Regn

Regn, blåst, moln och en gnutta sol idag. Vi har promenerat och jag har läst ut två böcker. I natt sov jag gott. Sängen är skön och maten är god. Efter två dagar känner jag mig redan utvilad till max. I morgon ska vi botanisera bland köpcentrumen vi har hittat. 

Igår stack jag iväg på en löptur. Min snabbaste kilometer låg på 6:27 och det kändes superbra. Mindre bra var, att jag sprang vilse. Det som jag inte trodde jag skulle göra, eftersom vägarna är så raka här... Jag frågade en man om vägen till hotellet, men han förstod ingen engelska, men förstod i alla fall att jag ville till ett hotell. Han sa att jag skulle fortsätta en bit till, för att söka hjälp hos polisen. Herregud vad pinsamt! Jag hade ingen mobil, inga pengar och var torr i halsen av törst (och blåst). Jag fortsatte gatan fram och hittade ett grått hus det stod en skylt med "Guardian civil"  (tror det stavades så) och förstod att det måste vara det, mannen kallade för polisen. Jag gick in och frågade en trevlig tjej om hjälp. Hon förklarade vägen (efter en titt på kartan). Jag var inte så fel, som jag trodde.

Blåsigt och kallt

Vi kom fram till hotellet vid 23-tiden, lokal tid. Snabb uppackning och därefter kröp vi i säng. Ganska snabbt började vi frysa båda två. Till slut letade jag fram två filtar, så det blev något bättre. Vaknade vid åttasnåret och kände oss stelfrusna. Såg andra gå förbi vår uteplats i kortbyxor och t-shirt. Därför tog vi också på oss det och huttrade genom frukosten. Tänk att kyla kan hämma ens aptit! Sen gick vi på långpromenad till havet och blev lite varmare, tack vare ett snabbt tempo. Därefter solade vi i två och en halv timme. Temperaturen är som den hemma i maj månad och med kyliga vindar. Det går än, när solen är framme, men när det är molnigt, blir man genast stelfrusen. Jag beundrar de som badade (barn och tonåringar). Strax ska jag ge mig iväg på en löptur. Skönt att bli varm!

Annars är det vackert här och rent och breda fina trottoarer. Många löpare har vi sett och det förstår jag, eftersom förutsättningarna är perfekta!

Tuff eftermiddag

I eftermiddags tränade jag kettlebells. Vi värmde upp med rodd och sen  körde vi tabataintervaller och gjorde swingar, trusters,  kettlebell press och halv Burpees med kettlebell. Därefter fick vi köra swingar 40 sekunder och mountain climb 20 sekunder i tre varv. Hela överkroppen var rejält mör efteråt.

När jag kom hem åt jag rejält, duschade och bytte om till springkläder. Åsa hämtade mig och så gick vi 500 meter, sprang 2 kilometer, gick 1 kilometer och sprang 2 kilometer och gick 1 kilometer. Åsa har ett trilskande knä, så det är därför vi varvar gång och löpning. Som vanligt hade jag högre fart med sällskap, än när jag springer själv. Bra för mig att utmanas.

Semester!

Imorgon åker jag och Sofie (mellersta dottern) till Corralejo på Fuerteventura. Så nu stryker jag sommarkläder och funderar över vad jag vill och behöver ta med mig. Jag har aldrig åkt utomlands vintertid tidigare och jag märker att det är lite knepigt att ställa om tankarna till värme. Vad skönt det ska bli! Det är första gången jag åker med en av döttrarna också, vilket också känns mysigt och lyxigt. Det är inte självklart att ägna en hel semestervecka med sin mamma.

Nej, nu måste jag packa klart!

Strimmor av ljus

Solen håller på att gå upp och jag är så trött, så trött. Allt tar emot idag och det känns som om kroppen protesterar. I natt var det mardrömmar som höll mig vaken. I drömmarna hade vi flera barn i huset. Okända barn till ålder och utseende, men ändå märkligt välbekanta. Ett efter ett skadades barnen. Den händelse jag minns starkast, är det barn runt två år som ramlade nerför vår källartrapp. I drömmen var det hålrum mellan varje trappsteg och trappan var spikrak. Barnet stod högst upp, bakom ett större syskon. I drömmen såg jag hur den lilla flickan tog ett steg och ljudlöst ramlade rakt ner i stengolvet. Vi var flera som sprang ner till flickan och jag var livrädd för vilken syn som skulle möta mig. Konstigt nog fanns inte minsta märke på flickan. Men, hon var helt personlighetsförändrad. Hon var apatisk och hade svårt med ögonkontakt, men grät inte. Det positiva i drömmen var, att vi alla öste kärlek över den lilla och så småningom, blev hon alltmer sig själv. Fast då var det dags för nästa barn att skada sig i drömmen...

Usch, vilken otäck dröm! Inom psykologin har man länge tolkat drömmar, då man tror att vi genom drömmar bearbetar mycket det som händer i våra liv. Jag gissar att det är jag som är den lilla flickan och nu när båda mina föräldrar är döda, förändras förutsättningarna för mig. Precis som för den lilla flickan i drömmen, har jag inga märken eller synliga skador, men inuti är jag förändrad. Men tiden, kärlek och tålamod, kommer att hjälpa mig bli alltmer lik mig själv.

Jag är en positiv människa och även om drömmen var otäck och upprörande, tolkar jag den positivt. Med tiden kommer min ork och livsglädje tillbaka i full kraft. Bara jag är lite rädd om mig, när kroppen är trött, seg och protesterar. Jag lutar huvudet tillbaka och låter de första solstrålarna värma mina ögonlock. Alla måsten kan vänta!

Lite endorfiner har fyllts på

Efter åtta dagars träningsvila, gav jag mig ut på en kvällsrunda. I början frös jag, men efter en kilometer i makligt tempo, var jag varm. Det doftade jord och lite vår, som det gör när det varit dagsmeja. Efter tre kilometer, rann svetten i pannan och jag fick motstå impulsen att slita av mig mössan. Bäst att behålla den, eftersom jag hade ont i halsen häromdagen.

Snittempot låg på 7:21 och det får jag vara nöjd med. Det är halt - övervägande isigt faktiskt och jag har inga broddar. Kroppen är stressad av sorg och förkylning. Jag är glad att jag orkade 5,5 km. Den tredje kilometern var den snabbaste (6:47), så det finns hopp. 

Likgiltighetens rullgardin

Jag är tungsint och vet att jag borde ta mig samman och gå ut i solskenet. Jaga endorfiner, som jag så väl behöver. Istället sitter jag med huvudvärk och bara stirrar. Visst har jag lagt in en tvätt i maskin, diskat, dammsugit och packat upp grejer efter mamma och pappa. Fnissat lite åt att mamma har samlat 20 kaffekoppar (ifall någon går sönder antar jag). Förundrats över att porslinet är mitt, allt enligt mammas instruktioner. Känt en enorm glädje och tacksamhet över att mamma och pappa kommer att vara närvarande i tanken, varje högtid, tack vare porslinet. En underbar gåva!

Just nu orkar jag inte ta mig i kragen och göra något. Snart ska vi iväg och fortsätta sorterandet i mina föräldrars boende.