torsdag 29 januari 2015

När en förälder blir dement

När min pappa närmade sig 70-års åldern, märkte jag att hans minne fungerade sämre. Under 12 jobbade vi ihop han och jag. Han var egen företagare. Förmodligen var det, för att vi hade jobbat ihop, som jag märkte hans minnesproblem. Han har alltid varit en riktig hurtbulle, även om han inte har tränat. Aldrig att han gick på läkarbesök. Han var frisk och stark.  Ingen annan i familjen hade märkt hans minnesproblem, eller ville märka något. Man ser det man vill se, ibland.

Jag ringde vårdcentralen och berättade om min oro. De sa att de kunde skicka en kallelse till allmän hälsoundersökning. När den kom, gick min pappa iväg. Det visade sig, att han hade högt blodtryck, vilket hade påverkat blodtillförseln till hjärnan. Det fanns hjärnskador som påverkade hans minne. Men pappa kunde dölja det bra, eftersom han var så intelligent. Mamma vägrade att inse hur det var ställt med pappa och grälade ofta på honom, när han glömde saker.

I somras märkte jag att hans demens blivit värre. Han ringde mig och bad mig köra hem honom (han var ju redan hemma). Han sa att han hade sovit över hos oss (önsketänkande). Den tredje augusti ramlade han i hemmet och fick en fraktur på bäckenet. Lunginflammation på det och hans demens blev bara värre. Helt plötsligt kände han inte igen mig eller mina döttrar. Nästa gång blev han förnärmad över att jag inte trodde han kände igen mig.

Det är tydligen vanligt att dementa har svårt med ansikts- igenkänning. Jag tror han inte har känt igen mig på evigheter (känns det som). Ikväll besökte jag honom. Spelade Glenn Miller och masserade hans hand. Han stirrade rakt fram och vägrade titta på mig. När jag reste mig för att gå, kramade honom, säger han plötsligt "du är så söt, du är det bästa jag har".  Då skar det i hjärtat på mig.

En del dementa blir aggressiva, elaka eller lite roliga. Det har inte pappa blivit. Hans livsgnista har undan för undan släckts, men han är alltid lika snäll och försöker vara glad. Det verkar som det är vi anhöriga som lider mer av demensen, än han själv. Jag tycker det är en grym sjukdom som påverkar livskvaliteten något oerhört negativt.

Min pappa är för det mesta borta och de korta ögonblick jag skymtar honom blir jag glad men samtidigt oerhört ledsen.

Bilden på pappa och mig är från min 50-års fest den 28/6. Den andra bilden är tagen ett par månader tidigare under våren.

1 kommentar: