Löpteknik

Idag är jag hemma och vilar från jobbet. Har ont i halsen och så sticker det lite lagomt fint i öronen. Eftersom jag inte hade några större grejer inbokade kunde jag var hemma med gott samvete.

I onsdags provade jag ett nytt träningspass som innebar att jag fick hjälp med min löpteknik. Totalt sprang jag säkert ca 5 km fördelat på 1,5 timme. Jag blev som vanligt hög av att känna att det gick lite lättare än tidigare. Den här gången sprang jag faktiskt om tre personer, och den sista personen låg faktiskt en bra bit framför mig. =) GREAT!

Det är förstås ingen tävlan, men det är skönt att känna att all träning ger resultat. Annars är jag inne i  en gottegrisperiod nu. Igår var det kanelbullens dag - vad gör jag då, jo köper en påse bullar och klämmer i mig tre stycken under dagen. Sen mutar jag dottern att köpa godis till mig - ja, bara lite - så lite att det knappt räknas, nämligen 2 bitar av varje sort av bara surt och salt. Det blev förstås en ganska stor påse i alla fall, eftersom det finns så många olika sorters surt och salt godis,,,

Funderar mycket på vad det nya jobbet, jag ska börja om ca en månad, kommer att innebära. Tänk om jag upptäcker att de är helt galna? Tänk om det vimlar av informella ledare som inte vill följa styrdokumenten. Tänk om jag upptäcker att chefen är helt inkompetent. Tänk om min upplevelse på anställningsintervjun var helt galen, färgad av min egen trötthet. Tänk om, tänk om, tänk om, tänk om...

Kurs

Idag ska jag på kurs för att bli cirkelledare i anhörigstöd. Det ska bli spännande. Undrar hur de kommer att lägga upp kursen och anar att jag är överkvalificerad, eftersom jag har flera universitetspoäng i samtalsmetodik. Men för attbli cirkellledare måste man gå kursen som Socialtjänsten anordnar. Den är från klockan 9:00 till 16:30 och de bjuder på lunch och kaffe. Hoppas på en givande dag!

Gigantiska bullar

Har bakat gigantiska bullar idag, fast det var inte avsikten förstås. Men jag måste erkänna att det gick bra mycket fortare att baka stora :)

Innan jul rengjorde jag ugnsluckan. Det innebar att luckan togs isär i två delar. En del sitter kvar på själva spisen och en del går att bära bort. Jag putsade glasen så de riktigt glänste. Nåväl , idag när jag skulle skjuta in den första plåten bullar i ugnen delade sig luckan plötsligt och PANG - där stod jag fånigt stirrande med halva ugnsluckan i handen. Naturligtvis var det inte jag som varken tog isär den eller satt ihop den, utan det gjorde min man. Så jag insåg direkt att det inte var tal om att själv få dit luckan igen, eftersom inte ens min man hade lyckats få den på plats korrekt! (Jag tänker inte fibbla med den så att den går sönder, vilket jag gjorde med den förra spisen vi ägde). Tur att jag är så uppfinningsrik och har en fantastisk finmotorik! Annars hade jag stått där med en massa överjästa, kalla, degiga bullar.

När den första plåten var färdig satte jag på en kanna kaffe, tog fram en bricka och la fram två giganska bullar och hällde upp kaffe i en kopp. Därefter stegade jag upp till dottern och svärsonen och knackade på dörren. Inte ett ljud hördes, men skam den som ger sig. Jag bankade på dörren och då svarade dottern "vi sover" med sömnspruckan röst. " Jag bankade igen och öppnade dessutom dörren (klockan var faktiskt elva) och uppmande henne att komma. Hon vinglade fram i sin mjuka, fluffiga, rosa morgonrock och tog emot brickan. Hon sa tack i alla fall :)

Nästa steg var att hälla upp ett glas iskall mjölk och tynga en assiett med nästa bulle. Med lätta steg tog jag mig ned till den yngsta dotterns rum och knackade hårt på dörren. "Mmm" sa hon (hon har ett obeskrivligt läte som låter både argt och uppfodrande utan att ens säga ett enda ord, vilket kan skrämma den modigaste). Jag har en nybakad bulle till dig, pep jag. Nej, tack jag vill inte ha, sa hon strängt. Stumt stirrade jag på mjölken och den avsvalnande bullen och insåg att jag nu själv måste dricka upp mjölken (för tänk på alla svältande barn, inget ska förfaras). Jag som egentligen inte själv skulle äta några bullar, utan bara få beröm från andra (in my dreams). Hur kunde livet bli så här? En unge vill inte ha, en annan åt säkert aldrig ens bullen utan gick o la sig direkt (den enda trösten är att jag vet hur illa kallt kaffe luktar i ett rum, he, he!). I ren förtvivlan åt jag ytterligare en bulle (de var faktiskt goda och man måste ju trösta sig lite).

Nåja sen provade jag och gjorde en plåt med mandelmassa, smör och socker i bullarna. De luktade underbart gott! Därefter gjorde jag en plåt med äppelmos i bullarna. Jag måste få veta om de gigantiska bullarna har kommit för att stanna (en bulle är en halv måltid) eller om jag ska återgå till normalstora. Jakten på potentiella bullätare lär fortsätta...

Senaste nytt

Var på kontroll av ögat på USÖ och allt såg bra ut. Två dagar senare såg jag blixtar i ögonen igen och fick åka in. Allt såg fortfarande bra ut, men för säkerhets skull blev jag laserbehandlad på de områden i näthinnan som inte blev behandlade vid operationen. Det var tydligen så att förutom hålen på näthinnan hade en del av den lossnat. Laserbehandligen tog cirka 15 minuter och var inte helt behaglig. Typ en konformad tratt sattes på plats på ögat (fick bedövningsdroppar) så att han skulle se näthinnan bra, och sedan skjöt han med lasern. Det kändes som små nålstick, förutom en gång då han kom åt en nerv och jag kastade bak huvudet i ren reflex på grund av smärtan...

När jag var på kontroll två dagar innan var min syn okej vid -8. Den här gången var tre sköterskor aktiverade i sina försök att få rätt inställning och jag såg trots detta inte bokstäver ens på tavlan vid -9. Jag såg krumelurer som jag visste skulle föreställa bokstäver. Nej, nu har jag fått en hjärnblödning också, tänkte jag och svettades floder. Det konstaterades att synen på ögat "kommer och går" beroende av allt skräp som flyter runt (döda blodkärl efter operationen). Läkaren har sagt att skräpet kommer att försvinna.

Nu har jag slutat med kortisondroppar och får använda kontatklins på ögat. Eftersom mina månadslinser var slut var jag på kontroll hos optikern. Jag informerade honom om alla turer och när jag berättade att jag blivit laserbehandlad såg han illamående ut och sa "har de bränt fast näthinnan med laser också". Ha, ha jag tror han tycker uppriktigt synd om mig ;-)

När jag var hos optikerna såg jag som bäst (absolut inte perfekt, men det går bara att korrigera min syn på högerögat till en viss gräns just nu) vid -5,5 och därefter la han till ett brytningsfel. Så det verkar som att det just nu krävs mindre styrka än innan operationen (-7 krävdes då). Skumt! Men jag har ju märkt att jag ser superbra på långt håll med linserna på. Medan jag ser uselt på nära håll (på högerögat alltså) när jag har linserna på (vilket jag har fått för mig beror på att styrkan är för stark). Om jag däremot har glasögonen, ser jag bättre på nära håll (styrkan blir jag aldrig lika bra med dem, eftersom de hamnar en bit bort från ögat). Utan glasögon tycker jag att jag nu ser som vanligt på nära håll. Jag läser med näsan i boken (precis som tidigare), men irriterar mig på allt skräp som fortfarande drar runt i ögat och stör när de hamnar framför bokstäver.

Tre fyra månader efter operationen (alltså böran av januari senast) ska synen ha stabiliserats sig. Då kan jag köpa nya glasögon, menar läkaren. Förhoppningsvis har en del av de döda blodkärlen försvunnit då. Min optiker var mycket skeptisk till det. Han sa att jag får leva med "skräpet i ögat". Vart skulle det ta vägen, frågade han. Ja, den frågan kan ju inte jag svara på... ;)

De svarta krumelurerna

i mitt högra öga är troligen rester från operationen, då de använde laser för att laga hålen på näthinnan. Läkaren trodde att det var bortbrända blodkärl som troligen förvinner. Jag hoppas att de försvinner, eftersom de stör på det ögat när jag ska läsa. De är så stora att de skymmer texten på det ögat.

Nu har jag cyklat till och från jobbet under en veckas tid och det har fungerat bra, trots att lustgasen är kvar i ögat fyra veckor efter operationen. När jag sitter på en stol och tittar ned på mina ben, syns gasen som en rund fläck. När jag tittar ned på mina ben skymmer den precis mitt ena knä. När jag tittar upp ser jag den som en mörk skugga i den nedre delen av synfältet. Varje gång jag vaknar under nätterna, mornarna är min första tanke "har gasen försvunnit?". Ja, och varje gång blir jag lika besviken så klart. Tur att jag ändå har knep för att se hur den minskar, annars skulle jag väl bli galen av otålighet ;)

Senaste kontrollen

I tisdags var jag på kontroll igen på USÖ. Allt såg bra ut, så nu fick jag sluta med de bakteriedödande dropparna och så behöver jag bara ta de pupillvidgande på kvällen. Tydligen måste man ta pupillvidgande droppar så fort man har opererat ögat, eftersom det då frigörs proteiner i ögat som kan leda till att det "fastnar" på något vis (var? hornhinnan eller?) om man inte tar pupillvidgande. Så ska jag fortsätta med kortisondropparna tre gånger per dag. De är inte till för inflammationsrisk i ögat, utan för att ögat sväller upp/svullnar vid operation och då kan något i gula fläcken skadas ( ja de pratar ju med en massa fackuttryck och snabbt går det, så jag hängde inte med på riktigt alla detaljer), därför måste man fortsätta med kortisonet. Jag gissar att Guy Shanks har förstått att det är säkrast att motivera varför jag ska göra vissa saker, annars kan det vara risk för att jag struntar i det ;-) JAG tycker ju att ögat är bra nu (förutom gasen som skvalpar alltjämt).

De testade min syn och den var förvänansvärt bra efter lite drygt två veckor. Jag tycker själv att jag ser som tidigare, så jag är helnöjd. Men de pupillvidgande gör ju att man ser sämre.

Jag berättade att jag hade läst på nätet om sådana som har opererat samma öga tre gånger för hål på näthinnan (det vill jag ju undvika!). Då tittade han på mig och sa snällt "det finns dem som är opererade 12 gånger för hål på näthinnan, men det står inte på nätet". Inte så uppmuntrande med andra ord :( Fast han tycker att det ser bra ut hittills och att jag inte ska oroa mig för det (förträng, förträng med andra ord!).

Gasen försvinner alltmer. För mig ser det ut om att den sjunker, men då vi ser upp och ned, är det egentligen så att gasen har stigit. Det ska gå fort på slutet, sa läkaren. Själv tycker jag att dessa tre veckor har segat fram. Fast det är klart, om jag jämför med den vidriga hemmorojdoperationen där jag först blev smärtfri efter 6 månader, är detta "lätt som en plätt". Ingen smärta alls i princip, tack och lov! Men så klart irriterande att bli kallad för stekare när man går runt i mörka glasögon... eller mycket irriterande när man spiller, drattlar och tar fel ;-)

Dessutom är det oerhört irriterande att inte få köra bil. Fast jag är ölvertygad om att jag skulle klara det nu. Igår testade jag att cykla till och från jobbet och det gick ju finemang.

Den 2/10 får jag sluta med de pupillvidgande dropparna och trappa ned kortisonet till två gånger/dag. Onsdag den 6/10 ska jag på nästa koll och då tänker jag köra dit själv, så det så ;-)

Bilder på mitt opererade öga