Tufft kettlebells-pass

Eftermiddagens pass med kettlebells var tufft. Vi började med Clean, Burpees och Clean Jerk. Det gick ok. Men sen kom det jobbiga! Under 12 minuter skulle vi (först med höger arm, därefter vänster) göra 3 swingar, Clean, 3 Snatchar och 3 utfall (med kettlebellen rakt upp, vilket är skitjobbigt). Om och om igen tills tiden var slut. Jag körde igång i ett tufft tempo. Efter 4 minuter flåsade och flämtade och undrade hur sjutton jag skulle orka 8 minuter till. Som tur är hade jag den lättaste kettlebellen om 8 kilo. Jag fick lägga in små pauser mellan handbytena. De sista två minuterna orkade jag inte hålla upp kettlebellen vid Utfallsstegen, utan höll den i famnen. När 12 minuter äntligen hade gått, var jag kräkfärdig.

Oj vad trött jag är! Orkade knappt hänga tvätt, eftersom axlarna är helt uttröttade. Skönt att jag i alla fall klarade av passet! Nästa gång vi får en liknande uppgift, ska jag planera bättre och inte gå ut så hårt. 

Drygt tjugo veckor kvar till Midnattsloppet

Grå, blåsig morgon och jag är glad att jag sprang milen igår och inte väntade till idag. Igår insåg jag att det är drygt 20 veckor kvar till Midnattsloppet. Jag hoppas att jag till dess har tränat så bra, att jag kan få en tid runt 60 minuter, helst strax under. Eftersom jag inte har tränat löpning regelbundet under längre tid, förrän under det senaste året, vet jag inte om min målsättning är rimlig. Men jag tänker försöka nå mitt mål och sätta upp guld-, silver- och bronsmål, som jag läst att andra så klokt gjort. Mitt guld är att hamna under 60 minuter, silver att hamna under 65 och brons under 70 minuter. Jag kommer träna för guld och hoppas kroppen håller för det!

Min förhoppning är att träna tre löppass per vecka. Just nu springer jag två korta och ett längre. Benhinnorna känns bra och jag är livrädd för att de ska krångla, så jag smyger på lite backintervaller på varje kortare pass. Så småningom hoppas jag klara rena intervallpass.

Det är en underbar känsla, när kroppen håller! Just nu känner jag mig frisk, stark och glad. Samtidigt vet jag att det räcker med en förkylning, eller skada, för att tippa allt till känslor av frustration, hjälplöshet och irritation. Därför gäller det att inte lockas att springa för många pass/vecka eller för långa.

Helgens långpass avklarat

Efter min "lyxfrukost" gav jag mig iväg på veckans fjärde löppass. Jag har aldrig klarat att springa fyra gånger på en vecka tidigare och nu hade jag planerat att springa långt. Ja, en mil är långt för mig. Ute var det mulet, blåsigt och regnet hängde i luften. Inte var jag glad när jag gav mig iväg strax före nio. Nej, motigt kändes det och inte blev det bättre av motvinden. Efter 500 meter var jag blossande varm och funderade på om jag hade på tok för mycket kläder på mig. Men sen kom jag till ett blåsigt parti och klädseln kändes rätt igen. Efter halva vägen slog endorfinerna till och jag log fånigt mot alla morgonflanörer som kom i täckjacka, mössa och vantar. Resten av turen gick i ett töcken av ren skär lycka. Benhinnorna höll, benen vobblade inte, utan kändes starka och det var roligt! Snittempot blev 7:17 och mina snabbaste kilometrar var nr 1, 9 och 10.

Jag känner mig så stark!

Energi till tusen

Äntligen fick jag en god natts sömn, utan vallningar! Idag har jag känt mig pigg och fylld av energi. Vårkänslorna sprudlar och jag känner mig stark och glad. Oj, vad jag är beroende av ljus (äntligen är det ljust om mornar och kvällar) och sömn (bra sömn!).

I morgon ska jag sova länge och njuta av att äta min typ av "lyxfrukost" med Wasa sport, ägg, yoghurt & bär. En stor kopp kaffe på det och kanske unnar jag mig något pålägg på sportknäcket.

Men ikväll njuter jag av att energin sprudlar under ytan. Pocketboken väntar.  Träningskläderna är i tvättmaskinen, eftersom jag tränat så många pass i veckan, att jag inte har något kvar att träna i. Tjoho, vad härligt att det är fredag!

Backintervaller avklarade!

Kinna och jag hade bestämt oss för att springa backintervaller ikväll. Vi värmde upp med långsam jogg och därefter satte vi fart. Backen är en gammal slalombacke. Brant och jobbig, med andra ord. Vårt fokus och mål, var att jogga till toppen. Springa handlar det inte om, istället fick vi jogga små, små steg och sega oss upp. Kinna orkade till toppen, jag orkade inte riktigt hela vägen. Trots att vi joggade så långsamt och med små steg, flåsade vi, så vi knappt kunde prata, när vi kom upp. Fem gånger hade vi bestämt att vi skulle upp till toppen och det klarade vi. Mitt mål är självklart att jag någon inom en snar framtid ska orka hela vägen till toppen!

Plötsligt händer det!

Underbart vårväder idag. Solen sken, fåglarna kvittrade och jag svävade som på moln hela dagen. Klockan fyra smet jag hem, bytte till springkläder och sprang till min mans jobb, för att hämta vår bil. Mitt mål var att springa fortare än 7 min/km. Kilometertiderna blev: 6:25, 6:03, 6:20, 6:09 och på sträckan 4,6 km blev snittempot 6:12. Otroligt roligt, att jag har blivit snabbare på korta sträckor! Äntligen! Gissa om jag var lycklig när jag satte mig i bilen! När jag körde hem, kom jag plötsligt på, att jag inte ens kände mig "kräkfärdig", som jag brukar, när jag tar ut mig rejält. Det innebär ju, att jag skulle kunna ta i lite till. Faktiskt så njöt jag av springturen, av vårdoften, av solen i ögonen, av löparen jag mötte som log (tillbaka) brett, av lusten att springa. Jag njöt också av känslan av styrka och kraft, trots envis träningsvärk. Min kropp var på min sida idag och mitt humör sprudlar och klimakteriebitchen är ett minne blott.

Efter lite strech masserade jag benen genom foamrollern. Det känns gott och benhinnorna verkar "hålla".

Hallå klimakteriebitch!

Ingen träning idag. Inte ens vardagsmotion. Ännu en eländig natt med ständiga vallningar. Konstigt nog känner jag mig lika pigg som vanligt på jobbet. Möjligen är jag en aning mer irriterad än vanligt. Det är rätt bra ibland, för det gör att jag står på mig mer mot andra, något jag behöver bli bättre på.

Men lite konstigt är det att jag reagerar och agerar på annat sätt, än jag är van vid. Konstigt och lite läskigt. Den "väna" Katarina är istället rapp att bita ifrån. Vet inte vem som är mest förvånad, jag eller de människor jag jobbar med. Kanske håller jag på att bli en klimateriebitch? Inte nog med att kroppen förändras och fungerar konstigt, nu förändras personligheten också! Kan inte bestämma mig för om det är positivt eller negativt. Ingen (jag) vill vara en tyst tapetblomma (mes) men heller inte en oförutsägbar bitch med kort stubin. Känner mig lite oflexibel just nu, ingen trevlig känsla. Problemet är att jag så snabbt blir arg och att jag är sämre på att härbärgera den känslan. Istället blir jag impulsiv och reagerar snabbt och med kraft. En av mina kollegor så idag, att jag har "girlpower", som inte tar emot vad som helst. Tror ni någon hade sagt det till en karl, som inte tar emot vad som helst?  Nej, troligen inte! Kanske är det inte så dumt att vara en klimakteriebitch...