Kort tur med betoning på fart...

I morse fick jag ett sms av Ida där hon frågade om jag skulle hänga på och springa (inte jogga) en kort tur. Naturligtvis nappade jag på det erbjudandet och klockan nio möttes vi på spåret och där började mitt livs hemskaste två kilometerstur. Jag tänkte "hur svårt kan det vara att springa två km?" Jävligt svårt, kan jag säga! Ida sprang med lätta steg och pratade glatt under tiden, helt oberörd. När vi kommit halvvägs undrade jag om jag skulle kunna svimma av syrebrist. Det kändes som jag fick kippa efter luft hela tiden. Benen var pigga, men andningen (läs konditionen) var helt kass.  "Försök att andas med magen" instruerade Ida bekymrat. Ja, sa jag och tänkte hur fasen ska det gå till när det känns som jag har en stor ballong i brösten som sitter i vägen. När vi hade kommit lite mer än hälften, fick jag erkänna att jag måste gå lite för att hämta andan. När vi hade en tredjedel kvar fick jag gå igen. Spring du före, uppmanade jag Ida och såg för mitt inte öga hur jag skulle kunna jogga i mitt behagliga tempo själv. Nehej, sa Ida och så var det bara för mig att bita ihop och låtsas att jag inte dog invärtes. För jag ville ju inte förstöra för henne. Det var den värsta tur jag någonsin tagit men med all säkerhet den snabbaste turen jag genomlidit. Två kilometer i raketfart, tack för det Ida!