Ikväll fick jag sällskap av Sofie på en tur om fem kilometer. Hon gick och jag joggade med lite rusher. Äntligen kände jag att kroppen svarade, när jag tryckte på! Inga konstiga känningar i benen, inga domningar, utan de trummade på. Visst flåsade jag och nu efteråt, känner jag av astman, men det är inte så illa.
Så skönt att vara på banan igen. Nu gäller det att bygga upp självförtroendet igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar