Påsklunch

Yngsta döttrarna kom på sen påsklunch. Det blev köttbullar, prinskorv, skinka, ägghalvor och potatisgratäng. Steffanie hade gjort dessert och hade med sig hembakade chokladmaränger och en supergod marängtårta med hemgjord citronkräm, vispgrädde och jordgubbar. Mums!

Vi satt ett par timmar på altanen i solvärmen. Ikväll ska Steffanie ha fest, eftersom hon fyller 22 år i morgon. Själv har jag erbjudit mig att vara chaufför till Sofie ikväll.

Tyvärr har min förkylning blommat ut lite och gett mig halsont. Därför blir det inget långpass idag. Trist, men lika bra att kroppen får läka. Det kommer fler tillfällen för långpass.

Snopet

När jag vaknade vid sjutiden och tittade ut genom balkongdörren och såg de snötäckta taken, ville jag bara blunda och trolla bort synen. Fåglarna kvittrade glatt och solen smög sig fram mer och mer, så jag bestämde mig för att fokusera på det positiva. Bra att jag grävde igår, idag hade det varit himla klaffsigt. Virket och plintarna väntar på gräsmattan vid husets framsida och springer inte iväg. Jag kan gräva för plintarna i morgon. Det är ju faktiskt påskafton idag och jag ska trilla köttbullar. Så det var ju egentligen en himla tur, att det har snöat...

Busenkelt, när man har förstått

Idag har jag verkligen tränat på att ta kort, för att lista ut det här med fokus. Nu när jag har begripit, är det pinsamt enkelt. När jag tittar i kameralinsen, finns det ett antal markeringar. Mittmarkeringen är fokus, svårare än så är det inte. Som vid all inlärning, är det busenkelt, när man har knäckt koden.

Att fotografera är lustfyllt och avkoppling för mig. Det får inte bli prestationsångest när jag fotar, då blir det inte kul alls. Men jag vill gärna kunna styra över vilken detalj skärpan ska fokusera.

Kanske hör det till min ålder, men jag njuter av de små tingen i vardagen mycket mer nu, än förr. Att fotografera, är mitt sätt att hålla kvar den positiva upplevelsen. Fotografier kan jag titta på om och om igen och bli påmind om känslan när bilden togs.

Oavsett orsak, tycker jag om att jag njuter mer av de vardagliga guldkornen. Påta i trädgården, fika med en vän, filosofera med min man, diskutera med döttrarna, träna och känna hur kroppen fortfarande hänger med. Känslan av glädje, upprymdhet över små ting som solens värmande strålar och  fåglarnas kvitter.

Bilderna visar hur jag medvetet kan välja fokus.

Förberedelser för spabad

Idag har jag jobbat hårt och grävt där platån för spabadet ska stå. Jag har inte grävt randoom, utan har grävt upp trädrötter. Tallen bakom vårt hus, måste hädanefter söka näring på annat håll. Riktigt kämpigt var det, att gräva, dra, slita, vrida och rycka. Bra träning kan jag berätta! En hel skottkärra med rötter blev det. Min man har mätt och märkt ut för sex plintar. Vi ska ha nio plintar och ytan är 3:60 x 3:60, alltså 12,6 Kvadratmeter. Vi måste ha så många plintar, eftersom själva spabadet, utan vatten och människor, väger 400 kilo. Vi vill ju inte att det brakar, när vi sitter i.

Spabadet kommer stå i anslutning till vår altan. Man ska helst inte ha baden nära huset, på grund av att pumparna kan göra att det vibrerar i huset. Så det blir perfekt att ha badet en bit ifrån huset, men ändå så nära, att man kan gå i tofflorna dit.

På bilderna ser ni min man, alla rötter, ytan jag grävt upp och utsikten från platsen där badet ska stå.

Vilken härlig morgon!

Visst stiger humöret när man vaknar och ser klarblå himmel och solsken! När det dessutom är vindstilla, blir morgonen närmast magisk. Fåglarna kvittrar och jag sprang in efter kameran och fotade som tokig.

Det är inte lätt det där med fotografering. Ibland tycker jag att jag har fått en toppenbild. Sen märker jag att fokus i bilden inte är där jag har tänkt. Istället för utsikten, ligger fokus på altanräcket, eller grannens antenn. Ja, ja tids nog lär även jag mig.

En dagsutflykt

Katta och jag vandrade i Murstensdalen idag. Vi tänkte oss en utflykt om cirka två timmar. I själva verket var vi borta i fem timmar. Vi skrattade en hel del, när vi insåg hur vi hade överskattat vår förmåga att vandra drygt en mil i väta, snö och snår. Vi gick inte vilse i alla fall. Förutom att underlaget var blött bitvis, var det väldigt kuperat. Det var faktiskt lite förvånande hur brant uppför eller nedför stigarna gick. Vi korsade många vattendrag, såg flera sjöar och beundrade den gröna mjuka mossan och försökte föreställa oss hur vackert det måste vara när ljungen blommar. En härlig tur och dag, som vi får ta i repris i sommar.

Hallå kroppen, svara då!

Eftersom jag inte har feber, halsont eller hosta, utan bara är "allmänt seg" med lite snörvel, har jag varit lite fysiskt aktiv idag. Kinna var här på lunch. Märklig lunch förstås, eftersom det var jag som var kock. Det blev bulgur, chorizo-korv, sallad och kall sås. Blåbärspaj och vaniljsås till efterrätt. Styrkt av den underliga lunchen, gick jag ut i trädgården för inspektion. Inte mycket liv än, kunde jag konstatera. Sen grävde jag bort allt gräs (äntligen) där vi ska bygga platå (vi och vi, min man snarare) för spa-badet. Det tog inte lång stund och jag fick sällskap av en blyg katt.

Klockan tre gick jag in och tog en banan och ett glas vatten och satte mig på altanen. Ett, tu, tre så somnade jag och sov i en timme. Vaknade och åt två mackor och slöade lite. Slö är ett bra ord för min kropp just nu. Den känns trög, helt enkelt. Jag bytte om och gav mig iväg på en kort tur för att känna på formen. Tungt flåsande släpade jag mig fram. Varje steg var tungt. Efter två kilometer ville jag stanna och gå, men jag hade tänkt 3 kilometer och då fick det bli det. Sen gick jag hem, stretchade, rullade på foamrollern och kände mig sur på min dåliga dagsform. Vad är det med kroppen? Ska förkylningen bryta ut, eller vad? Usch vad frustrerad jag är!