Tänk att det nu för tiden är ovanligt med en hel arbetsdag utan att arbeta vid en dator/surfplatta eller mobiltelefon. En sådan arbetsdag har jag haft idag. Jag kan nog räkna på en hand, de dagar jag arbetar utan dator under ett år. Egentligen har jag inte tänkt så mycket på den utvecklingen som har skett i mitt arbetsliv: från skrivmaskin till dator. På mitt första jobb hade vi en så gammal skrivmaskin, att det inte ens fanns raderfunktion. Så det gällde att skriva rätt! Om något skulle kopieras, kunde man kladda med Tippex, men det var alltid svårt att få till pappret i skrivmaskinen så att texten hamnade rätt då, så det var inte att rekommendera. Då fanns få mobiltelefoner och jag körde massor av mil per vecka i bil, ensam på landsbygden, utan att vara det minsta orolig för att inte bli nådd eller att behöva nå någon. En gång körde jag i diket. Då kom snöplogbilen och drog upp mig. Jag minns det som att jag körde i diket och en liten stund efteråt kom plogbilen och drog upp mig. Så var det med det.
Kanske är jag trots allt fortfarande färgad av min uppväxt och bristen på IT, eftersom jag är en av få som aldrig har mobilen med mig på möten. Om något drastiskt händer (hur ofta händer det?!), kan jag alltid nås via skolans expedition. Nu har jag inga små barn längre (eller barn som bor hemma), men jag har alltid varit likadan. Faktum är att mina barn brukar säga "det är ingen idé att ringa dig mamma, du är ju alltid så otillgänglig". Jag vandrar inte runt med mobiltelefonen på mig. Möjligen beror det också på min respekt för strålning. Varför ska man utsätta sig för det i onödan, bara för att bli nådd eller av rädsla att missa något? Det är inte min grej i alla fall! Mina nära och kära vet hur jag är och tar hänsyn till det (eller snarare accepterar det). Ibland missar jag saker, men det är inte hela världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar