successivt (av någon underlig anledning) och snart sprang benen och min kippande andning startade. Herregud vad hemskt det är! Det känns som att springa intervaller, med den skillnaden, att jag aldrig joggar eller stannar emellan. Inte blev kippandet mindre i motvinden. Så många gånger kom tankarna på att ge upp. Men Ida peppade "gud vad duktig du är" och jag kippade och kippade (undrar om jag är blålila i ansiktet?). Rundan om drygt två kilometer klarades av utan gåstopp den här gången(seger i sig).  Därefter gick vi ett varv. Efter en kilometers gång, kände jag mig "normal" igen och kunde rappa på stegen lite.  Sammanlagt blev det en timmes träning. Nu är jag trött, nöjd och glad =)

Joggingrunda avklarad

Nej, kvällen blev inte som jag hade tänkt mig! Slutade inte jobba förrän 17:30. Eftersom det var mulet ute och redan på väg att skymma, skyndade jag mig att byta om och gav mig iväg på min tur om 3km. Det gick bra och framförallt gick det i min fart. Turen tog 21 minuter och det är helt ok, tycker jag. Herregud, jag är ju nybörjare på det här!  Men när jag kom hem kunde jag inte förmå mig att köra Trx-övningar. Istället kastade jag mig över maten, som min snälla man fixat och sen blev det strech. Nu är jag nöjd att jag i alla fall tog en runda, trots hunger och trötthet.
För övrigt saknar jag min mobil som är inskickad på reparation. Appen Endomondo fungerar inte i min jobbmobil, vilket är himla trist. Suck! Teknik som inte fungerar är det värsta jag vet. 

Att känna sig stark

Det här med att jogga tre gånger per vecka, har väl gått någorlunda för mig. Men bål- och benträning har det varit sämre med. Nu ska jag ta mig i kragen och köra två pass per vecka med Trx:n hemma. Mitt gymkort går ut den här månaden och jag tänker inte förnya det förrän i höst. Jag som inte har klarat att träna på egen hand, ska göra det i vår och sommar. Det kommer gå bra, nu när jag har träningskamrater att få draghjälp av.

Varför träna styrka? Förutom att det ska vara bra när man är äldre, gillar jag att vara stark. Känslan när snöskottning, handgrävning, skräpkastning eller dylikt går lätt, är underbar. Känslan när jag klarar att göra flera Burpees och armhävningar är så himla peppande. Den vill jag inte tappa, för att jag väljer att fokusera på jogging just nu. 

Så i morgon blir det till att plocka fram Trx:n och köra lite styrka innan joggingturen.

Kort tur med betoning på fart...

I morse fick jag ett sms av Ida där hon frågade om jag skulle hänga på och springa (inte jogga) en kort tur. Naturligtvis nappade jag på det erbjudandet och klockan nio möttes vi på spåret och där började mitt livs hemskaste två kilometerstur. Jag tänkte "hur svårt kan det vara att springa två km?" Jävligt svårt, kan jag säga! Ida sprang med lätta steg och pratade glatt under tiden, helt oberörd. När vi kommit halvvägs undrade jag om jag skulle kunna svimma av syrebrist. Det kändes som jag fick kippa efter luft hela tiden. Benen var pigga, men andningen (läs konditionen) var helt kass.  "Försök att andas med magen" instruerade Ida bekymrat. Ja, sa jag och tänkte hur fasen ska det gå till när det känns som jag har en stor ballong i brösten som sitter i vägen. När vi hade kommit lite mer än hälften, fick jag erkänna att jag måste gå lite för att hämta andan. När vi hade en tredjedel kvar fick jag gå igen. Spring du före, uppmanade jag Ida och såg för mitt inte öga hur jag skulle kunna jogga i mitt behagliga tempo själv. Nehej, sa Ida och så var det bara för mig att bita ihop och låtsas att jag inte dog invärtes. För jag ville ju inte förstöra för henne. Det var den värsta tur jag någonsin tagit men med all säkerhet den snabbaste turen jag genomlidit. Två kilometer i raketfart, tack för det Ida!

Lördag

Tjugo över sex, tyckte kroppen det var dags att vakna. Blundade hårt, försökte slappna av, men nej, det gick inte. Bara att gå upp och fixa frukost. Konstaterade att jag är snuvig som sjutton, men knät känns helt ok. Tittar ut genom fönstret, upp i skogen och försöker känna lust att jogga, men nej, inget händer. Öppnar fönstret och blåsten får genast ett grepp om fönstret som fladdrar. Nej! Det är nog bra att vila knät en dag till och jag är ju jätte snuvig (även om jag känner mig helt normal för övrigt). Om jag joggar idag, kanske jag blir ännu sjukare och så får jag kanske ont i knät igen.

Suck! Självdisciplinen är usel, konstaterar jag och ägnar mig en stund åt den bärbara datorn, som jag lyckats (oavsiktligt) ställa in skärmen på, så att allt visas i minitypsnitt. Ger upp och försöker skrämma liv i mobilen, som numera tycks ha en egen vilja, sen jag tappade den i golvet. Den gör numera saker på egen hand, såsom att plötsligt ringa upp personen jag sms:ar, eller ta kort när jag försöker avaktivera skärmlåset. Teknik och jag, vi går inte ihop och lägger ifrån mig mobilen, med en filt över, för tänk om den fotar mig nu, där jag sitter blek med stripigt hår och röd näsa. Kan den fota på egen hand, kan den säkert lägga upp kort på sociala medier också. Hm, försöker att tränga bort mina paranoida tankar om att någon har "tagit över" min mobil.

Lika bra att ägna sig åt lite hederlig städning och flytta om alla dukar in till mitt fina skåp jag hittat på loppis. Skönt att det är lördag! Solen skiner, fåglar kvittrar och jag kan göra precis vad jag vill. 

Tufft backpass

Ikväll blev det ett backpass. Hujeda mig vad kämpigt det var! Mitt vänstra knä knorrar och i uppförsbackarna gjorde det skitont. Jag går mycket i trappor nu på jobbet och tror faktiskt det är det jag känner av. Ja, ja nu är backarna gjorda och jag kan pusta ut. Knepigt det där med fokus. Nu när knät gjorde ont, tänkte jag inte på hur dåligt flås jag har. Mitt fokus var hela tiden på knät och jag mixtrade med mitt steg. Allra bäst fungerade det, när jag drog upp knät rejält och landade på hälen. Måste ha sett jättekul ut, när jag kommer joggandes med höga knän i uppförsbacke. Det där vad folk ska tänka och tycka, bryr jag mig allt mindre om och det är himla befriande. Alla har varit nybörjare och jag gör mitt bästa, mer kan jag inte göra.

Nu har jag blivit inbjuden till ortens löparliga, vilket innebär att jag kan få sällskap om jag vill. Fast de löper/springer och jag joggar, så det dröjer nog innan jag har självförtroende nog att haka på...

Japp, nu är veckans första joggingtur avklarad!

Idag hade jag tur och kunde sluta tidigare för att hinna med att besöka min pappa, innan jag bytte om och gav mig iväg på en joggingtur. Att skriva om mina joggingturer på bloggen, är mitt sätt att få dem gjorda. Om jag inte skrev om dem här, skulle de aldrig bli av! Fortfarande är det fruktansvärt motigt att jogga, tycker jag. Min strategi är att ha musik i öronen (för att inte bli livrädd när jag hör mig själv flåsa) sen förhandlar jag med mig själv hela tiden: "bara till den kröken, nej men det gick ju bra, nu behöver du bara ta dig till nästa krök" osv tills jag har klarat av en rimlig runda. Första femhundra metrarna var nedförsbacke idag, resten joggade jag på ett grusspår (skonsammare än asfalt).  En gående jag såg på håll kom jag (till min glädje) ikapp och förbi. Sen gick jag uppför de fem hundra metrarna och försökte att tänka på att aktivera rumpan, eftersom det ska vara bra (har jag hört).

När jag kom hem tränade jag lite med bollen. Låg på rygg med fötterna på bollen och rullade den in och ut (10x3) och "låste" bollen mellan fötterna samtidigt som jag höjde och sänkte benen (10x3). Sen kände jag mig lite kräkfärdig och stretchade istället. Nu blir det till att äta keso med skinka och grönsaker.