Morgontur och morgontur, nja det blev väl snarare en förmiddagstur. Morgonträning är egentligen inte alls min grej. Om jag tränar för tidigt känns det som om kroppen skriker "MAT ge mig MAT!" oavsett om jag ätit världens största frukost. Därför gav jag mig iväg strax efter halv tio. Planen var att göra en större tur, än den från jobbet. Jag tänkte ut en rutt där jag avslutar med samma sträcka som när jag joggar från jobbet.
Sju grader kallt och mulet kändes ruggigt i början och under den första kilometern var jag orolig för att jag skulle frysa om fötterna. Men det var enda stunden jag tänkte på dem. Snart var jag rejält varm som vanligt. En kilometerlång uppförsbacke kändes oerhört kämpig. När jag äntligen tagit mig uppför den, kom jag in på min rutt som jag tar från jobbet. Oj, vad snabbt jag kom hit, tänkte jag och fick nya krafter. Plötsligt kändes stegen lätta och jag kände mig stark och snabb. Oavsett vad klockan visar är det den här känslan jag vill ha i min träning: styrka, lätthet och snabbhet. Det sker inte särskilt ofta, så det gäller att ta vara på varje ögonblick.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar