Besök på landet

Ikväll åkte jag med Kinna till hennes dotter Caroline, som nyligen har flyttat ut till ett hus på landet. Åh. så härligt det var att komma ut på vischan igen! Axlarna sjunker direkt och  jag njuter av lugnet, tystnaden och att få vara ifred.



Här är huset och kvinnan på bilden är Kinna

Vacker glasveranda och en altan intill den

 

Ett uthus med loft, där man kan ha fester

Älskar staketet och den gamla grusvägen

Paradis för barn att springa runt och leka, sparka boll eller gunga. Våra tjejer lekte med dockor och hade utflykter med sina dockvagnar, när vi bodde på landet.

Ett gammalt stall som hör till huset. Där kanske får eller getter kommer ha sitt hem.

 

Ibland längtar jag oerhört efter att få bo på landet igen. Samtidig är det smidigt att bo i stan, att kunna gå till jobbet, affärer, bio, restauranger osv. En stuga på landet att kunna åka till på sommarkvällar och helger, skulle nog vara drömmen för mig. Synd att det är så kostsamt bara. Man kan ju inte få allt här i livet och jag har ju flera vänner som bor på landet, som jag kan besöka närhelst jag vill.

Första arbetsdagen efter semestern

Hel odramatiskt var det att gå iväg till jobbet idag. Jag hade inte ens jobbångest igår kväll och sov bra hela natten. Efter en timme på jobbet, kändes det som om jag aldrig varit borta. Fast det är klart, jag är ju pigg och utvilad och arbetsdagen flög fram.

När jag kom hem lagade jag mat, tog en dusch och satte mig i spabadet. Väldigt avkopplande! Det sämsta med att jobba är, att jag är inomhus hela dagarna. Det tänker jag sällan på när jag är ledig. Men sommartid är jag utomhus flera timmar per dag. Det är klart man blir pigg då! Men så fort jag börjar jobba, krymper utomhustiden. Trist! Men att sitta en timme i spabadet är ju ingen dum utomhussysselsättning. Jag gick till och från jobbet och till stan på lunch, så lite aktivitet har det blivit utomhus idag.

När jag gick hem föll det ett sådant där härligt, fint sommarregn. Jag log hela vägen hem, på grund av det. Tänk att man kan bli så lycklig över så lite.

Hästbilderna har absolut inget med inlägget att göra, förutom att även hästar får mig att le av lycka. De är ju så vackra!

Kvällstur

Sofie och jag gav oss iväg på en joggingtur vid sjutiden. Det gick trögt förstås, men skönt att ha sällskap. Då går det lite lättare. Tre kilometer blev det. Efteråt kändes benen lite stela och benhinnorna ömmade lite. Jag fick inte träningsvärk efter joggingturen i söndags. Det var ju verkligen bra efter sex veckors uppehåll! Antar att alla knäböjningar i trädgården har gjort nytta.

Visst flåsade jag även idag. Men jag försökte att slappna av och ta långa andetag (svårt!). Lite bättre var det i alla fall.

Dagens träningspass: att kärra jord

I två timmar höll jag på och öste jord till skottkärran och körde hit till "hålet".

Flugorna surrade envist runt mig, svetten lackade och som vanligt flåsade jag...

Jag intalade mig själv: bara en kärra till, sen räcker det. Nu täcker det nästan hela "hålet", bara lite till

Jag har insett att min man måste fix någon typ av bräda/brädor, så att jorden håller sig på plats åt det här hållet. I värsta fall får han snickra ett trappsteg upp till gräsmattan (blivande gräsmattan).

Jag älskar att känna att saker och ting blir färdiga. Jorden hade jag i en stor hög bakom huset, sedan jag grävde upp plintar inför spabadet. Så det blir win, win situation. Jordhögen försvinner och det ser prydligare ut även bakom min mobila vägg, samtidigt som "hålet fylls" och även där ser det prydligare ut. Ja, så har jag fått mig ett träningspass av alla knäböj, skyfflande och körande med kärran. Två timmar utan paus.

Arbetet med verandan påbörjat

Äntligen har rivningsarbetet börjat. Vi måste ju se hur mycket som är murket.

Det är inte helt enkelt att stå på stege med en tung kofot och bryta loss bräder. Man måste vara försiktig så man inte tappar balansen...

Tyvärr var det en hel del som var murket...

 

Mer än så här kunde vi inte riva. Vi måste staga upp taket på något vis, innan vi river resten. Det kan ju hända att man får taket över sig annars och det vore ju inte kul...

Isen är bruten

Äntligen har jag provat att springa igen. Ja, springa och springa förresten, det var mer ett långsamt lufsande. Visst var det flåsigt. Så flåsigt att munnen blev snustorr. Dessutom svettades jag kopiöst.  Jag höll på i tjugo minuter, stannade och fotograferade tågrälsen jag tog mig fram på. Sen fortsatte jag i tio minuter till. Trettio minuters jogg och jag gick hem på darriga ben, nöjd över att ha brutit "springdvalan".

Jag var trött, men inte så jag behövde sova eller vila. Nu får jag bygga upp mig långsamt och låta bli att tänka på kilometertider, utan bara få in rutinerna igen.

Under turen testade jag mina nya hörlurar jag fått i födelsedagspresent. Det var fantastiskt bra ljud i dem. Den här gången lyssnade jag på ett av Sara Rönnes podavsnitt, om att springa långt.

Att våga prova

I morgon  har jag bestämt mig för att prova en kort springtur. Rädslan för att orken ska tryta, får inte hindra mig. Nyfikenheten övervinner rädslan, jag vill veta hur det känns.

I morgon är en ny dag och jag ska utmana mig själv. Det kommer säkert bli tufft, men jag tar ett steg i taget. Inga krav, varken på tid eller längd, bara en lugn jogg för att känna efter.