Kvällens pass avklarat!

Det gick trögare med löpningen idag. Nu är jag ganska säker på att det är allergin som spökar. Nåja, fem kilometer blev det i långsamt tempo med några rusher. Därefter körde jag lite styrka hemma. Tio svingar, tio situps, tio knäböj. Tre rundor blev det. Sofie räknade och kontrollerade att jag inte fuskade. Hon såg lite fascinerad ut över min andning (flåsar enormt). Klart att astman inte blir bättre av närkontakt med gräs. Jag ska beställa tid för läkarundersökning. Mina astmamediciner är inte längre effektiva (Bricanyl och Pulmicort).

Rädslan för exponering

Vår och ljusa kvällar gör att jag kan planera min träning på ett annat, effektivare sätt. Två gånger per vecka springer jag kortare turer (ofta cirka 5  kilometer). När jag kommer tillbaka från turerna, ska jag addera lite styrketräning, har jag tänkt. Allra helst vill jag göra det utomhus. Jag har många redskap, såsom bollar, en kettlebell, trx-band, hantlar och gummiband. Förutsättningarna finns till bra styrkepass.

Det finns egentligen bara två hinder: min bekvämlighet/lathet och rädsla för exponering. Latheten är överkomlig, men exponeringsrädslan, den är inte att leka med. Ena grannen har sågat ner ett par träd, så nu har fler grannar insyn. När jag tränar och tror att någon ser/kan se mig, känner jag mig så himla fjantig. Det har varit samma känsla vid löpning. I början ville jag helst springa i regn och mörker, då det var mindre risk att möta någon.

Varför känner jag mig fjantig? Det handlar inte om en osäkerhet gällande tekniken. Jag vet hur jag ska göra och vet att jag har bra teknik. Det handlar heller inte om att jag är rädd att visa mig generellt, eftersom jag kan gräva, kratta, klippa gräs ogenerat.

Nej, jag tror det handlar om vad man brukar göra i en trädgård. Man brukar inte träna och ser man någon göra det, väcker det uppmärksamhet, inbillar jag mig. Det känns jobbigt, men det måste gå att komma över! Ikväll ska jag springa och planerar att styrketräna efteråt. Hm, det blir en upplevelse...

Stresshantering

Jag har några späckade veckor framför mig. Det är typiskt i skolans värld. Blivande sjuor ska det planeras för och lämnande nior ska förberedas för gymnasiet. Det är lätt att bli uppstressad, när arbetstakten är hög och arbetsuppgifterna hopar sig. Så typiskt att bli förkyld mitt i allting också. Som om kroppen vill signalera, bromsa!

 

Stress i jobbet har jag klarat allt sämre, ju äldre jag har blivit. Det behöver inte betyda att åldrandet är orsaken, det kan vara andra faktorer, såsom förändringar i arbetsmiljön, förändrade arbetsuppgifter, större ansvar, mindre inflytande och så vidare. Oavsett orsaker, måste jag ha en hållbar plan.

 

Nummer ett: jag lägger ner ambitionerna på hemmaplan helt. Vardagsrumsgardinerna behöver bytas och alla fönster putsas till exempel, men det får vänta. Bara det allra nödvändigast tas om hand, för att vardagen ska fungera. Kommer någon på besök, får de se att det är befriande rörigt. Jag tror (intalar mig själv) att många tycker bättre om lite rörighet, än det perfekt tillrättalagda. Att visa att det kan vara rörigt, är detsamma som att visa att jag inte är perfekt (det är ju för övrigt ingen).

 

Nummer två: jag går så ofta jag kan till och från jobbet, eftersom det är en aktivitet som är avstressande för mig.

 

Nummer tre: jag tittar på veckoplaneringen, för att få ett hum om hur veckan ser ut. Därefter tittar jag dag för dag, ofta timme för timme. Jag har en förmåga att stressa upp mig, när jag ser framåt, därför försöker jag vara mer "här och nu". Dessutom intalar jag mig att dagen aldrig kommer bli så späckad som det står i kalendern, då möten ställs in av olika orsaker. Idag fick jag till exempel ett inställt möte, som skulle ha varit Örebro. Planerad mötestid och restid som gjorde att jag istället fick en rejäl lucka.

 

Nummer fyra: jag tränar som vanligt de dagar och timmar jag brukar, men om jag är rejält stressad, tränar jag på ett mindre pressande sätt. Jag struntar i prestationer och bara "är" och "gör". Det bästa är att vara utomhus och inte gå på pass i gym, där instruktörer peppar med rop. Det klarar jag inte då!

 

Nummer fem: jag försöker boka in roliga aktiviteter och träffa vänner. Men! Utan krav eller måsten! Vissa vänner förstår bättre än andra, när jag är i behov av lugn och tystnad och det underlättar. Ikväll träffade jag Katta och vi tog en skogspromenad, så skönt avkopplande!

Underbar kväll!

Skuggor av Katta och mig

Äntligen svarar kroppen!

Ikväll fick jag sällskap av Sofie på en tur om fem kilometer. Hon gick och jag joggade med lite rusher. Äntligen kände jag att kroppen svarade, när jag tryckte på! Inga konstiga känningar i benen, inga domningar, utan de trummade på. Visst flåsade jag och nu efteråt, känner jag av astman, men det är inte så illa.

Så skönt att vara på banan igen. Nu gäller det att bygga upp självförtroendet igen.

En kväll på ridskolan

Sofie och jag var och tittade när Steffie red. Hon har hållt på i några år nu och det märks. Det är riktigt kul att se hur hon har utvecklats. Som alltid blir jag sugen på att börja rida igen.

Det här med otrohet och träning

Kanske är mina erfarenheter helt unika, kanske är det någon som känner igen sig. Jag har valt att träna på ett gym, när jag hör arbetskamraterna prata om vilket roligt pass de deltagit i på granngymmet. Jag bestämmer mig för att haka på och testa det passet, eftersom mitt gym inte erbjuder den typen av pass. När jag väl ska gå dit, tar jag en omväg, eftersom jag inte vill, att någon från "mitt" vanliga gym, ska se mig. Väl på det andra gymmet, möts jag av bekanta som förvånat utbrister " åh, har du också börjat här nu". Även om passet är roligt, känner jag mig otrogen mot mitt vanliga gym. Det är väl märkligt!

Dessutom pratas det skit om andra gym. Det egna är bäst, har bäst pass, tränare och mest avspänd stämning. Vissa gym KAN man ju bara inte gå till, eftersom man inte känner sig hemma, då det är för glassigt/sunkigt eller för mycket/lite folk.

Om jag drar paralleller till matbutiker, är jag inte trogen en butik. Jag handlar på Willys, Coop, ICA, Pekås, Netto och var som helst. Oftast storhandlar jag på Willys. Men när jag handlar på ICA, där jag sällan handlar, är det ingen bekant som utbrister "har du också börjat handla här nu?". Jag tar heller inga omvägar, när jag åker till andra butiker.

Jag har aldrig varit i en matbutik och hört hur folk har pratat skit om grannbutiken. Folk sköter sitt, handlar, småpratar med dem de känner och går/åker hem. Man väljer butik utifrån behov. Vissa varor/märken finns i en butik och andra i en annan.

Tänk om det kunde överföras till gymvärlden. Jag väljer att ha flera tio-kort på olika gym och går på de pass, som passar mig och det utbud som finns. Skit samma om folk tycker jag är en "hoppjerka". Nej, mer gymotrohet åt folket!

Inställd långtur

Ett långpass stod på planeringen idag. Med Steffie på cykel, som sällskap. Jag skulle försöka öka till 13 kilometer. Vi skulle ta turen ner till vattnet, den jag älskar. Istället blir det vilodag, eftersom jag vaknade med snuva, rossel i bröstet och kände mig darrig. Bara att ta mig från sängen till badrummet, kostade på. Så till och med jag inser, att jag måste vila idag. Inte ens en rejäl frukost, fick mig piggare. Trist!

Jag antar att jag får ta tag i tvätt och städning. Det görs ju inte av sig självt, tyvärr. Ett tråkigt nödvändigt ont, men rena kläder måste vi ha och jag mår dåligt, när det är rörigt i huset. Även om jag har dragit ner på städandet, sen tjejerna flyttade hemifrån, tycker jag det är urbota tråkigt. Den enda gången det är kul, är när vi gör om eller möblerar om. Men idag blir det bara en översiktlig städning och när den är klar, går jag ut i trädgården och påtar.