Äntligen, äntligen känns benen och andningen lite lättare. Åsa och jag var ute på en kvällstur i småregn. Ärligt talat har jag inte tyckt att det varit så kul att springa med Åsa. Hon är så mycket snabbare än jag och har sprungit flera meter framför mig. Lite uppgiven har jag undrat varför vi ska ta sällskap, när vi inte ens är inom talavstånd. Hon har sagt att hon tycker om att springa med mig, eftersom hon då känner sig stark. Jag, jag känner mig svag, dålig och det spelar ingen roll att jag inte kan jämföra mig med henne som är tio år yngre och tjugo kilo lättare. Jag gör det ändå, knäppt jag vet!
Ida, som är supersnabb (sprang Göteborgsvarvet på 1:46) anpassar tempot efter mig, när vi springer ihop. Visst är det kämpigt, men hon springer hela tiden vid min sida och peppar mig. Då är det kul! Även om vi båda vet att hon är så mycket snabbare än mig, känner jag mig aldrig svag, långsam eller dålig.
Så jag såg inte fram mot kvällens tur. Men preparerade mig rejält med Bricanylen och peppade mig själv, att strunta i att jag kommer efter. Vi drog igång och sprang på en gång utan uppvärmning, eftersom vi var oroliga för att regnet skulle tillta. Efter några hundra meter, kände jag hur det liksom knäppte till i bröstet och andningen lättade. Genast försvann krampen i vaderna och jag nästan grät av glädje. Jag bara tryckte på och kroppen svarade. Helt plötsligt var det jag som låg före Åsa. Efter tre kilometer fick hon håll och vi gick en stund. Sen sprang vi två kilometer till. Totalt fem kilometer med snittempot 6:10. Det finns hopp för gumman! Kanske är det inte omöjligt för mig att bli snabbare i alla fall.
Allra gladast är jag över känslan: att jag känner mig stark, lätt i steget även i backarna och framförallt, jag kan ANDAS som folk!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar