Ibland tuffar livet på, som på räls, ibland är det krokigt och man är av banan helt. Under några dagar nu har min pappa legat sjuk på lasarettet. De trodde inte han skulle klara sig. Det väckte ångest och tankar hos oss anhöriga. Livet är skört, men vi glömmer det ibland. Naturligtvis kan vi inte gå och tänka på att vi kan dö när som helst. Det skulle ju skapa alltför stor ångest och oro. Men det känns lite nödvändigt att ibland fundera över vår dödlighet och hur mycket energi vi kan lägga på skitsaker, som egentligen är obetydliga.
Nej, jag är än mer övertygad om att min kraft och energi ska ägnas åt det jag verkligen vill göra och inte det jag förväntas göra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar