Idag skulle jag springa 5 km på 30 minuter. Hur sjutton ska jag klara det som tidigare bara har klarat det på 35 minuter? Är det ens rimligt? Så gick mina tankar. Men Therése och Ida frågade bara vad dagens uppdrag var och så, jaha, då sätter vi igång. Therése kollade så vi höll tempot. Hon blev min hare, så att säga. Ida och hon pratade på som vanligt. Det är bra, eftersom det distraherar mig lite. Första varvet (ett varv är knappt 2,3 km) fick jag en dipp mot slutet, men det ignorerades. I andra varvet kom jag in i en andra andning, men mot slutet gick det så tungt, så tungt. Så när Therése frågade om vi skulle springa lite till, för att få ihop 5 km, så jag "nej, det kommer inte på tal".
Trots att det inte blev 5 km, är jag sjukt nöjd. Gränsen för vad jag klarar har flyttats fram och det rejält. Vi påminde oss om hur det var första varvet vi sprang för några veckor sedan, när jag kippade efter andan och fick stanna två gånger.
Therése påminde om att man blir bara bättre om man springer med dem som är bättre. Man måste ur bekvämlighetszonen. Vad gör väl det, att jag blir lite kräkfärdig efteråt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar