När man inte orkar

Igår hjälpte vi Sara att flytta. Det var tre trappor upp och jag kände direkt att mina krafter inte var som vanligt. Inte alls! Orken tröt redan efter en trappa och vid första kartongen. Jag blev rädd! Är det nu jag går i väggen, tänkte jag.  Vad händer med min kropp? Min man och Sara resonerade med mig och till slut kom vi fram till att jag skulle sjukskriva mig en vecka, för att hämta upp mig lite.


För 29 år sedan var vädret lika strålande, den dagen Sara föddes. Fotografiet är taget i lördags under vår promenad.

Vackert och rofyllt

Här är hon, Sara som nu är 29 år. Nyss var hon en liten nyfiken femåring, tycker jag.

Hon har blivit så tunn, så tunn.

 

Jag gick upp i vanligt tid, efter en orolig natt. Mailade alla berörda på jobbet och slappnade sedan av. Nu var det gjort och jag får en timeout. Man skulle ju kunna tro att jag skulle njuta av att vara hemma utan krav. Att bara finnas i nuet och slappna av. Kunde man ju tro, men så kändes det inte. Istället upplevde jag en rastlöshet. Vad gör jag nu då? Jag betalade räkningar, plockade undan lite och tvättade. Sen var jag uttråkad. Jag ringde och terroriserade Sara, som var ledig idag, för att packa upp sina saker.

Mitt röda hår lyser verkligen upp i allt det gröna...

Både Sara och jag blev fascinerade över den gröna mossan.

Nästan så vi ville lägga oss i mossan, men den var ju blöt...

Jag antar att det är för att jag är så uppe i varv, som jag inte riktigt klarar att koppla av. Eventuellt tänker jag göra en utflykt i morgon, om vädret är bra och jag är på rätt humör. Jag har köpt hem ingredienser så jag kan baka bullar, om jag skulle känna för det. Ja, något kommer jag säkert på att förströ mig med och samtidigt koppla av på ett bra sätt.