Lite endorfiner har fyllts på

Efter åtta dagars träningsvila, gav jag mig ut på en kvällsrunda. I början frös jag, men efter en kilometer i makligt tempo, var jag varm. Det doftade jord och lite vår, som det gör när det varit dagsmeja. Efter tre kilometer, rann svetten i pannan och jag fick motstå impulsen att slita av mig mössan. Bäst att behålla den, eftersom jag hade ont i halsen häromdagen.

Snittempot låg på 7:21 och det får jag vara nöjd med. Det är halt - övervägande isigt faktiskt och jag har inga broddar. Kroppen är stressad av sorg och förkylning. Jag är glad att jag orkade 5,5 km. Den tredje kilometern var den snabbaste (6:47), så det finns hopp. 

Likgiltighetens rullgardin

Jag är tungsint och vet att jag borde ta mig samman och gå ut i solskenet. Jaga endorfiner, som jag så väl behöver. Istället sitter jag med huvudvärk och bara stirrar. Visst har jag lagt in en tvätt i maskin, diskat, dammsugit och packat upp grejer efter mamma och pappa. Fnissat lite åt att mamma har samlat 20 kaffekoppar (ifall någon går sönder antar jag). Förundrats över att porslinet är mitt, allt enligt mammas instruktioner. Känt en enorm glädje och tacksamhet över att mamma och pappa kommer att vara närvarande i tanken, varje högtid, tack vare porslinet. En underbar gåva!

Just nu orkar jag inte ta mig i kragen och göra något. Snart ska vi iväg och fortsätta sorterandet i mina föräldrars boende.

Härligt väder

Åh, vilket härligt väder vi har haft idag! Tyvärr har jag ont i halsen, så jag fick nöja mig med att njuta av solen på den inglasade altanen under eftermiddagen. Det har inte blivit någon träning under veckan. Jag tror det är bra att avstå, eftersom sorg stressar kroppen tillräckligt. I alla fall gör sorgen mig extra skör. Trots att jag inte anstränger mig fysiskt, känner jag mig helt slut.  Idag har vi systrar ägnat oss åt rensning och att dela på våra föräldrars saker. Det tar på krafterna och jag blir sorgsen, nostalgisk och full i skratt om vartannat. När jag bär några flyttkartonger till min syster som bor på tredje våningen, kippade jag efter luft och benen brände. Kroppen är inte med på tåget alls!

Kanske är det inte bara den känslomässiga berg- och dalbanan som påverkar mig, utan också förkylningen. Just nu bryr jag mig inte om, vad som är vad. Kroppen är inte på topp och jag får lyssna och ta det lugnt.

Mysig förmiddag

Katta och jag promenerade på förmiddagen. Vi gick i lugn takt och pratade på och njöt av solsken som kom och gick. Till slut befann vi oss på Berget och såg att fiket var öppet. Vi köpte fika och satte oss. Nu måste vi "instagramma", så jag uppmanade till Katta. Jag slet fram mobilen och tog en selfie på oss. Herregud, hur vi såg ut! Vi fnissade och gjorde nytt försök, nej, ännu en knäpp bild. Nu skrattade vi, så vi skakade och naturligtvis blev bilderna suddiga. Efter ett antal försök fick vi äntligen till en bild, där jag inte spärrade upp ögonen och där hon inte såg bister ut.

Vad befriande det är att få gapskratta åt sig själv! Nöjda och glada gick vi hemåt.

Sorg och livsglädje

Min pappa har gått bort och därför har jag inte uppdaterat här. Han blev 86,5 år. Det sista halvåret var jobbigt för honom, men annars hade han ett rikt liv. Det är oerhört sorgligt och tomt, att han är borta. Men skönt för honom.

Mitt i sorgen fylls jag av livsglädje och styrka. Jag ska göra mitt bästa för att hålla mig frisk, stark och göra det bästa av mitt liv, som är kvar. Jag är tacksam för att jag har min man, mina barn och fina vänner. Jag är tacksam för att mina föräldrar har gett mig en inre styrka och ett optimistiskt förhållningssätt!

Ibland är vi vårdslösa och utgår från att allt ska vara som det är, i all evighet. Det är ju inte så. Vi åldras, får krämpor och alla våra nära och kära finns inte alltid där för oss. Så njut av din familj och dina vänner - det ska jag!

Hormonbehandling eller inte?

Idag hämtade jag ut hormontabletter. Jag är så trött på störd nattsömn. Jag svalde en tablett och läste bipacksedeln. Därefter vände jag mig till min man och sa, "nej, jag kan inte äta dem här".  Av alla biverkningar, var det risken för stroke, blodpropp och cancer, som fick mig att må illa av skräck. Vad är störd nattsömn i förhållande till det? Inte ett skit!  Nej, jag lever på hoppet: någon gång måste det ge med sig!

Men visst är det för jäkligt att de där hormonerna i kroppen, ska påverka så mycket! Först sker det i tonåren, sen vid graviditet och amning. Så övergångsåldern, denna fas där kroppen plötsligt inte beter sig som tidigare. När kände jag mig "normal" senast?  Det vete katten!

Egentligen borde jag prova att ändra kosten. En del utesluter socker och drar ner på kolhydrater. Andra slutar med gluten. Om jag vore det minsta intresserad av matlagning, kanske det hade varit en möjlighet. Men jag tycker det är urtrist. Blogginlägg med matrecept hoppar jag över. Tv-program med matlagning undviker jag helt. Bakning är jag däremot intresserad av...

Nej, så jag kör på mitt vanliga upplägg: inget socker söndag-torsdag, fullkorn och grönsaker, så ofta det är möjligt. Till det: vardagsmotion, två-tre löppass och ett-två styrkepass/vecka.

Trött

Gud vad trött jag är! Sju i morse satte jag igång med frukost, snöskottning och tårtbak. En hallontårta och en smulpaj på blåbär. Klockan 10 kom Jenny, en energifylld tjej, som visar kläder av märket House of Lola. Vi var 15 kvinnor som kikade på vårkollektionen. Jag beställde ett par blåa byxor och en rosa tröja.

När den sista gästen hade gått, kastade jag i mig lite lunch, därefter åkte jag till gymmet och deltog på ett pass kettlebells. Idag fick vi göra enarmsswing, snatch (svårt att hålla koll på alla namn) som är en sving man avslutar med att man lyfter kettlebellen rakt upp över huvudet. Vi fick även göra situps med kettlebellen och avsluta med grodhopp (vidrigt!). 

Och här fortsätter det att snöa till förbannelse. Nu räcker det, tycker jag!