Jag la mig 21.30 igår och sov som en stock i natt och ändå var jag trött och seg i morse. Men under dagen kände jag mig piggare och jag åt en rejäl lunch som bestod av varmrökt lax, potatissallad, vattenmelon, jordgubbar och grönsallad. Mumsigt! Efter det blev det kaffe och kaka. När jag kom hem strax efter 17 åt jag våfflor (inte värst nyttigt men himla gott!). Vid sjutiden gav jag mig iväg. Lite stelt och stapplande i början, men så småningom hittade jag rytmen och det kändes kanonbra! Kilometer efter kilometer bara rann iväg och plötsligt hade jag fått ihop 8 kilometer. Längdrekord det här året och jag är så himla lycklig.
Under passet tänkte jag att det ju är bättre att ta långpassen mitt i veckan, när jag är trött. På helgen eller (om det skulle inträffa) om jag är pigg under veckan, passar det bättre att ta intervallerna. Idag mötte jag en karl som sprang och då menar jag sprang. Svetten riktigt stänkte om honom och han flåsade och hade ett älgliknande steg. Där kom jag lite röd och varm i ansiktet med försiktiga löpsteg. Kände mig lite (ganska mycket) fjantig. Lite lat och klen i jämförelse med mannen. Då insåg jag (för säkert tionde gången) att löpning ska vara jobbig. Det ska kännas, annars sker ingen utveckling. Jag måste bli bättre på att utmana mig själv, annars får jag leta efter löparkompisar som kan dra mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar