Dagen efter

Igår hade vi Sofies examensfest. Vi var knappt 30 personer. Min man och Sofie hade gjort all mat: piroger, dubbelmarinerad fläskfilé och kycklingfilé, potatissallad några kalla röror, smördegspinnar, sallad. Till kaffet hade vi köpt chokladtårtor. Allt blev himla lyckat. Sofie blev glad över presenterna hon fick och det kändes gott med släkt och vänner som firade.

Men idag mår jag inte bra! För mycket vin, för lite sömn (la oss fyra i morse och vaknade strax efter sju). En tung dag med andra ord. Jag låg faktiskt ute i en solstol under ett par timmar vid lunchtid. Frisk luft är aldrig fel! Men minsta ansträngning är tuff idag. När vi flyttade tillbaka möbler till sin rätta plats blev jag skakig och illamående. Tur att det här händer mig så sällan!

Tio kilometer

Igår morse sprang jag en mil på 67 minuter. Kroppen kändes inte alls ok innan. Det kändes som om jag hade en förkylning på gång. Trots det gav jag mig iväg. Efter fem kilometer, kunde jag öka farten gradvis och sista kilometern blev den snabbaste med snittempot 6:12.

Min äldsta dotter Sara höll mig i sällskap på cykel. Det var väldigt trevligt med sällskap och tack vare det gick det lättare. Som vanligt blev jag euforisk efter passet och det höll i sig hela dagen. Underbar lyckokänsla som jag unnar alla!

Annorlunda dag

Idag har min mellersta dotter tagit förskollärarexamen. Karlstad universitet hade en fin ceremoni och jag satt stolt med tårar i ögonen, när hon gick upp på podiet och tog emot glasäpplet. Som hon har slitit och kämpat med studier och jobb om vartannat. Hon har aldrig sviktat, utan varit helt inställd på att genomföra utbildningen och ta examen på utsatt tid, hur slitigt det än var.

I morgon ska vi ha examensfest. Det ska bli riktigt kul!

Personligt rekord på 5 kilometer

Idag hade jag planerat att köra backintervaller. Istället valde jag en backig runda. I vanliga fall väljer jag så flacka rundor jag bara kan. Backar är inte min grej och när jag springer backintervaller, går jag alltid nedför.

Men idag blev det istället integrerade backar i rundan (det lät väl fint!). Min plan blev att jaga på rejält i de fyra backar rundan innehåller, men utan att tappa fart.

Det slutade med att jag fick personligt rekord på 5 kilometer med tiden 30:53 (6:10 i snittempo). Den sista kilometern var snabbast om 5:44. Så nu går jag här i min lilla bubbla och är sjukt självbelåten. Det går att utvecklas, även om man börjar träna löpning först i 50-års åldern. Jag glömmer aldrig hur kämpiga de första löppassen var, hur jag flåsade värre än en gammal hund, hur jag tyckte alla stirrade på mig och hur kräkfärdig jag alltid blev efter varje tur. Men med envishet, mörkerlöpning (för då ser ju ingen...) och med hjälp av träningskompisar (det var ju mitt mål, att få någon att springa med), fixade jag det. Nu springer jag oftare per vecka, än mina kompisar. Det säger en hel del om hur biten jag är!

Backintervaller

Vilket underbart vårväder det har varit idag! Jag gick hem på lunchen och satt i solen och åt. Så himla härligt med fåglarnas kvitter och solen som värmde. Det ger kraft också till eftermiddagens möten.

Efter jobbet stack jag iväg på en kort tur om 3 kilometer. På sina ställen, var det riktigt isigt och andra ställen var kletiga och klaffsiga. Men det gjorde absolut ingenting! Bara skönt att få springa i spåret i skogen. Sen letade jag upp en någorlunda snöfri backe och sprang uppför den fem gånger. Jag älskar att springa i skogen!

När jag kom hem, bjöd min man på köttfärsbiffar och keso. Jag kände mig riktigt bortskämd. Nu är jag trött och väntar på att det ska bli läggdags.

Tufft kettlebells-pass

Eftermiddagens pass med kettlebells var tufft. Vi började med Clean, Burpees och Clean Jerk. Det gick ok. Men sen kom det jobbiga! Under 12 minuter skulle vi (först med höger arm, därefter vänster) göra 3 swingar, Clean, 3 Snatchar och 3 utfall (med kettlebellen rakt upp, vilket är skitjobbigt). Om och om igen tills tiden var slut. Jag körde igång i ett tufft tempo. Efter 4 minuter flåsade och flämtade och undrade hur sjutton jag skulle orka 8 minuter till. Som tur är hade jag den lättaste kettlebellen om 8 kilo. Jag fick lägga in små pauser mellan handbytena. De sista två minuterna orkade jag inte hålla upp kettlebellen vid Utfallsstegen, utan höll den i famnen. När 12 minuter äntligen hade gått, var jag kräkfärdig.

Oj vad trött jag är! Orkade knappt hänga tvätt, eftersom axlarna är helt uttröttade. Skönt att jag i alla fall klarade av passet! Nästa gång vi får en liknande uppgift, ska jag planera bättre och inte gå ut så hårt. 

Drygt tjugo veckor kvar till Midnattsloppet

Grå, blåsig morgon och jag är glad att jag sprang milen igår och inte väntade till idag. Igår insåg jag att det är drygt 20 veckor kvar till Midnattsloppet. Jag hoppas att jag till dess har tränat så bra, att jag kan få en tid runt 60 minuter, helst strax under. Eftersom jag inte har tränat löpning regelbundet under längre tid, förrän under det senaste året, vet jag inte om min målsättning är rimlig. Men jag tänker försöka nå mitt mål och sätta upp guld-, silver- och bronsmål, som jag läst att andra så klokt gjort. Mitt guld är att hamna under 60 minuter, silver att hamna under 65 och brons under 70 minuter. Jag kommer träna för guld och hoppas kroppen håller för det!

Min förhoppning är att träna tre löppass per vecka. Just nu springer jag två korta och ett längre. Benhinnorna känns bra och jag är livrädd för att de ska krångla, så jag smyger på lite backintervaller på varje kortare pass. Så småningom hoppas jag klara rena intervallpass.

Det är en underbar känsla, när kroppen håller! Just nu känner jag mig frisk, stark och glad. Samtidigt vet jag att det räcker med en förkylning, eller skada, för att tippa allt till känslor av frustration, hjälplöshet och irritation. Därför gäller det att inte lockas att springa för många pass/vecka eller för långa.