Människor som suger energi

Jag har speciellt en människa i min närhet som suger energi. När vi träffas blir jag på min vakt, osäker på vad som kommer ske. Ibland ger hon mig "tjuvnyp" och jag förstår inte varför. När jag klarar att konfrontera henne framkommer de mest (i mitt tycke) underliga fantasier, slutsatser och åsikter. I grund och botten tror jag hon vill kontrollera mig. Jag ska ha samma åsikter som henne.

Under lång tid har jag försökt att minska umgänget med henne. Tyvärr är det inte lätt. Av någon underlig anledning har jag för mig själv försvarat och bortförklarat hennes beteende och velat se en positiv förändring.

Men den här gången har hon gått för långt. Alla hennes elaka ord ekar i mitt huvud och även om hon bad om ursäkt efteråt och uppgav att hon reagerat som hon gjorde på grund av att hon är labil, kan jag inte förlåta och glömma.

När kroppen och knoppen säger nej

Efter helgens bravader hade jag ingen lust att ge mig ut efter jobbet. Kroppen kändes seg, trött, stel och energilös. Jag frös, ville slappa framför tv:n. Men jag är ju en sån där knepig människa som gillar struktur och vanor. Nu har jag sprungit några måndagar, så då förlitar jag mig på rutinen/vanan. Det var bara att byta om och ge mig ut. Segt var det, men det gick. Uppvärmning, backintervaller och lite nedvarvning blev 5 kilometer spring i benen. När jag kom hem rullade jag lite på foamrollern. Som vanligt kändes det himla bra efteråt. Inte som efter milen (endorfinfylld) utan lite stillsamt belåten och kroppen känns mjukare, mer på min sida.

Det är inte så dumt med vanor och att gilla dem. Jag blir inte uttråkad av att springa samma runda eller att äta samma frukost. Det är helt ok för mig. Samtidigt gillar jag att springa nya rundor, att äta helt andra saker till frukost också. Det ena utesluter inte det andra. En del vill uppleva nya saker hela tiden. Det behöver inte jag. Jag är rätt nöjd med mina rutiner.

Dagen efter

Igår hade vi Sofies examensfest. Vi var knappt 30 personer. Min man och Sofie hade gjort all mat: piroger, dubbelmarinerad fläskfilé och kycklingfilé, potatissallad några kalla röror, smördegspinnar, sallad. Till kaffet hade vi köpt chokladtårtor. Allt blev himla lyckat. Sofie blev glad över presenterna hon fick och det kändes gott med släkt och vänner som firade.

Men idag mår jag inte bra! För mycket vin, för lite sömn (la oss fyra i morse och vaknade strax efter sju). En tung dag med andra ord. Jag låg faktiskt ute i en solstol under ett par timmar vid lunchtid. Frisk luft är aldrig fel! Men minsta ansträngning är tuff idag. När vi flyttade tillbaka möbler till sin rätta plats blev jag skakig och illamående. Tur att det här händer mig så sällan!

Tio kilometer

Igår morse sprang jag en mil på 67 minuter. Kroppen kändes inte alls ok innan. Det kändes som om jag hade en förkylning på gång. Trots det gav jag mig iväg. Efter fem kilometer, kunde jag öka farten gradvis och sista kilometern blev den snabbaste med snittempot 6:12.

Min äldsta dotter Sara höll mig i sällskap på cykel. Det var väldigt trevligt med sällskap och tack vare det gick det lättare. Som vanligt blev jag euforisk efter passet och det höll i sig hela dagen. Underbar lyckokänsla som jag unnar alla!

Annorlunda dag

Idag har min mellersta dotter tagit förskollärarexamen. Karlstad universitet hade en fin ceremoni och jag satt stolt med tårar i ögonen, när hon gick upp på podiet och tog emot glasäpplet. Som hon har slitit och kämpat med studier och jobb om vartannat. Hon har aldrig sviktat, utan varit helt inställd på att genomföra utbildningen och ta examen på utsatt tid, hur slitigt det än var.

I morgon ska vi ha examensfest. Det ska bli riktigt kul!

Personligt rekord på 5 kilometer

Idag hade jag planerat att köra backintervaller. Istället valde jag en backig runda. I vanliga fall väljer jag så flacka rundor jag bara kan. Backar är inte min grej och när jag springer backintervaller, går jag alltid nedför.

Men idag blev det istället integrerade backar i rundan (det lät väl fint!). Min plan blev att jaga på rejält i de fyra backar rundan innehåller, men utan att tappa fart.

Det slutade med att jag fick personligt rekord på 5 kilometer med tiden 30:53 (6:10 i snittempo). Den sista kilometern var snabbast om 5:44. Så nu går jag här i min lilla bubbla och är sjukt självbelåten. Det går att utvecklas, även om man börjar träna löpning först i 50-års åldern. Jag glömmer aldrig hur kämpiga de första löppassen var, hur jag flåsade värre än en gammal hund, hur jag tyckte alla stirrade på mig och hur kräkfärdig jag alltid blev efter varje tur. Men med envishet, mörkerlöpning (för då ser ju ingen...) och med hjälp av träningskompisar (det var ju mitt mål, att få någon att springa med), fixade jag det. Nu springer jag oftare per vecka, än mina kompisar. Det säger en hel del om hur biten jag är!

Backintervaller

Vilket underbart vårväder det har varit idag! Jag gick hem på lunchen och satt i solen och åt. Så himla härligt med fåglarnas kvitter och solen som värmde. Det ger kraft också till eftermiddagens möten.

Efter jobbet stack jag iväg på en kort tur om 3 kilometer. På sina ställen, var det riktigt isigt och andra ställen var kletiga och klaffsiga. Men det gjorde absolut ingenting! Bara skönt att få springa i spåret i skogen. Sen letade jag upp en någorlunda snöfri backe och sprang uppför den fem gånger. Jag älskar att springa i skogen!

När jag kom hem, bjöd min man på köttfärsbiffar och keso. Jag kände mig riktigt bortskämd. Nu är jag trött och väntar på att det ska bli läggdags.