Jag heter Katarina Magnusson och berättar lite om mitt liv med träning, resor, trädgårdarbete och pyssel i hemmet.
Precis lagom tills regnet kom var all takpapp på plats. Min man satte dit plåt och därefter klistrades pappen på.
Nästa steg är att byta balkongdörr och fönster och därefter sätta på panel på husväggen. Det blir nog en hel del målande för mig framöver.
Idag mår jag sämre än igår, så jag har bara tagit det lugnt idag. Förhoppningsvis vänder det nu, så jag kan börja träna igen. När jag är sjuk längtar jag som mest efter att träna. Fast just nu är jag för dålig för det.
Nu sitter det stolpar på balkongen. Min man har också snedsågat takstolarna och satt sluttande golv där. Avsikten med det sluttande golvet är, att vattnet ska rinna ner där till en hängränna. Skönt att det äntligen händer något igen! Min man är frustrerad över att de här "småsakerna" tar så lång tid. Så är det ju när man ska mäta och passas in. Lutningen fanns redan, då det är utsågat i fasaden för bräderna. Ibland förstår jag verkligen inte hur min man kan lista ut hur bräderna ska sitta och i vilken ordning han ska snickra. Men det är ju bra att han har koll!
Själv har jag inte orkat ett dyft idag. Både näsan och ögonen rinner och jag har känt mig gäspig hela dagen. En tur till Ikea blev det i alla fall. Jag köpte två stolar och ett bord till balkongen. Alltid något att glädja sig åt!
Ikväll myser jag med hämtmat och rödvin jag har fått av världens bästa kollegor. Jag blev så paff när jag fick en flaska vin bara för "att jag är bäst". De är bara så underbara mina kollegor! Förutom att vi skrattar så snart vi ses, jobbar vi himla bra ihop. Den där lyckan när man har de bästa kollegorna man kan tänka sig! Den är oslagbar!
Under en tid har jag haft besvär med en visdomstand. Den sitter i underkäken och har inte växt upp helt och hållet. Plötsligt kändes det som om den växte och jag bet mig i kinden.
I själva verket fick jag nog något skräp i tandköttet och så blev det infektion med svullnad, vilket gjorde att jag bet mig i kinden.
Efter flera dagars smärta fick jag igår tid hos tandläkaren. Hon spolade tandköttet och fick fram en pytteliten flisa. Sen fick jag en kräm med klorhexidin i, som jag ska ha på tanden/tandköttet morgon och kväll.
Jag är petig med skötseln av mina tänder. Tandtråd och flourtabletter tillhör vardagen. Min stora skräck är att jag ska få tandlossning. Det hade min pappa och behandlingen var oerhört smärtsam och utdragen. Så jag är otroligt motiverad. Därför känns det orättvist att bli drabbad av infektion. Men jag hoppas det släpper snart.
Ja, det har inte hänt så mycket med renoveringen. Dels var vi bortresta förra helgen, dels har min man fortfarande ont i revbenen. Men idag kom balkongdörren och fönstret som ska vara bredvid.
Till helgen ska min man sätta pappen på verandataket. Förmodligen är min man tillräckligt bra i revbenen då.
Själv planerar jag att flytta på några buskar (Ölandstokar) och istället sätta dit tuija-plantor. Det blir i så fall en fortsättning på den tuijahäck jag planterade förra månaden. Vi får se om jag får till det.
Vi klarade det! Tjoho! Det här var mitt första lopp och det var ett par saker som trasslade lite. Vi var så många som sprang, att det var svårt att hitta sin egen rytm. Flera gånger fick jag ta mig förbi folk, men lyckades ändå nästan springa i hasorna på den framför. Dessutom var vissa bitar av loppet väldigt mörka. Så mörka att jag knappt såg var jag placerade fötterna.
Det regnade hela vägen fram till starten. Men just när vi skulle starta, slutade det regna. Min man och Steffanie höll våra väskor.
De första fem kilometrarna gick väldigt lätt och jag tänkte hela tiden att tempot var för långsamt. Vid sex kilometer kom den vidriga backen vid Masthuggskyrkan. Jag sprang faktiskt om flera stycken där. Sen blev det nerför och jag drog på. Kanske drog jag på för mycket eftersom energin tog helt slut vid 8 kilometer. Jag ville bara sluta springa. Men Sofie peppade mig. När det var en kilometer kvar var jag dränerad och bara ville se målskylten. Sofie peppade mig igen och vi kom i mål på 72 minuter. Aldrig mer, sa jag och stapplade illamående fram till medaljen, bananen, kexchokladen och vattnet. I över en timme höll illamåendet i sig.
Jag är jättenöjd och glad att jag klarade det! Mina långpass har lyst med sin frånvaro det här året och det märktes på loppet. Med rätt träning i bagaget kan jag ändå tänka mig att genomföra loppet nästa år också.
