Gigantiska bullar

Har bakat gigantiska bullar idag, fast det var inte avsikten förstås. Men jag måste erkänna att det gick bra mycket fortare att baka stora :)

Innan jul rengjorde jag ugnsluckan. Det innebar att luckan togs isär i två delar. En del sitter kvar på själva spisen och en del går att bära bort. Jag putsade glasen så de riktigt glänste. Nåväl , idag när jag skulle skjuta in den första plåten bullar i ugnen delade sig luckan plötsligt och PANG - där stod jag fånigt stirrande med halva ugnsluckan i handen. Naturligtvis var det inte jag som varken tog isär den eller satt ihop den, utan det gjorde min man. Så jag insåg direkt att det inte var tal om att själv få dit luckan igen, eftersom inte ens min man hade lyckats få den på plats korrekt! (Jag tänker inte fibbla med den så att den går sönder, vilket jag gjorde med den förra spisen vi ägde). Tur att jag är så uppfinningsrik och har en fantastisk finmotorik! Annars hade jag stått där med en massa överjästa, kalla, degiga bullar.

När den första plåten var färdig satte jag på en kanna kaffe, tog fram en bricka och la fram två giganska bullar och hällde upp kaffe i en kopp. Därefter stegade jag upp till dottern och svärsonen och knackade på dörren. Inte ett ljud hördes, men skam den som ger sig. Jag bankade på dörren och då svarade dottern "vi sover" med sömnspruckan röst. " Jag bankade igen och öppnade dessutom dörren (klockan var faktiskt elva) och uppmande henne att komma. Hon vinglade fram i sin mjuka, fluffiga, rosa morgonrock och tog emot brickan. Hon sa tack i alla fall :)

Nästa steg var att hälla upp ett glas iskall mjölk och tynga en assiett med nästa bulle. Med lätta steg tog jag mig ned till den yngsta dotterns rum och knackade hårt på dörren. "Mmm" sa hon (hon har ett obeskrivligt läte som låter både argt och uppfodrande utan att ens säga ett enda ord, vilket kan skrämma den modigaste). Jag har en nybakad bulle till dig, pep jag. Nej, tack jag vill inte ha, sa hon strängt. Stumt stirrade jag på mjölken och den avsvalnande bullen och insåg att jag nu själv måste dricka upp mjölken (för tänk på alla svältande barn, inget ska förfaras). Jag som egentligen inte själv skulle äta några bullar, utan bara få beröm från andra (in my dreams). Hur kunde livet bli så här? En unge vill inte ha, en annan åt säkert aldrig ens bullen utan gick o la sig direkt (den enda trösten är att jag vet hur illa kallt kaffe luktar i ett rum, he, he!). I ren förtvivlan åt jag ytterligare en bulle (de var faktiskt goda och man måste ju trösta sig lite).

Nåja sen provade jag och gjorde en plåt med mandelmassa, smör och socker i bullarna. De luktade underbart gott! Därefter gjorde jag en plåt med äppelmos i bullarna. Jag måste få veta om de gigantiska bullarna har kommit för att stanna (en bulle är en halv måltid) eller om jag ska återgå till normalstora. Jakten på potentiella bullätare lär fortsätta...

Senaste nytt

Var på kontroll av ögat på USÖ och allt såg bra ut. Två dagar senare såg jag blixtar i ögonen igen och fick åka in. Allt såg fortfarande bra ut, men för säkerhets skull blev jag laserbehandlad på de områden i näthinnan som inte blev behandlade vid operationen. Det var tydligen så att förutom hålen på näthinnan hade en del av den lossnat. Laserbehandligen tog cirka 15 minuter och var inte helt behaglig. Typ en konformad tratt sattes på plats på ögat (fick bedövningsdroppar) så att han skulle se näthinnan bra, och sedan skjöt han med lasern. Det kändes som små nålstick, förutom en gång då han kom åt en nerv och jag kastade bak huvudet i ren reflex på grund av smärtan...

När jag var på kontroll två dagar innan var min syn okej vid -8. Den här gången var tre sköterskor aktiverade i sina försök att få rätt inställning och jag såg trots detta inte bokstäver ens på tavlan vid -9. Jag såg krumelurer som jag visste skulle föreställa bokstäver. Nej, nu har jag fått en hjärnblödning också, tänkte jag och svettades floder. Det konstaterades att synen på ögat "kommer och går" beroende av allt skräp som flyter runt (döda blodkärl efter operationen). Läkaren har sagt att skräpet kommer att försvinna.

Nu har jag slutat med kortisondroppar och får använda kontatklins på ögat. Eftersom mina månadslinser var slut var jag på kontroll hos optikern. Jag informerade honom om alla turer och när jag berättade att jag blivit laserbehandlad såg han illamående ut och sa "har de bränt fast näthinnan med laser också". Ha, ha jag tror han tycker uppriktigt synd om mig ;-)

När jag var hos optikerna såg jag som bäst (absolut inte perfekt, men det går bara att korrigera min syn på högerögat till en viss gräns just nu) vid -5,5 och därefter la han till ett brytningsfel. Så det verkar som att det just nu krävs mindre styrka än innan operationen (-7 krävdes då). Skumt! Men jag har ju märkt att jag ser superbra på långt håll med linserna på. Medan jag ser uselt på nära håll (på högerögat alltså) när jag har linserna på (vilket jag har fått för mig beror på att styrkan är för stark). Om jag däremot har glasögonen, ser jag bättre på nära håll (styrkan blir jag aldrig lika bra med dem, eftersom de hamnar en bit bort från ögat). Utan glasögon tycker jag att jag nu ser som vanligt på nära håll. Jag läser med näsan i boken (precis som tidigare), men irriterar mig på allt skräp som fortfarande drar runt i ögat och stör när de hamnar framför bokstäver.

Tre fyra månader efter operationen (alltså böran av januari senast) ska synen ha stabiliserats sig. Då kan jag köpa nya glasögon, menar läkaren. Förhoppningsvis har en del av de döda blodkärlen försvunnit då. Min optiker var mycket skeptisk till det. Han sa att jag får leva med "skräpet i ögat". Vart skulle det ta vägen, frågade han. Ja, den frågan kan ju inte jag svara på... ;)

De svarta krumelurerna

i mitt högra öga är troligen rester från operationen, då de använde laser för att laga hålen på näthinnan. Läkaren trodde att det var bortbrända blodkärl som troligen förvinner. Jag hoppas att de försvinner, eftersom de stör på det ögat när jag ska läsa. De är så stora att de skymmer texten på det ögat.

Nu har jag cyklat till och från jobbet under en veckas tid och det har fungerat bra, trots att lustgasen är kvar i ögat fyra veckor efter operationen. När jag sitter på en stol och tittar ned på mina ben, syns gasen som en rund fläck. När jag tittar ned på mina ben skymmer den precis mitt ena knä. När jag tittar upp ser jag den som en mörk skugga i den nedre delen av synfältet. Varje gång jag vaknar under nätterna, mornarna är min första tanke "har gasen försvunnit?". Ja, och varje gång blir jag lika besviken så klart. Tur att jag ändå har knep för att se hur den minskar, annars skulle jag väl bli galen av otålighet ;)

Senaste kontrollen

I tisdags var jag på kontroll igen på USÖ. Allt såg bra ut, så nu fick jag sluta med de bakteriedödande dropparna och så behöver jag bara ta de pupillvidgande på kvällen. Tydligen måste man ta pupillvidgande droppar så fort man har opererat ögat, eftersom det då frigörs proteiner i ögat som kan leda till att det "fastnar" på något vis (var? hornhinnan eller?) om man inte tar pupillvidgande. Så ska jag fortsätta med kortisondropparna tre gånger per dag. De är inte till för inflammationsrisk i ögat, utan för att ögat sväller upp/svullnar vid operation och då kan något i gula fläcken skadas ( ja de pratar ju med en massa fackuttryck och snabbt går det, så jag hängde inte med på riktigt alla detaljer), därför måste man fortsätta med kortisonet. Jag gissar att Guy Shanks har förstått att det är säkrast att motivera varför jag ska göra vissa saker, annars kan det vara risk för att jag struntar i det ;-) JAG tycker ju att ögat är bra nu (förutom gasen som skvalpar alltjämt).

De testade min syn och den var förvänansvärt bra efter lite drygt två veckor. Jag tycker själv att jag ser som tidigare, så jag är helnöjd. Men de pupillvidgande gör ju att man ser sämre.

Jag berättade att jag hade läst på nätet om sådana som har opererat samma öga tre gånger för hål på näthinnan (det vill jag ju undvika!). Då tittade han på mig och sa snällt "det finns dem som är opererade 12 gånger för hål på näthinnan, men det står inte på nätet". Inte så uppmuntrande med andra ord :( Fast han tycker att det ser bra ut hittills och att jag inte ska oroa mig för det (förträng, förträng med andra ord!).

Gasen försvinner alltmer. För mig ser det ut om att den sjunker, men då vi ser upp och ned, är det egentligen så att gasen har stigit. Det ska gå fort på slutet, sa läkaren. Själv tycker jag att dessa tre veckor har segat fram. Fast det är klart, om jag jämför med den vidriga hemmorojdoperationen där jag först blev smärtfri efter 6 månader, är detta "lätt som en plätt". Ingen smärta alls i princip, tack och lov! Men så klart irriterande att bli kallad för stekare när man går runt i mörka glasögon... eller mycket irriterande när man spiller, drattlar och tar fel ;-)

Dessutom är det oerhört irriterande att inte få köra bil. Fast jag är ölvertygad om att jag skulle klara det nu. Igår testade jag att cykla till och från jobbet och det gick ju finemang.

Den 2/10 får jag sluta med de pupillvidgande dropparna och trappa ned kortisonet till två gånger/dag. Onsdag den 6/10 ska jag på nästa koll och då tänker jag köra dit själv, så det så ;-)

Bilder på mitt opererade öga

Hål på näthinnan

Under hela sommaren har jag haft som blixtar som kommit lite då och då i höger öga. Det är nog stress, tänkte jag först, eller kontaktlinsen som klämmer. Till slut gick jag till optikerna som inte kunde så något fel på mitt öga eller syn, men skickade trots detta en remiss till Ögonmottagningen i Karlskoga. Efter tre veckors väntan var det då dags för ett besök på Ögon. En sköterska undersökte mina ögon, gjorde en synundersökning och droppade bedövningsdroppar i ögonen. Det kändes som att få shampo i ögonen - inte skönt alls! Sedan mättes trycket i ögonen (som var normalt) och så fick jag pupillvidgande droppar. Lite väntan och sedan fick jag träffa en kvinnlig ögonläkare som vägrade ta mig i hand när hon hälsade, eftersom hon hade ont i handen "och inte klarade 100 tryckningar per dag". Den barska läkaren sa att det såg skumt ut i mitt öga, som hon belyste med stark lampa medan jag uppmanades att titta åt alla håll och kanter, och att hon skulle be USÖ titta på mig samma dag eller dagen efter. Samma dag ringde USÖ och jag fick en tid dagen efter.

Den 3/9 kom jag till USÖ:s ögonmottagning och det konstaterades att jag hade hål på näthinnan och måste opereras omedelbart. Läkaren som skulle operera mig heter Guy Shanks och ingav stort förtroende. Han ville operera under lokalbedövning, så att jag skulle kunna hålla huvudet i en viss position efteråt.

Operationen tog en timme och jag kände ingenting och såg ingenting. Jag kunde själv kliva av operationsbordet och gå till sängen, där jag satte mig upp och höll hakan mot bröstet (enligt anvisningar). Första natten fick jag sitta och sova. Dagen efter operationen kollades trycket i ögat, som visade sig vara bra. Vid lunchtid fick jag åka hem, mindre än ett dygn efter operationen. Guy Shanks berättade att han hade åtgärdat hålen i näthinnan med laser, tagit bort 90 % av glaskroppen och fyllt ögat med lustgas. Gasen gör att jag inte kan se, men den ska försvinna av sig självt och synen ska komma tillbaka. Nu fick jag order om att endast sova på vänster sida eller på mage, så att gasen trycker mot näthinnan och inte mot linsen (då riskerar man att få grå starr). Det var också därför det var viktigt att hålla hakan mot bröstet och sitta och sova.

Den 7/9 var jag till USÖ på kontroll. Trycket var bra och näthinnan satt på plats. Jag fick en ny tid för återbesök den 21/9. Jag fick veta att det var ovanligt att "bara" ha hål på näthinnan utan att ha glaskroppsavlossning och att det endast drabbade kvinnor i min ålder. Man vet inte varför eller vad det beror på.

Idag har gasen sugits upp lite av ögat och jag ser ungefär en tredjedel av synfältet och mitt i synfältet har jag som en "våglinje" som guppar vid minsta huvudrörelse. Det gör att jag blir illamående. Jag blir typ åksjuk och det tar cirka 3 timmar per dag innan jag har vant mig någoitsånär. För övrigt är jag fumlig hela tiden. Jag häller bredvid, går emot möbler, mattor och fastnar i saker. Sååå irriterande. Det jag ser genom gasen är liksom uppförstorat men samtidigt "smutsigt". När jag tittar ned ser jag bara genom gasen. När jag tittar upp ser jag "våglinjen" och "smutsvattnet" samt en tredjedel av det vanliga synfältet.

Varje dag får jag droppa droppar i ögonen:pupillvidgande droppar två gånger per dag, kortison tre gånger per dag och bakteriedödande tre gånger per dag. Jag har inget ont i ögat och har inte haft det under hela tiden. De två första dagarna kände jag något som skavde lite vid vissa ögonrörelser och det var stygn som försvann av sig självt. Mitt öga var svullet i början och lite rött, men nu ser det nästan normalt ut. Jag lägger upp bilder längre fram :)

Morgonpromenad

Gud vad härligt det är ute idag! Solen skiner och det är minusgrader! UNDERBART!