Regn, frost och vänskap

Regn, regn och mera regn. Tur att jag valde att springa mitt intervallpass igår och inte idag! Efter regnet blev det plötsligt frost och halkigt. Trots allt har jag fått till lite promenader i dagsljus idag. Drygt 17000 steg har jag fått ihop, fast jag har vilodag och verkligen inte har gjort många knop. Dagen började visserligen med lite tapetdragning och spackling hos Kinna, men det kändes som mer som vila än som aktivitet. Kanske för att vi babblade konstant. Att ha vänner som man har haft i princip hela sitt liv, är väldigt, väldigt bra.

När jag var yngre kunde jag ofta spegla mig själv i mina nära vänner. Tankar och beteenden var viktiga att spegla med mina viktiga vänner. "Jag tänker så här, hur tänker du om det?" Så fick jag ofta bekräftat att jag inte var ensam om mina tankar. Bara jag vågade sätta ord på det jag tänkte. För en tonåring var det en lättnad att inte känna sig ensam, konstig eller knäpp. Numer vet jag att den här typen av spegling kan kallas för att normalisera.

En gammal vän kan man berätta om vilka tankar man har (oavsett hur knäppa de är) och få feedback. När man har känt varandra i över 40 år, vågar man vara ärlig. Vi vet vilka förutsättningar vi har haft när vi har växt upp och har till och med tagit del av dem. Vi vet vilka utbildningar vi har gått och vilka relationer som är viktiga. På sätt och vis kan vi säga att vi har lite koll på både arv och miljö runt varandra. Det är inte i många relationer man har sådana kunskaper.