Solen håller på att gå upp och jag är så trött, så trött. Allt tar emot idag och det känns som om kroppen protesterar. I natt var det mardrömmar som höll mig vaken. I drömmarna hade vi flera barn i huset. Okända barn till ålder och utseende, men ändå märkligt välbekanta. Ett efter ett skadades barnen. Den händelse jag minns starkast, är det barn runt två år som ramlade nerför vår källartrapp. I drömmen var det hålrum mellan varje trappsteg och trappan var spikrak. Barnet stod högst upp, bakom ett större syskon. I drömmen såg jag hur den lilla flickan tog ett steg och ljudlöst ramlade rakt ner i stengolvet. Vi var flera som sprang ner till flickan och jag var livrädd för vilken syn som skulle möta mig. Konstigt nog fanns inte minsta märke på flickan. Men, hon var helt personlighetsförändrad. Hon var apatisk och hade svårt med ögonkontakt, men grät inte. Det positiva i drömmen var, att vi alla öste kärlek över den lilla och så småningom, blev hon alltmer sig själv. Fast då var det dags för nästa barn att skada sig i drömmen...
Usch, vilken otäck dröm! Inom psykologin har man länge tolkat drömmar, då man tror att vi genom drömmar bearbetar mycket det som händer i våra liv. Jag gissar att det är jag som är den lilla flickan och nu när båda mina föräldrar är döda, förändras förutsättningarna för mig. Precis som för den lilla flickan i drömmen, har jag inga märken eller synliga skador, men inuti är jag förändrad. Men tiden, kärlek och tålamod, kommer att hjälpa mig bli alltmer lik mig själv.
Jag är en positiv människa och även om drömmen var otäck och upprörande, tolkar jag den positivt. Med tiden kommer min ork och livsglädje tillbaka i full kraft. Bara jag är lite rädd om mig, när kroppen är trött, seg och protesterar. Jag lutar huvudet tillbaka och låter de första solstrålarna värma mina ögonlock. Alla måsten kan vänta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar