Återhämtning psykiskt och fysiskt

I december upplever jag alltid att jag är uttömd på energi, när det gäller arbetet. Det är svårare att vara kreativ, att se lösningar, perspektiv och att bevara lugnet. Självklart påverkar den här dränerade känslan, även mig privat. Jag tar gärna genvägar. Det vill säga, hoppar över träningspass, gör dumma matval i övertygelse om att jag "skonar" mig själv, eller "tröstar" mig själv.

Sen kommer julledighet med många upplevda måsten, men också med mycket familjemys, motion, god mat och total avkoppling. Jag har städat, tvättat (ordning och reda är härligt!) och läst en hel drös med böcker. Jag har också hunnit träffa flera vänner.

Även om jag varje december, har svårt att föreställa mig själv utvilad i januari, är jag det. Rejält utvilad till och med! Jag känner mig stark, redo för nya utmaningar och sugen på att jobba. Det ska bli skönt att komma in i rutiner igen och jag längtar efter att få flyt i vardag och träning.  Nu ska de närmsta 40 dagarna fyllas av arbete kombinerat med två löppass, två intervallpass på crosstrainer, två styrkepass per vecka och så många promenader jag hinner med. Jag bara älskar att promenera, gärna med kameran i släptåg.

Tjoho! Nu tar vi tag i de kommande 40 dagarna, eller hur!

Intervaller på crosstrainer

Mina benhinnor klarar uppenbarligen inte tre löppass per vecka. Mitt mål är att bli snabbare och mer uthållig. Om jag har förstått det rätt, går inte den ekvationen ihop med två löppass per vecka. Därför måste jag träna kondition på annat, skonsammare sätt. Det var anledningen till att jag släpade upp crosstrainern från källaren till övervåningen. Intervaller borde ju fungera. Sagt och gjort! Jag körde 12 intervaller om 30/30 sekunder. Det brände fint i låren. De tre sista orkade jag inte riktigt hålla ut mer än 20 sekunder, utan jag sackade liye. Mitt mål är att klara 30 intervaller, men med längre paus mellan var sjätte, så det blir fem set. Det blir intressant att se hur lång tid det tar, innan jag klarar 30.

Om jag tränar med crosstrainern två gånger per vecka och kör intervaller, borde det ge resultat, hoppas jag.

Ja, jag försökte stämma av hur många armhävningar jag klarar just nu, men träningsvärken från gårdagens trx, var för kraftig. Försökte stå i spindel också, men det gick inte heller bra. Jag är nöjd med intervallerna i alla fall.

Puh!

I eftermiddags var jag och Maria på ett Trx-pass på gymmet. Det var en minuts cardio insprängt lite här och där i passet. Nej, det låter som det skedde slumpmässigt, men det var det ju inte. Kanske var det sex övningar i Trx:n och därefter kom cardion, såsom Jumping Jacks, Burpees och andra jobbiga övningar. Varje övning i Trx:n genomfördes under 40 sekunder. Magövningarna, där vi stod i planka och gjorde raka och sneda crunches, klarade jag inte alls bra. Men resten gick helt ok!

Löpträningen har i alla fall förbättrat min kondition väsentligt. Det märkte jag själv redan när vi värmde upp med 3 min hopprepshoppning. Så himla kul!

Bilderna är från i somras.

Störd sömnrytm

Förra veckan var oerhört påfrestande, när det gäller vallningar och sömn. Tack och lov att jag var ledig från jobbet! Även om jag verkligen försöker tänka positivt, började även jag misströsta. Varje halvtimme kom en vallning. Så fort jag somnade till, var det dags igen. Även om jag inte blir så varm, att jag måste byta nattlinne och sängkläder, vaknade jag varje gång och fick kasta av mig täcket. Vi har 16-18° i sovrummet, så det är inte aktuellt att sova utan täcke. Det är ju också så, att det växlar mellan vallning och frusenhet. Rena terrorn, om ni frågar mig. Sömnen blir rubbad och jag oroade mig för, att jag kanske inte skulle klara att vända på det.

Nu har jag försökt att äta sundare, med mindre sötsaker. Jag vet inte om det är det som har gett resultat, eller om det är tillfälligheter (läs hormonförändringar),  men de två senaste nätterna har varit helt ok. Tack och lov! I natt vaknade jag inte en enda gång av någon vallning. Genast mår jag så mycket bättre. Jag känner mig så glad och stark (både mentalt och fysiskt).

Jag kom också på varför jag har fått eksem runt ögonen. Det kom jag på, när hela ansiktet och halsen plötsligt täcktes av kliande prickar. Vitlök! Jag hade ju ätit flera maträtter med vitlök. På äldre dagar har jag blivit allergisk mot vitlök och kan, i värsta fall, få rikliga nässelutslag. Så var det mysteriet löst.

Bilderna är från gårdagens promenad.

Vårlik Vinterpromenad

Underbart väder idag med sol, blå himmel och lite lätt bris. Min man  är genomförkyld och ligger nerbäddad i feber. Trist när det är helg och vackert väder,  men bara att acceptera. Det går ju trots allt över.

Sofie och jag tog en promenad och njöt i solskenet. Det kändes som vår och vi var eniga om att det snarare kändes som mars, än januari. Sofie påminde dock bryskt om att vi måsta ta oss igenom vintern innan våren. Det har hon rätt i förstås. Men man kan ju bevara illusionen, så länge den varar.

Jag jagar motiv till bilder jag kan göra kanvastavlor av. Helst vill jag ha svartvita, tror jag. Idag blev det många bilder på is. Kanske att någon duger att ha som tavla. Helst hade jag velat ha en riktig "snöbild". 

Lugn dag

Vilken blåst det är ute idag! Kinna och jag hade planerat att promenera på förmiddagen, men avstod på grund av blåsten. Istället städade jag bort julen. Skönt att få bort alla julsaker och pynt! Granen höll sig barrfri tills jag började plocka ned prydnaderna, oj vad barr!

Till slut var all jul borta och nedervåningen städad. Dags för paus och lite strech och rörlighetsträning. Den rörelsen jag påbörjar på bilden, har jag oerhört svårt för. Jag är så stel, så stel. Meningen är att man ska ha rumpan, ryggen, armarna i kontakt med väggen och samtidigt sträcka/räta armarna uppåt. När jag gör det, upplever jag att jag sträcker mig bra, men bildbeviset visar ju hur oerhört stel jag är och hur långt jag har kvar. Bara att träna på!

Just nu är min hud runt ögonen långt ifrån harmonisk. Det är eksem som plötsligt har blommat ut. Säkert någon hormonförändring som påverkar. Det släpper väl förhoppningsvis snart.

Gott Nytt År!

Årets sista träningspass blev en långsam springtur om en mil. Jag tycker temperaturen var perfekt, ett par plusgrader. Vissa partier var isiga och blöta, men den största delen bestod av pudersnö med gott fäste. Jag hade bestämt mig för att springa en mil, men trögt var det. Andra kilometern är ofta jobbigast, har jag märkt. Men jag bara fortsatte i samma långsamma tempo. Benhinnorna kändes inte av någonting och jag jublade inombords av glädje. Kanske, kanske är den besvärliga tiden över nu?

När jag äntligen hade uppnått målet, om en mil, var jag bara några hundra meter hemifrån. Plötsligt slog löparmagen till och jag fick kasta mig upp i skogen och huka mig bakom en trädstam. Tack och lov att det inte var några människor ute i skogen! Lite komiskt var det att sitta där, på spänn, bara några hundra meter från hemmet och inse att det blev ett märkligt slut på löparåret 2014.