Härligt väder

Åh, vilket härligt väder vi har haft idag! Tyvärr har jag ont i halsen, så jag fick nöja mig med att njuta av solen på den inglasade altanen under eftermiddagen. Det har inte blivit någon träning under veckan. Jag tror det är bra att avstå, eftersom sorg stressar kroppen tillräckligt. I alla fall gör sorgen mig extra skör. Trots att jag inte anstränger mig fysiskt, känner jag mig helt slut.  Idag har vi systrar ägnat oss åt rensning och att dela på våra föräldrars saker. Det tar på krafterna och jag blir sorgsen, nostalgisk och full i skratt om vartannat. När jag bär några flyttkartonger till min syster som bor på tredje våningen, kippade jag efter luft och benen brände. Kroppen är inte med på tåget alls!

Kanske är det inte bara den känslomässiga berg- och dalbanan som påverkar mig, utan också förkylningen. Just nu bryr jag mig inte om, vad som är vad. Kroppen är inte på topp och jag får lyssna och ta det lugnt.

Mysig förmiddag

Katta och jag promenerade på förmiddagen. Vi gick i lugn takt och pratade på och njöt av solsken som kom och gick. Till slut befann vi oss på Berget och såg att fiket var öppet. Vi köpte fika och satte oss. Nu måste vi "instagramma", så jag uppmanade till Katta. Jag slet fram mobilen och tog en selfie på oss. Herregud, hur vi såg ut! Vi fnissade och gjorde nytt försök, nej, ännu en knäpp bild. Nu skrattade vi, så vi skakade och naturligtvis blev bilderna suddiga. Efter ett antal försök fick vi äntligen till en bild, där jag inte spärrade upp ögonen och där hon inte såg bister ut.

Vad befriande det är att få gapskratta åt sig själv! Nöjda och glada gick vi hemåt.

Sorg och livsglädje

Min pappa har gått bort och därför har jag inte uppdaterat här. Han blev 86,5 år. Det sista halvåret var jobbigt för honom, men annars hade han ett rikt liv. Det är oerhört sorgligt och tomt, att han är borta. Men skönt för honom.

Mitt i sorgen fylls jag av livsglädje och styrka. Jag ska göra mitt bästa för att hålla mig frisk, stark och göra det bästa av mitt liv, som är kvar. Jag är tacksam för att jag har min man, mina barn och fina vänner. Jag är tacksam för att mina föräldrar har gett mig en inre styrka och ett optimistiskt förhållningssätt!

Ibland är vi vårdslösa och utgår från att allt ska vara som det är, i all evighet. Det är ju inte så. Vi åldras, får krämpor och alla våra nära och kära finns inte alltid där för oss. Så njut av din familj och dina vänner - det ska jag!

Hormonbehandling eller inte?

Idag hämtade jag ut hormontabletter. Jag är så trött på störd nattsömn. Jag svalde en tablett och läste bipacksedeln. Därefter vände jag mig till min man och sa, "nej, jag kan inte äta dem här".  Av alla biverkningar, var det risken för stroke, blodpropp och cancer, som fick mig att må illa av skräck. Vad är störd nattsömn i förhållande till det? Inte ett skit!  Nej, jag lever på hoppet: någon gång måste det ge med sig!

Men visst är det för jäkligt att de där hormonerna i kroppen, ska påverka så mycket! Först sker det i tonåren, sen vid graviditet och amning. Så övergångsåldern, denna fas där kroppen plötsligt inte beter sig som tidigare. När kände jag mig "normal" senast?  Det vete katten!

Egentligen borde jag prova att ändra kosten. En del utesluter socker och drar ner på kolhydrater. Andra slutar med gluten. Om jag vore det minsta intresserad av matlagning, kanske det hade varit en möjlighet. Men jag tycker det är urtrist. Blogginlägg med matrecept hoppar jag över. Tv-program med matlagning undviker jag helt. Bakning är jag däremot intresserad av...

Nej, så jag kör på mitt vanliga upplägg: inget socker söndag-torsdag, fullkorn och grönsaker, så ofta det är möjligt. Till det: vardagsmotion, två-tre löppass och ett-två styrkepass/vecka.

