Åldrande och hur vi hanterar det

Att drabbas av ålderskris, är något naturligt, lika naturligt, som att hamna i trotsåldern eller puberteten. Jag tror att vi alla (som reflekterar över oss själva och vårt mående), någon gång i livet drabbas av om inte ålderskris, så åldersnoja i alla fall. Visst är det enkelt att hålla tankarna på åldrandet borta, när kroppen fungerar som den ska och ens eget utseende inte är så förändrat. Men när åldrandet börjar sätta sina spår och jag inte längre känner igen min kropps agerande eller utseende, blir det mer påtagligt och svårare att låta bli att tänka på. Helt plötsligt blir man mer självupptagen, precis som man blev i tonåren, när kroppen förändrades. Jag blir lyhörd för min kropps funktioner och utseende.

Jag lägger märke till alla gradvisa förändringar (läs försämringar), såsom att kroppen känns stel, när jag har suttit still en längre stund. Balansen är sämre och jag klarar inte stress på samma sätt längre. Viktkurvan pekar hela tiden stadigt uppåt och är väldigt svår att få ner. Varje dag  jag tittar mig i spegeln, ser jag tecken på mitt åldrande i linjerna runt munnen, "kindhänget" och halsens slappa hud. Linjerna, hänget och den slappa huden, känns inte obekant, för den påminner om min pappas åldrande. Vi var ganska lika han och jag, även när det gäller åldrandet tydligen.

Jag tror den här självupptagenheten blir osund i längden. Särskilt om vi har mycket tid ensamma, eller om vi är omgivna av människor som är fixerade vid ålder. Vi måste acceptera att vi åldras och samtidigt göra vad vi kan för att mota bort stelhet, dålig balans och ökad vikt , så mycket det går. I alla fall om vi vill försöka att få en ålderdom med livskvalitet. Vi vill leva länge och med så god kvalitet som möjligt. Visst är det tråkigt att utseendet förändras till det sämre, men det går ju att kompensera ( i alla fall en hel del) genom att vara trevlig, positiv och intressant som person. 

Människor som ständigt uppger sin ålder, som en orsak till att de inte kan eller klarar olika uppgifter, försöker jag undvika. Enligt mig är ålder en siffra, som inte säger ett dugg om vad du är kapabel till. Inställningen att siffran, är den som bestämmer/begränsar dig är ju helt tokig, anser jag. En av mina vänner uppger alltid att hen inte kan göra det eller det, på grund av sin ålder. Dessutom säger hen ofta "vänta du bara tills du blir lika gammal som jag". Nej, den olycksbådande inställningen är jag glad att jag själv inte har!

Likaså försöker jag undvika människor som hela tiden påpekar att jag är tantig eller gammal. Det gör jag inte för att jag vill förtränga min ålder eller mitt åldrande, utan för att jag tycker det är otrevligt att ständigt påpeka någons ålder. Det skulle vara lika otrevligt att hela tiden påpeka att någon är ung/barnslig. En av mina vänner påpekar ofta att jag är tant och uppger alla andra människors åldrar, när hen pratar om dem. Jag misstänker starkt att hen har en obearbetad ålderskris och kanske känns det bättre, att försöka få andra att krisa också?

Möjligen är det så att andras oförmåga att hantera åldrandet, gör det tydligare för mig, hur jag inte vill hantera det. Sen är ju viljan en sak och verkligheten kanske en annan. Mina föräldrars sjukdom och bortgång har påverkat min inställning till livet mycket. Jag vill göra det bästa av livet och mitt bästa för att få en bra ålderdom. Kroppen åldras och behöver mer kärlek och omsorg än tidigare. För mig innebär det att jag tänker alltmer på vad jag äter och dricker och att jag motionerar, för att behålla en bra hälsa. Det innebär också att jag anammar ett positivt förhållningssätt till livet och så även åldrandet. Min positiva inställning har jag i och för sig alltid haft och är en av mina styrkor, även om jag förstås har många svarta stunder också. Livet är till för att levas och njutas. Jag tänker göra mitt bästa för att leva och njuta så bra som möjligt så länge det går.

Den osminkade, allvarliga versionen av mig. Jag har alltid haft komplex för mitt utseende: näsan är  sned och lång, munnen ojämn (en amorbågen är högre än den andra), ena ögat större än det andra, tänderna ojämna  (trots åtta års tandreglering) . Ja, så jag är lite van vid att försöka kompensera det genom att vara glad och trevlig...

På bilden syns rynkor runt min överläpp, min ena "hamsterpåse" på kinden och halsens rynkor

Den sminkade glada versionen av mig. Många av mina arbetskamrater tycker att jag ofta är glad och skrattar mycket. Jag tänker inte själv på det, det bara är så.

Det är sällan jag har sjalar runt halsen. Just den här sjalen tycker jag går bra till mina ögon, så den är en favorit. Men annars tycker jag det är bättre att ha V-ringade tröjor eller skjortor på mig, så att ögonen dras till V-ringningen och inte till min skrynkliga hals (man får ha sina knep).