Trött

Gud vad trött jag är! Sju i morse satte jag igång med frukost, snöskottning och tårtbak. En hallontårta och en smulpaj på blåbär. Klockan 10 kom Jenny, en energifylld tjej, som visar kläder av märket House of Lola. Vi var 15 kvinnor som kikade på vårkollektionen. Jag beställde ett par blåa byxor och en rosa tröja.

När den sista gästen hade gått, kastade jag i mig lite lunch, därefter åkte jag till gymmet och deltog på ett pass kettlebells. Idag fick vi göra enarmsswing, snatch (svårt att hålla koll på alla namn) som är en sving man avslutar med att man lyfter kettlebellen rakt upp över huvudet. Vi fick även göra situps med kettlebellen och avsluta med grodhopp (vidrigt!). 

Och här fortsätter det att snöa till förbannelse. Nu räcker det, tycker jag!

Lördag med snötema

Uj, uj vad det snöar! Började dagen med loppisrunda och därefter snö-skottning. Eftersom grannen är bortrest, var jag snäll och skottade även där.  Lite mat på det och därefter gav jag mig iväg på en springtur. Jag såg allt alla menande blickar med budskapet "du är en idiot som springer i det här vädret och väglaget". Efter 500 meter tutade en bil och där satt Åsa och visade stor glad mun och så applåderade hon överdrivet. Det fick mig att smila hela turen om 7 km.  Visst var det tungt och halt, men för en gång skull hade jag lagom mycket på mig,  så det kändes riktigt bra trots allt.

Jag är glad att jag klarade tre löppass den här veckan. Hoppas det håller i sig!

När en förälder blir dement

När min pappa närmade sig 70-års åldern, märkte jag att hans minne fungerade sämre. Under 12 jobbade vi ihop han och jag. Han var egen företagare. Förmodligen var det, för att vi hade jobbat ihop, som jag märkte hans minnesproblem. Han har alltid varit en riktig hurtbulle, även om han inte har tränat. Aldrig att han gick på läkarbesök. Han var frisk och stark.  Ingen annan i familjen hade märkt hans minnesproblem, eller ville märka något. Man ser det man vill se, ibland.

Jag ringde vårdcentralen och berättade om min oro. De sa att de kunde skicka en kallelse till allmän hälsoundersökning. När den kom, gick min pappa iväg. Det visade sig, att han hade högt blodtryck, vilket hade påverkat blodtillförseln till hjärnan. Det fanns hjärnskador som påverkade hans minne. Men pappa kunde dölja det bra, eftersom han var så intelligent. Mamma vägrade att inse hur det var ställt med pappa och grälade ofta på honom, när han glömde saker.

I somras märkte jag att hans demens blivit värre. Han ringde mig och bad mig köra hem honom (han var ju redan hemma). Han sa att han hade sovit över hos oss (önsketänkande). Den tredje augusti ramlade han i hemmet och fick en fraktur på bäckenet. Lunginflammation på det och hans demens blev bara värre. Helt plötsligt kände han inte igen mig eller mina döttrar. Nästa gång blev han förnärmad över att jag inte trodde han kände igen mig.

Det är tydligen vanligt att dementa har svårt med ansikts- igenkänning. Jag tror han inte har känt igen mig på evigheter (känns det som). Ikväll besökte jag honom. Spelade Glenn Miller och masserade hans hand. Han stirrade rakt fram och vägrade titta på mig. När jag reste mig för att gå, kramade honom, säger han plötsligt "du är så söt, du är det bästa jag har".  Då skar det i hjärtat på mig.

En del dementa blir aggressiva, elaka eller lite roliga. Det har inte pappa blivit. Hans livsgnista har undan för undan släckts, men han är alltid lika snäll och försöker vara glad. Det verkar som det är vi anhöriga som lider mer av demensen, än han själv. Jag tycker det är en grym sjukdom som påverkar livskvaliteten något oerhört negativt.

Min pappa är för det mesta borta och de korta ögonblick jag skymtar honom blir jag glad men samtidigt oerhört ledsen.

Bilden på pappa och mig är från min 50-års fest den 28/6. Den andra bilden är tagen ett par månader tidigare under våren.